Lördag.
En jäkligt bra sådan, om jag ska vara helt sanningsenlig.
Igår var jag inte helt munter. No shit!
Jag var nämligen trött, sådär trött då inget överhuvudtaget känns bra.
Kroppen var helt slut. Den var skakig, svampig och kändes allmänt off.
Sinnet var smulans kolsvart. Vilket det blir när min kropp inte levererar.
Trötthet i sin mest trista form pågick i går kväll hos mig.
Så till den milda grad att jag frågade mamma och Alice fick sova hos dem.
Mamma tittade på mig och frågade vad jag skulle göra.
Hade jag inte varit så jävla trött hade jag nog skrattat åt den frågan.
För den antydde att jag skulle ut på roligheter där alkohol och andra
människor var inblandade.
Nu hade jag dock absolut noll humor så jag fräste att jag skulle hem och sova. För fan.
Alice sover nämligen i min säng, och stör helt enkelt mig från att sova ordentligt.
Jag har sedan 15 år tillbaka sömnproblem, och vaknar för absolut inget, så en hund
som rör sig, drömmer, sparkar, ändrar ställning, ja det blir inte ultimat.
Jag vaknar många, många gånger trots att jag äter tabletter för att få en bättre sömn.
Hon sa då att Alice givetvis fick sova hos dem.
Sagt och gjort, jag kvällsrastade lillgurkan och gick hem vid 22.30.
Klockan 23.00 låg jag i sängen.
Jag sov gissningsvis 23.05.
Som klubbad.
Vaknade pigg klockan 06.20, steg upp men ändrade mig, och lade mig igen.
Klev in och ut ur sömnen till klockan 09.00 då jag steg upp.
Och inte ett enda spår av gårdagens trötthet och hopplöshetskänsla fanns kvar.
Jag kände mig hur pigg som helst.
Kroppen kändes stark igen.
Min nytagna piercing kändes precis lika bra som igår.
Faktiskt bättre, för nu känns den inte riktigt lika främmande längre.
Piggheten gjorde att jag kände mig hoppfull, och det är ta mig fan världens
bästa känsla!
Jag åt frukost och gick sedan till föräldrarna för att hämta upp Alice för en
härlig runda ute.
Jag planerade redan innan jag gick ut att vi endast skulle ta en 40-minuterssväng, fastän
jag kände mig stark i kroppen.
Liksom för att inte anstränga den, utan låta den fortsätta vara stark.
Väl ute kändes det så himla bra att jag ändrade mig.
Så vi tog en runda som i motionstempo tar 55 minuter.
Nu valde jag ett mer strosande tempo, vi tog det helt enkelt lugnt, pressade oss inte
på något vis.
Och då var det ju självklart att ta en längre runda än den inledande planen avsåg.
Det resulterade i att en vanlig 55-minutersrunda istället tog 63 minuter.
Det är en stor skillnad i tempo, kan jag berätta för er.
Hahahaha, men skönt var det likafullt.
Eller kanske var det skönt just av den anledningen.
Vi gick och njöt av det fina vädret. Eller jag njöt, Alice undrade förmodligen varför
vi sniglade oss fram. 🙂
Jag blev nämligen lite oroad när kroppen reagerade så kraftigt igår.
Då den blev helt kraftlös.
Jag tänkte att piercingen var det som fick den att vika ner sig.
Att jag ansträngt den hårt i veckan, dels med mer motion än vanligt, men framför allt med
mentala maratonlopp i Klinikens regi samt med Projekt Ö hade gjort den trött
och kraftlös.
Och jag trodde att görandet av den nya piercingen fick det att vika över till
där den slutade samarbeta alls.
Men egentligen, när jag tänkte lite mer på det, så hade kroppen signalerat tidigare
än just då jag piercat mig.
Redan i torsdags, då jag tog en 2:a runda i ett elljusspår.
(När jag blir orolig börjar jag nämligen röra mig mer än vanligt.
Jag kan inte sitta stilla, utan jag måste vara i rörelse, vilket betyder att
när jag bearbetar i Klinikens regi eller med Projekt Ö, då ökar behovet markant.
Det är som att när jag jagar kroppen slut, då lugnar min oro sig.)
Jag mindes helt plötsligt att när jag i torsdags kommit halvvägs på rundan så tappade
jag kraft och hann på allvar börja fundera om jag skulle ta mig hem.
Så redan då visade min kropp att den var ansträngd, och egentligen hade fått nog.
Men jag struntade i den givetvis, jag körde rundan fullt ut, i det tempo
jag bestämt mig för.
Samt att jag på aftonen var på Projekt Ö och körde ett mentalt maraton.
Så nej, fredagens piercing hade inte mycket med kroppens snudd på kollaps att göra.
Utan det handlade om en vecka som har varit något helt utöver de vanliga.
Och att jag struntade i kroppens signaler när den försökte prata med mig.
Är det inte märkligt att vi så gärna skiter i att lyssna när kroppen pratar med oss?
Jag tror jag ska försöka anstränga mig mer för att lyssna på den.
Den pratar till mig av en anledning.
Men ni vet ju själva hur det är, man vill inte vika ner sig. Sluta innan man själv är nöjd.
