Vänlighet som skapar en, för de flesta, hyfsat oväntad kedjereaktion.

God afton!

Utan vidare inledande fraser spinner jag vidare på gårdagens inlägg.
Det handlade om hur galet det blir när någon värdesätter mig.
Värdesätter mig med ord som tvärtemot tanken om vänlighet och närhet, skapar avstånd.
Ord som är laddade på ett sätt som gör dem omöjliga att ta till sig.

Men även om hur jag faktiskt kan ta till mig vänlighet. På vilket sätt som fungerar
för mig.
Vänlighet som alltså handlar om att jag känner mig synlig.
Som betyder att jag känner mig värd något.
Som får mig att känna mig omtyckt.
I form av gester.
I form av beröring.

I afton kommer det att handla om hur galet det oftast blir när jag får något av någon.
Det kan bli riktigt galet om jag får något bara sådär spontant.
Något som jag inte såg komma alltså, något som jag inte väntade mig.
När jag fyller år och kanske bjudit på fika, då är jag liksom förberedd på att
det kan dyka upp en fin blomma eller en present.
Men när något ges till mig spontant sådär, då är risken överhängande att det klickar
i mitt huvud.
Eller framförallt klicka i mina känslor. Det är där det börjar trassla.
För förnuftsmässigt förstår jag. Men känslomässigt går jag lätt vilse.

Det kan vara allt från att bli bjuden på lunch ute. Bli bjuden på mat hemma hos någon.
Få en spontan liten gåva, som typ ett fint anteckningsblock eller en Skyr.
Eller om någon spontant ringer och erbjuder mig hjälp angående något jag behöver
hjälp med.
Eller ringer och erbjuder sig att plocka upp mig på vägen till ett möte eller en fest.

Då händer nämligen något inom mig.
Två saker sker inom loppet av en millisekund.
1. Jag blir sådär satans glad att jag blir gråtfärdig.
Jag är en känslomänniska så det sjunger om det, och att bli erbjuden något eller få något
tar genvägen rakt igenom förnuftet.
Jag får oftast svälja rejält ett par gånger eftersom jag annars riskerar att faktiskt
börja gråta.
Vilket skulle vara oerhört pinsamt. För den andra personen skulle förmodligen inte
förstå något alls, utan hellre undra hur tusan det är fatt med mig.

2. Det andra som händer är att när jag väl svalt klumpen i halsen och känner
den där underbara härliga värmen sprida sig i kroppen, ni vet den man får när
någon gör något snällt för en, då får jag ett enormt behov av att ge något tillbaka.

Att helt enkelt motprestera.

Det spelar mig absolut ingen roll att den andra valde att ge spontant till mig, och på
inga sätt förväntar sig, eller ens vill ha, en motprestation.
Jag kan i princip riva loss mitt skinn om jag inte får ge något tillbaka.

Varför?
För att jag inte vill att den andra ska ångra att hen gav något till mig.
Sin tid, en sak eller omtanke.
Om jag inte tackar tillräckligt eller kommer med en motprestation, då kanske den här
personen ångrar att den gav mig något till mig.

Och det vore en katastrof.
För det skulle kunna innebära att personen inte vill vara vän med mig.
Om jag är otacksam, alltså.
Så för mig, att ta emot en gåva, skapar något riktigt ångestframkallande.
För i min, smulans skruvade hjärna, där kan just den gesten leda till att denne
säger upp bekantskapen med mig.
När känslan får härja fritt inom mig och dra ut det hela till sin fulla längd.
Om jag sjabblar alltså.
Vilket inte får hända.

Tanken om att den här personen faktiskt själv valt att ge Skyren, det fina anteckningsblocket
eller en förfrågade om jag vill bli upplockad och samåka, det faller liksom helt bort.
Den existerar inte.

För där kickar vetskapen om att vara värdelös in. Igen.
För det finns inget rimligt med att något skulle vilja ge mig något eller vara
snäll med mig, bara för att.
Nej.

Det är alltså en mix utan dess like som drar igång när någon är snäll.
Jag blir alltså inledningsvis väldigt glad och tacksam.
Det drar igång behovet av att ge något tillbaka.
Och det behovet klyvs i 2 delar.
Den enda delen vill ge tillbaka för att jag just blev så otroligt glad och tacksam.
Liksom varm.
Jag blev synlig. Och inget är mer underbart än det.
Att säga ordet ”tack” blir alldeles för klent.
Det speglar på inget sätt den uppskattning och värme jag känner.
Den andra delen vill ge tillbaka något för att personen inte ska ångra sin vänlighet mot mig.
Och alltså tro att jag inte uppskattar vänligheten.

