Morgonpigg eller morgontrött?
Kvällspigg eller kvällstrött, om vi så vill.
Jag är morgonpigg.
Stora dela av livet har jag varit det.
Borträknat ett par ungdomsår då jag inte steg upp före klockan 12 någon gång!
På helger och lov vägrade jag stiga upp innan lunch, det fanns inte på kartan, helt enkelt.
Men förutom den perioden i livet har jag varit morgonpigg.
Hyfsat kvällspigg också, av någon märklig anledning.
Inte en vidare värst bra kombo för övrigt.
Jag har tänkt en del kring det här med morgonpigghet.
Många förknippar det med att stiga upp klockan 06.00, såväl på veckan som under helgen.
De deklarerar stolt att de inte behöver någon väckare för att få sig upp nej, nej, de vaknar alltid innan väckaren, av sig själva.
Good for you.
I våra föräldrars generation och generationer före dem var det här den givna och självklara tidsrytm att ha.
Förmodligen av en så enkel anledning att man hade fördelar av att följa dagsljusets bana.
Det vill säga starta dagen redan tidigt på morgonen.
I nutid följer detta med som ett mycket bra sätt att vara.
Gissningsvis för att vi fortfarande präglas av våra föräldrars lite fossila synsätt.
De har inte greppat att världen i mångt och mycket numera håller öppet 24/7.
Vi födda på 70-talet är fortfarande inne på det här med att det är fint att vara morgonpigg.
Då visar du god karaktär och arbetssamhet.
Fast det synsättet kan vi kasta i Sverkers berömda soptunna, den han hade innan han gav programledarrollen vidare, tänker nog många med mig i tysthet.
För vi förstår liksom inte grejen med att vara pigg som en lärka redan när solen just stigit upp.
Att sitta morgonfikad, tvättad och klar redo för dagen, redan klockan 08.00 en lördagmorgon.
Om man inte har det som en naturlig rytm alltså.
Utslaget på ett dygn hinner morgonpigga och kvällspigga
människor med lika mycket. Tänker jag mig.
Eller, jag tror till och med att kvällspigga personer hinner med mer.
De tickar och går på fram till midnatt, kanske långt efter det också.
Medan vi morgonpigga fungerar finfint före lunch, men börjar tappa fart ordentligt redan tidig eftermiddag.
Efter avslutad och bortplockad middag har vi kroknat rejält.
Men det är fortfarande mycket fint att vara morgonpigg.
Att sova fram till klockan 10 en lördagsförmiddag, nej, då är man lat.
Och Gud förbjude om du inte dragit upp persiennerna före klockan 12!
Jag definierar morgonpigghet på det sätt att jag är pigg direkt jag vaknar.
Jag behöver ingen startsträcka med sittandes på sängkanten eller sittande på toaletten för att vakna till mig.
Jag vaknar allt som oftast pigg.
Kraftigt undantaget morgonen efter vindrickning dock!
Stiger jag upp klockan 05.30 eller 9.00 så är jag pigg, och är pratglad och redo att göra saker direkt jag vaknar.
Däremot föredrar jag att göra morgon mellan 06.30-07.30, den tiden skapar ett dygn jag gillar nämligen.
Jag har sett olikheterna mellan mamma, som är morgontrött, och mig.
För henne spelar det ingen roll om hon stiger upp klockan 06.00 eller 10.00.
Hon är precis lika trött för det.
Just för att så är det att vara morgontrött.
Då hjälps du inte av att sova ett par timmar till. Icket.
Utan det är tröttheten, startsträckan efter att väckaren ringt som signalerar vilken dygnsrytmtyp vi är.
Hon vill vara tyst när hon vaknar.
Och jag pratar mer än gärna när jag just vaknat.
Jag pratar gärna redan i sängen innan jag stigit upp.
Vilket inte är så värst populärt, om den som ligger bredvid
inte delar min morgonpigghet, kanske jag ska tillägga.
Däremot kan mamma börja baka eller stryka sent på aftonen, vilket jag inte gärna gör.
Jag föredrar att ha gjort mina sysslor innan klockan 18.00
på kvällen.
Det jag gör sen kvällstid rör sig ofta om skapande genom att skriva.
Det gör jag som allra bäst kvälls/nattetid.
Med det sagt, jag må vara morgonpigg men morgonpigghet är för mig
långt mer än att vakna klockan 06.00, och då alltid innan väckaren ringt.
God söndagsförmiddag på oss alla!