Och då blir det som det blir.
Vilket det blev igår.
Därför är det grymt skönt att känna mig utvilad idag.
Men förutom rundan i förmiddags blir det lugnt idag.
Är hos föräldrarna, umgås, vilar, bloggar, jag gör sådant som jag tycker om helt enkelt.
Lyssnar mycket på musik.
Det tankar energi i massor.
Kvällen kommer att tillbringas på Casa Hawk.
Jag har äran att få vara testpilot på en rätt som presenterades ordagrant av
mama Skogly som följande:
”Tja babydoll! Har fått ett recept med fläskfilé, bacon och svamp av en läsare.
Så du måste offra dig som försöksperson. Okej?”
Jag kan försäkra er om att undertecknad inte var sen att tacka ja! 🙂
Sedan att Mello är stående på Casa Hawk ser jag som att vi byter tålamod med varandra.
Jag ser Mello, och de låtsas som att jag inte har en utstickande metallnågonting i ansiktet.
Win-win.
Annars då?
Jag är ju inne på att prata om min kropps förträffligheter kontra mindre förträffligheter,
så jag fortsätter på väl inslagen väg här.
Uppdatering kod röd:
Jag konstaterar att min mens hoppat över även denna gång.
Det är 2:a gången på 3 månader.
Såvida jag inte som 39-åring gått in i klimakteriet så vill jag tycka att det här inte
känns helt okej…
(Inte för att ett klimakteriestadie-inträdande hade varit okej på något sätt heller.
Hell no, jag vill ha barn, så något jävla klimakterie med allt vad det medför är inte
förenligt med de planerna.)
Och ja, i och med den meningen inom parantes har jag för första gången, på riktigt,
outat här på bloggen min tankar om att bli mamma.
Mina vänner känner till det här. Min mamma och Vickan också.
Men jag har inte jag pratat om det här egentligen.
Men nu, tja vad fan det är ju ingen hemlighet och jag känner mig på strålande humör
denna lördagen, så nu skriver jag det rakt ut.
Jag tänker tankar om att bli mamma.
Och på vilket sätt jag tänker göra det.
I nuläge stavas det Danmark.
Med det lämnar jag detta ämne för nu.
För det här är så personligt och privat att jag har svårt att prata om det ens
med mina allra närmaste i nyktert tillstånd.
Men tro mig, jag lär återkomma i ärendet.
I vilket fall, då det gäller den uteblivna mensen blev jag däremot inte förvånad.
För jag kände ingen ägglossning.
Jag hoppades givetvis att jag lossade ägg likafullt, fastän jag inte kände det i form
av överjävligt sug efter något gott samt slemmiga flytningar.
Men när min röda vän inte dök upp förra fredagen visste jag att jag tolkat kroppens
(uteblivna) signaler rätt.
(Ni nyanlända här på bloggen bör för er egen skull lägga kod röd på minnet.
Ger jag ett heads-up på den, då kommer inlägget att innehålla lite väl detaljerade saker
om min kropp i mensväg.
Med andra ord, anse er förvarnade hädanefter.)
Jag står lite rådvill, och vet inte riktigt vad jag ska göra åt denna uteblivna mens…
Uppdatering kod brun:
Här går det tack och lov framåt. Gillas massor vill jag lova!
Ni minns väl den där lilla shoten jag börjat ta direkt på morgonen, på fastande mage?
Den hjälper.
Den hjälper, ta mig tusan! 🙂
Så från att endast kunna göra nummer 2 i genomsnitt 2 gånger i veckan så snittar
jag nu varannan dag.
Hihihi, det gör mig mycket lycklig.
Den shoten är en keeper.
Hahaha, om det krävs så lite för att få igång en osamarbetsvillig mage, jajamän!)
Kroppen känns fasen så mycket bättre på så vis.
(Samma sak gäller här, kära nytillkomna läsare av bloggen, kod brun innebär alltså
att inlägget innehåller detaljer om hur allas vår favoritvälmående sysselsättning
nummer 2 påverkar mitt liv.)
I övrigt sitter jag och skriver på andra inlägg lite parallellt med annat jag gör
här på nätet.
Det kommer att dyka upp inlägg som handlar om:
* Gränssättning. (Vilken surprise!)
* Självbild.
* Livsmönster.
Så lite djupare dyk lär komma framöver.
Det har ju en tendens att kunna bli mörkt, modell kolsvart, när jag väl drar igång.
Det är inte meningen att knäcka någons humör alls, så jag kanske får förvarna lite när
ett sådant inlägg kommer, då väljer ni själva om ni vill fortsätta läsa eller inte.
Det är bearbetningsläge jag befinner mig i för tillfället.
Då är det mycket sorg och ilska som ska ut.
Vilket kommer att synas även här.
Nu har vi alla koll på vad jag pysslar på med idag.
Med det säger jag bye, bye for now.
Jag ska återgå till att mysa vidare denna härliga lördag.
Jag hoppas ni har det finfint där ute i stugorna!
Pingback: ”Den kaxiga lilla lusekoftan” | Svart nonsens och prunkande rappakalja