Kom nyss hem till stan efter en härlig lördag i Kåge.
Glad som en lärka klev jag in i trapphuset och mötte en av mina
mer pratglada äldre grannar.
C: Hej!
G: Hej! Ser du hur finklädd jag är?
C: Visst gör jag det, ska du iväg på något trevligt?
G: Inte det, utan det är bara så skönt att gå i klänning en såhär
härlig dag.
C: Absolut.
G: Jag ser att du inte varit ute i solen något denna sommar.
C: Jo, nog har jag det. Däremot är jag rädd om huden, kör med solskyddsfaktor
30 när jag är ute.
G: Jag solar inte heller. Men jag har lätt för att bli brun. Och du vet, själv
är jag ute väldigt mycket i stugan. Och där blir jag väldigt brun då jag jobbar
en hel del på gården.
C: Jo det ligger mycket i det. Själv ser jag till att smörja in mig noga då
jag är ute, jag började med det i 20-års åldern och har aldrig slutat med det sedan dess.
G: Ja, jag solar ju inte heller. Men jag tycker ju om att vara ute, så jag är brun
långt in på vintern.
Här byter jag ämne då jag inte har så mycket mer att tillägga om solen och brunfärg.
C: Idag blir det att åka till stugan och bara ta det lugnt.
G: I Sjöbotten?
C: Precis där, föräldrarna bor där på sommaren, så jag passar på att njuta av
vädret och av deras sällskap.
G: Jaha, du är inte hos killen i helgen?
C: Nej, inte det. Vi är inte tillsammans längre.
G: Men vad säger du?!!
C: Jajamän, det blev slut här på försommaren.
G: Men?!
C: Jo, det känns bra, fast lite annorlunda bara. Vi hade varit tillsammans nästan 11 år, så
en viss omställning är det, fast det känns riktigt bra.
G: Men, han som är så fin!
C: Jo visst är han det. Däremot fungerade det helt enkelt inte. Så vi gick skilda vägar.
Vilket är helt rätt för oss båda.
G: Men?! Han var ju så trevlig.
C: Haha, jo visst är han det. Men tja, vi fungerade inte ihop.
G: Har du träffat någon ny kille då?
C: Nej, nej. Inget sådant.
G: Men det borde väl inte vara för sent?
C: I nuläge har jag inte ens funderat på att träffa någon ny. Jag känner mig liksom
väldigt bra som det är.
G: Men ja, ja vi får väl hoppas att det inte är för sent.
C: Hahaha, jo det får vi verkligen hoppas.
G: Du är ju inte ung längre.
C: Jag gissar jag är någonstans där mitt emellan.
G: Ja, jag håller tummarna för att du träffar någon ny.
C: Tack för det, det gör jag också.
G: Nu ska jag göra mig lite lunch.
C: Gör så, själv åker jag till stugan.
G: Hej då.
C: Hej då.
G: …nej, nej det är nog inte för sent för dig att hitta någon.
Med det eftertänksamma mumlandet skildes vi i trapphuset.
Mitt lärkandes glada humör kändes lite mindre glatt.
Jag log förvisso lite åt henne, min granne i 80-års åldern,
rynkig som en elefanthud, förvisso en brun sådan, som på allvar
verkade bekymrad över mitt framtida liv på glasberget.
Jag inser än en gång att äldre människor har någon typ av frikort då
det gäller att berätta sina åsikter för andra.
De, i egenskap av äldre, verkar inte behöva sortera, eller reflektera över
vad de säger.
Och jag backade och spelade med.
Istället för att ta ett steg fram och i glada ordalag bestämt visa vart jag stod.
Detta både roar och irriterar mig.
Tänk om jag också blir sådan som äldre? Hehehe, trapphusets skräck.
Den där Degerman som folk helst inte vill möta, av rädsla för att aldrig komma
därifrån om de stannar och pratar med mig.
Utan de kommer att måsta stå där, och ta emot mina kloka åsikter. Ta emot mina
universella sanningar.
Låter som en intressant framtid jag har framför mig.
Jag har potential att bli trapphusets skräck.
Jag kommer att vara likblek.
Och jag kommer att vara ogift.
Himmel…