Jag fick frågan här på bloggen hur jag skulle ha reagerat om J gjort
en helomvändning, och velat ha ett förhållande med mig igen.
”Jag undrar vad du skulle göra om J helt plötsligt började smöra och försöka få
tillbaka dig? Kan du inte skriva ett inlägg om det? 🙂
Ha en superfin dag.
Kram!”
Det är en bra fråga.
Jag har ställt den till mig själv också.
Kanske är det en fråga många av oss som blir lämnade frågar oss.
Svaret är enkelt.
Jag skulle inte ha gjort någonting. Alls.
Däremot är motiveringen till svaret kanske lite längre än svaret i sig.
När J gjorde slut, där och då vid köksbordet hände nämligen något väldigt annorlunda.
Istället för att falla död ner, vilket jag var säker på att jag skulle göra, så
släppte något inom mig.
Oron och ångesten jag dragit omkring på släppte.
Jag kan knappt förklara det själv. För det var så oväntat.
En mycket lugn känsla kom över mig.
Jag tittade på honom och kände att han har rätt.
Jag insåg att jag inte heller ville jobba på vårt förhållande.
Det kände jag precis i samma ögonblick som han sa att han hade noll intresse
av att jobba på vårt förhållande.
Jag kände inget argt, ledset eller desperat.
Allt jag kände var lugn.
Det kändes så självklart när jag började packa ihop allt mitt.
Han gick ut och klippte gräsmattan, jag tittade på honom genom fönstret
och kände inget.
Lugnet var totalt.
På väg från Missen log jag. Skrattet bubblade inombords.
Jag blev dödligt rädd, för jag var övertygad om att det stora hjärnsläppet
var i antågande.
Att förnuftet nu var på väg att lossna, och att galenskapen skulle ta över.
På väg till stan ringde jag till mamma, Katta, Erika och Linda,
och förklarade vad som just hänt.
Och jag kände mig lika lugn hela tiden.
Det fanns inte tillstymmelse till oro eller ångest.
Flera dagar efteråt var jag på allvar jävligt rädd över att allvaret skulle komma ikapp mig
och att jag skulle drabbas av ett totalt mentalt haveri.
För veckan efter att han gjort slut kände jag mig lycklig.
Jag kände mig så fritt lycklig. På ett sätt jag glömt bort.
Det kunde bara inte vara normalt, eftersom mitt livs största fasa
(förutom att mamma ska dö) faktiskt inträffat.
Det jag varit så fasansfullt rädd för, det hade just inträffat.
Och där stod jag fortfarande på benen, utan tecken på att falla eller bryta ihop.
Jag kontaktade mitt Lag.
Och fick komma dagen efter.
Min rädsla för haveriet som skulle förlama mig var så stor att jag behövde träffa mitt Lag.
L träffade mig, mitt under pågående semesterperiod då de går runt på mycket lite
personal, då skapade hon tid för mig.
Hon var hjärtligt glad för min skull. Och hon försäkrade mig omgående att någon mental kollaps
inte skulle inträffa.
Jag fick all tid på Kliniken jag ville ha.
Jag hade fått komma varje dag om jag velat och behövt.
Hon var väldigt tydlig med det.
Inte undra på att jag blir rörd bara jag tänker på mitt Lag.
De fanns där för mig, när det inte fanns någon tid överhuvudtaget.
På de sätt de alltid finns för mig. Grundmurat. Osvikligt.
Hon gjorde alltså tid för mig att träffa henne.
Och till sist så hade hon övertygat mig om att det mentala haveriet aldrig
skulle inträffa.
Jag fortsatte att träffa henne några gånger till under semesterperioden.
Jag behövde det, en fast punkt, som kändes oerhört trygg fastän jag mådde bra.
Jag behövde liksom försäkran om den tryggheten.
Hon ställde upp helt fenomenalt på mig.
Vilket K också gjorde när hon återvände från sin semester.
Därför både är, och var, svaret att jag inte skulle gjort något alls om
J gjort en helomvändning.
Nu visste jag givetvis att han aldrig skulle göra det, så det var inget jag
på allvar ens funderade på.
Den sårbarhet jag kände, och som faktiskt fanns, som inte skulle ha ändrat något förvisso,
var om han på allvar hade visat att han ville dela sitt liv med mig, på bådas villkor.
