Våld in, våld ut.

Våld in ger våld ut.

Precis så förklarar K och L det hela när vi ses på Kliniken.
Det betyder att den som utsätts för våld antingen agerar utåt eller inåt.
Att man begår våld mot andra eller mot sig själv, till följd av att någon varit
våldsam mot dig.

Låter rimligt i mina öron.

I mitt fall är det solklart.
Jag vänder det våld jag utsatts och utsätts för, mot mig själv.
Under ungdomen vände jag det båda vägarna.
Delvis mot mig själv i form av ätstörningar, men också utåt genom att vara
en mycket arg och utåtagerande dotter.
Min mamma fick ta den smällen från mig. Hennes kärlek till mig var så starkt, att
jag vågade vara arg på henne.
Jag visste att hon älskade mig ändå.

När jag blev äldre slutade jag att agera utåt, och vände det endast mot mig själv.
Den ätstörning som alltid funnits där dominerade mitt sätt att leva.
Utåt funkade jag bra, men inte inåt.

Att äta tog bort ångesten, för ett litet tag.
Eller, egentligen handlade det om att ätandet omdirigerade ångesten.
Den blev mer hanterbar när det handlade om ett överätande. Då blev det
vettigt och förståeligt.
Den andra ångesten var det nämligen inte.

Den psykiska/verbala misshandeln som jag utsattes för under uppväxten grundades
ironiskt nog i min förmåga att uttrycka mig.
I kombination med att jag var tonåring och naturligtvis trodde jag kunde världen.

Min pappa hanterade inte det speciellt väl.
Jag blev skicklig nog på att använda ord på ett sätt som gjorde att hans argument
kom till korta. Oavsett om han hade rätt eller inte.
Mitt intresse för ord och för samtal kom av att mamma pratade mycket med mig.
Vi diskuterade livligt. Jag fick ha en egen åsikt.

Min pappa fungerade inte så.
När hans ord tog slut i en diskussion då blev han arg.
Och började förlöjliga mig.
Jag fick ofta höra att jag alltid visste bäst, att om någon undrade något, ja då behövde
man bara fråga mig, för jag kunde ju allt.
Han avslutade diskussioner med att nu var det färdig-gnäggat från min sida.
Alltid med ett mycket ironiskt och hånfullt tonfall på rösten.

Jag hör det för alltid i mina öron, hur han gång på gång hånar mig med
att säga att jag ju är bäst, så tur vi har dig som är bäst i allt.
Du är ju bäst, bäst. Ingen är lika bra som du.
Med ett tonfall dränkt av förakt och hån.

Vid matbordet satt vi så till att han var tvungen att runda bordet för att komma åt mig.
Mitt rum låg alldeles invid köket.
Han rusade ofta upp och sprang mot mig för att suga tag i mig.
Men sträckan till mitt rum var mycket kort, och nyckeln till min dörrs lås ställde upp varenda gång.
Den låste alltid dörren just när pappa kom fram och skulle slita upp den.

Där inne var jag trygg.
Han kunde inte komma åt mig.

Jag gissar att jag drev honom till vansinne.
Jag tror jag tyckte det var kul att jävlas med honom. Att diskutera honom till ilska.
Det krävdes förvisso inte någon större talang på området för att göra det.
Mitt 13-åriga jag fixade det utan ansträngning.

Jag tänker, i vuxen ålder, att han kände sig underlägsen mig.
Att det retade gallfeber på honom att förlora diskussioner och pondus till en unge.

Så han började håna och förlöjliga mig istället.
Vilket sitter kvar hos mig än idag.
Det är få saker som får mig så omedelbart tyst och medgörlig som när någon hånar
eller förlöjligar mig.
Jag blir alltså inte arg. Jag blir tyst. Avvaktande.

Jag reagerar alltid starkt på det. Blir tyst direkt.
Numera sker det givetvis alltid dolt i skämt.
Men jag vet när det är skämt och inte.

Både avsändaren och mottagaren, jag, vet precis vad det handlar om.
Syftet är att jag ska passa mig, och inte ta någon plats.
Helt enkelt bli tyst och medgörlig.

Och skulle jag då reagera, då tål jag ju inte skämt.

Det gör väldigt ont att bli utsatt för det.

