Och helt plötsligt kom gråten.
Från ingenstans.
Inte från något ledset, inte från något uppgivet, inte från något smärtsamt.
Inte från någonstans, mer som bara för att.
Fast från ingenstans finns givetvis inte.
Från ingenstans hör också hemma någonstans, bor också någonstans.
Just ikväll har jag bara ingen aning om vart. Och det spelar mig heller ingen roll.
Först rann tårarna tyst.
För att övergå till tårar som hörs. Ljudet som blir när man gråter i halsen
stötvis på utandning. Förstår ni hur jag menar?
Där ljudet av gråt gjorde att jag grinade ännu mer.
Istället för att sitta i soffan la jag mig ner, på min vänstra sida.
Jag tog Alicen i famnen. Kramade hennes varma kropp, kände hennes mjuka päls mot
min handflata och kind, andades in hennes lukt, kände hennes hjärtslag mot min hand.
Så låg jag och grinade tills snoret rann och jag behövde snyta mig.
När jag snutit mig klart kände jag mig helt lugn.
Jag hade inte längre något behov av att gråta.
Tvärtom.
Jag kände mig varm inombords, lättad, nästan lite leende.
Och skönt trött.
Så jag tog återigen Alice i famnen där jag satte mig i soffan.
Det är liksom så underbart, att känna hennes varma päls och hennes lite kalla nos.
Så satt jag en bra stund och bara tänkte på gråten.
Den som jag inte hade känt något behov av, men som väl framme uppenbarligen hade
ett syfte, eftersom den lämnade mig med en väldigt skön och avslappnad känsla.
Där ser man.
Låt oss alla ha en härlig söndagskväll.