Idag damp det ner.
Årets första julkort.
Jag kände genast igen handstilen på kuvertet.
Log lite inombords och blev genast förväntansfull.
Avsändaren är nämligen en fena på att göra ovanliga och
oväntade tolkningar av klassiska familjekort till julkort.
Finaste fru Häggström pratar jag givetvis om.
Sara, som jag kommer att gilla tills den dag jag slutar andas,
hade skickat en härlig julhälsning från sin fina familj, vilket
gjorde mig alldeles mysig inombords.
Hon är för övrigt gift med en av de ytterst få karlar jag
gillar i den här världen. Han är toppen.
Sara, Tomas och jag var mycket goda vänner när vi växte upp,
så att träffa dem, eller som i detta fall, få ett julkort,
det är härligt!
Hur som helst.
De kommer dock inte att få något julkort tillbaka, från den här
sidan av vår vänskap.
Det kommer ingen av mina vänner, bekanta eller släktingar få.
Jag insåg det härom dagen.
Att jag inte tänkt skicka några julkort.
Jag brukar göra det. Jag tycker det är roligt att göra det.
Fast i år blir det alltså inga.
Julkortsgrinchen, det är jag det.
Har inte haft en enda tanke på julkort.
Som om hela begreppet julkort, upphört att existera.
Hur märkligt som helst.
Kanske spelar Facebook in i detta…
Har mer kontakt mina vänner, bekanta och släktingar
nu än på mycket längre. Tack vare det ubersociala i Facebook.
Jag känner mig sällan långt bort från människor.
Jag skriver enkelt ned några rader på mailen, eller på någons vägg.
Jag har mer kontakt med folk nuförtiden än för något år sedan.
Kan det vara en del av förklaringen?
Eller har jag blivit för lat för att skriva ned saker för hand?
Eller för snål för att betala porto?
Förklaringen ligger nog i en mix av ovan nämnda anledningar.
Trist på ett sätt.
För om folk blir lika glada som jag, när de får julkort från mig, som
jag blir när jag får från dem, ja då borde jag sannerligen skicka julkort.
Jag kanske får tänka om till nästa års jul… kanske…