Att ha ett jämlikt förhållande med mig, där jag räknades.
Det är det enda som skulle ha gjort mig sårbar på allvar.
Men eftersom vi inte har haft ett sådant förhållande, så var risken inte ens
mikroskopisk att det skulle inträffa.
Hade det, trots allt, inträffat skulle det utan tvekan ha utlöst något väldigt
ledset hos mig.
Att han nu, då allt var över skulle ha kommit fram till att han ville ha samma sak som
jag velat.
Ett kärleksfullt förhållande på bådas villkor.
Det skulle utan tvekan ha fått mig att för en sekund börjat tänka i de banor att
han kanske skulle ändra sig för min skull.
Något djupt inom mig har sökt det så länge, att den önskan nog alltid kommer att finnas
kvar långt inom mig.
Däremot hade det inte förändrat något.
Dels för att jag inte längre kände några kärlekskänslor för honom.
Dels för att mitt liv förändrades så drastiskt, till det bättre, sedan avslutet vid
köksbordet.
Många gånger dämpade jag mig själv när jag fick frågan hur jag mådde och kände mig efter uppbrottet.
Jag var helt enkelt rädd att folk skulle tro att jag visade upp en mask, en fasad som mörkade att jag mådde skit.
Så jag började diplomatiskt svara på ovan fråga med att; jo det känns bra, det är en stor förändring utan tvekan, men på det hela taget så känns det väldigt bra.
På så vis svarade jag upp till vad jag trodde andra tänkte om mig.
Liksom stackars Cicci, det här måste vara jobbigt för henne.
Jag möttes nämligen av en hel del medlidande ansiktsuttryck, särskilt när jag alldeles i början visade den glädje jag kände.
Det fick mig att medvetet hålla tillbaka, när jag fick frågan.
Det blev bättre så.
Medlidandet blev inte lika tydligt i folk ögon med den approachen.
Och skulle jag för ett ögonblick ha glömt vilket helvete förhållandet många gånger
varit, så har jag ett par riktigt goda vänner som skulle ha satt stopp för det hela.
Hade jag inte kunnat lita på mig själv, då hade jag kunnat lita på dem.
De skulle ha pratat med mig tills jag återfått mitt sunda förnuft.
Så ja, sårbarhet fanns, kalla den längtan kanske.
Men nej, han kunde inte ha sagt eller gjorde något som skulle ha fått mig att vilja dela mitt liv med honom igen.
Sedan, när jag fick veta att han varit otrogen, under någon månads tid,
för några år sedan, då blev det helt klart.
Efter det fanns ingen sårbarhet längre.
Tvärtom. Det fick mig att bli välbehövligt arg.
Äntligen fick jag känslan jag behövde för att sätta den gräns mot honom som
jag så länge behövt göra.
Äntligen kunde jag stå upp för mig själv.
På det sätt som passade mig alldeles utmärkt.
Jag skrev till honom, för det kändes bäst så.
I nuläge skulle jag inte ha några problem med att ta det muntligt med honom.
Jag har ingen rädsla för honom.
Jag skulle inte förminska mig själv inför honom.
Men det finns ingen anledning att prata mer om det.
Det som har varit har varit.
Han och jag vet precis vart vi har varandra, numera.
Jag kommer nog att ha en viss känslighet då det gäller honom, ett tag framöver.
Vissa gånger kan jag hajja till när någon nämner honom.
Och andra gånger passerar hans namn utan någon känsla alls.
Jag är inte arg på honom längre.
När jag tänker på hur han varit mot mig, då blir jag arg, som satan.
Men jag går inte, på något sätt, runt och känner ilska mot honom.
När jag tänker om honom känner jag liksom ingenting.
Skumt.
Det som ännu inte är bearbetat tar jag med mitt Lag på Kliniken.
De är rätt forum för det.
Så där kan jag nog tänkas bli jävligt förbannad och ledsen, och skämmas över mig själv.
Skämmas över hur jag levt mitt liv.
Framtiden är sannerligen ljus.
Och när moln väl dyker upp på den vackra himlen, då har jag Laget,
vänner och familj.
Det gör att jag känner att framtiden är ljus och hoppfull.
Hur skulle den kunna vara något annat liksom?