Jag har berättat tidigare om att jag alltid vill se neutral ut.
Inte visa om jag är arg, ledsen, sårad, glad eller något annat.
Det gör mig sårbar. Och jag vill inte vara sårbar.
Den som dominerar mig med det verbala våldet får nämligen sin belöning om
jag skulle visa att jag blev sårad eller ledsen.
Det vill jag inte ge personen.
Samt bekräftelse och vetskap om att just den metoden fungerar fint då det gäller
att hålla mig under kontroll.

Intellektuellt vet jag att möjligheten till förändring av situationen är att just
berätta hur det känns, markera när det känns fel.

Det går inte hand i hand med att jag vill verka neutral.
Komplicerat. Jag vet.

Det är här Jörgens och mina mönster bitvis krockar totalt.
Jag är medveten om det, vilket jag inte tror att han är.
Jag vet inte hur medveten han är om livsmönster, hur de skapas.
Dess ursprungliga syften, varför man behåller dem även då de passerat sina
bäst-före-datum.
Gissningsvis vet inte människor speciellt mycket om det rent generellt, tänker jag.

Jörgen är ingen elak person. Tvärtom.

Han gör som han sett fungerar, han har gjort precis som jag, skaffat sig
ett sätt att vara, ett mönster, som hjälpt honom.
Ända från barnsben.

Jag kan inte försvara mig, utan mitt mönster att vilja vara till lags kickar in med full kraft.
Vilket gör att han kliver framåt och tar mer av min mark.

I mitt arbete på Kliniken kommer vi in på detta gång på gång.
Hans och mina mönster, som krockar.
Ett steg i min utveckling här blir givetvis att börja sätta gränser även mot honom.
Men jag börjar inte där.
Det är för svårt.
Jag tränar med konturer där det är enklare, gentemot min mamma, mina vänner,
människor jag vågar göra det med, utan att det framkallar stark ångest.

Jörgen märker självklart en förändring hos mig.
Jag har börjat visa mina konturer för honom. Det har gått bra hittills.
Inga större kontroverser, det har gått över förväntan.
Men all förändring leder till att andra strävar mot att ha det ”som vanligt”,
oavsett om det är ett bra eller dåligt sätt.
Det ligger i förändringens natur. Inget konstigt med det.

Det lär bli en del krockar mellan oss, med andra ord. Vilket är helt okej.

När jag blivit mer varm i kläderna då det gäller konturskapande och
gränssättande ska jag prata med Jörgen om det.
Göra honom medveten om mina mönster, hur de krockar med hans.
Eller rättare sagt, hur de passar som hand i hanske med hans mönster,
på ett destruktivt sätt, för oss båda.

Våld in ger, som sagt, våld ut.

När jag blir utsatt för det verbala våldet blir jag tyst.
Jag vänder min uppmärksamhet inåt.
Jag ifrågasätter mig själv. Undrar hur dum jag är som inte fixade det jag skulle göra.
Tänker att jag är ointelligent. Okunnig.
Jag skäms för den jag är.
Hoppas att ingen annan ska se det. Att jag är en fake.

Jag sväljer det arga och det ledsna.
Tänker att det går över.
Tänker att om jag är snäll och hjälpsam så blir han glad igen,
och inte besviken, som nu.

Jag sväljer gråten.
Ibland rinner den över så det kommer en tår, men det är inte ofta.
Jag gör mig kall.
Stum.

Det kostar oerhörd energi att förhålla mig neutral och platt.
Egentligen skulle jag vilja ställa mig upp och skrika, vråla rakt ut.
Kanske till och med slåss.
Men jag kan inte. Jag sväljer.
Och tänker på hur mamma brukar säga att jag inte ska ta upp något med Jörgen när
jag är på det där humöret.
Det där humöret jag hamnat i, genom att ha blivit jävligt eller orättvist behandlad.

Vilket jag heller inte gör. Hon har helt rätt där, mamma.
Det skulle inte leda till något bra, Jörgen och jag skulle bara hamna i bråk.
Vilket jag verkligen inte vill.

Istället sväljer jag. Och lugnar ner mig. Låter det stanna inom mig.

Här krockar mammas och mina mönster, som jag berättade om igår.
Hon är van att svälja oförrätter från pappa.
Klart hon vet allt om att ta emot.
Hon vet hur man överlever genom att gömma det sårade djupt inom sig.

Vilket hon lärt mig. För att skydda mig mot elakhet.

Vem vet, kanske min påbörjade förändring mot ett liv med konturer och gränser
även färgar av sig på henne.

Det vore underbart om det faktiskt gjorde det.
För mig betyder hon världen.

Om våldsspiralen skulle upphöra, för oss båda, skulle det vara något helt fantastiskt.