Att du skulle ge mig din vänlighet för att du uppskattar mig eller faktiskt tycker om att
spendera tid i mitt sällskap, det finns liksom inte.

Jag får ett enormt behov att att kompensera.
Överkompensera.
Vilket kan leda till en del smulans märkliga och kanske även lustiga situationer.
Där du gav mig din tid eller din uppmärksamhet, på ett för dig kanske självklart sätt.
Och i mina ögon och i mina känslor känner jag något betydligt mer än vad som står
i proportion till det hela.
Vilket ofta resulterar i att jag ger dig något tillbaka.
Gärna något mer än det du gav mig.
Vilket inte var din tanke eller andemening, men som krockade med mig och mitt behov.
Som lindrar den ångest som följer när jag får något.

Vilket är omöjligt för dig att veta.
Att ge bort saker eller tid brukar som regel inte vara minerat område, men när
du möter någon som mig, ja då är det precis vad det är.
För hur ska du veta hur jag känner.
Att jag levt mitt liv som värdelös och osynlig.
Hur ska du någonsin veta hur det känns att då bli behandlad som synlig? Som värdefull?

Jag kan inte förklara bättre än såhär.
Under helgen ska jag berätta lite om hur det har sett ut.
Det här med att veta att jag inte är värd nog att få hjälp när jag behöver det,
eller bli uppskattad för det jag gör eller den jag är.

Det kanske kommer att får er att förstå lite bättre, vem vet?

Jag tycker inte om mig själv när mitt behov kickar in om att genast få ge tillbaka.
Jag känner mig patetisk när den känslan river tag i mig.
För jag vet på vilket sätt jag var i mitt tidigare förhållande.
Hur glad jag blev för smulor.
Hur mycket smulor betydde för mig.
Och det väcker känslor av skam hos mig.
Jag känner mig pinsam inför mig själv.

Ja, jag förstår varför, känslan av att vara osynlig och ickevärd.
Hur den kommer sig. Men ändå.
För helvete också.

Men ja, det förändras nu.
En bit i taget förändras det.
Med vissa personer har det förändrats.
Personer som ständigt återkommer i mitt liv.
Där jag är trygg, där det blir enklast att börja öva på förändringar.
Erika och Linda, mina gamla goda vänner.
Där kan jag nästan hantera det hela.
Eller njae, jo men nästan.
Låt oss säga såhär, jag övar med dem. Och det går bra. Det går framåt!

Fast när Erika skrev till mig tidigare idag, och vidgade det redan väldigt
generösa erbjudandet på Casa Hawk fredag och lördag med orden
”Jag bjuder på vin i helgen, ifall jag inte har sagt det tidigare.”
Då blev jag tvungen att svälja lite extra.
För inte nog med att jag får deras alltid lika avkopplande och galet roliga sällskap,
så innebär det god mat, och nu alltså även det vin vi hade planerat att njuta av.
Då är det lätt att känna sig som en myra.
En pissmyra, för att vara ärlig.

Ett sväljande senare och med ett varmt hjärta insåg jag att hon gör det
för att hon vill. För att vara snäll med mig, och för att det gör henne glad.
Inte för att hon känner sig tvungen.
(Erhrm, ja alltså, nej nu kickar osäkerheten in igen… men skit i den, jag vet ju
bättre liksom… fan.)
Men ja, då kändes det bättre, när jag svalt ett par gånger.
Jag skrattade glatt, vände mig till mamma och läste Erikas rader högt för henne.
Och mamma reagerade precis som jag önskar att jag alltid ska reagera,
nämligen med orden; men hon är ju bara för gullig Erika!
För det är ju det jag känner. Innan allt annat hotar att ta över.
Men jo, då det gäller henne kan jag skärpa mig, tänka till och få känslorna
under kontroll.
Och de gånger jag av någon anledning tar med mig en godisbit till deras killar,
då gör jag det för att jag vill.
Inte för att jag känner att jag behöver kompensera för allt jag får av makarna Skogly.
Utan för att jag känner för att göra killarna glada.

Samma gäller Linda.
Henne övar jag också på.
Vi äter surströmming nu och då, hon och jag. Till min stora förtjusning.
Då har det liksom blivit att hon står för allt. Det enda jag tar med är
filé om jag vill ha det istället för vanlig surströmming.
Hur det blev så vet jag inte.
Och jag vet heller inte om det är okej, nu när jag tänker om det.
Jag måste kolla upp det med henne.
För jag har aldrig kollat att det upplägget är okej med henne.
Herregud också!
Jag är i alla fall bekväm nog att inte måsta skala av mig huden även i den situationen.
De gånger hon bjuder mig på lunch, då kommer den välbekanta känslan däremot tillbaka.
Men jag kämpar för att trycka bort den, och liksom ta till mig att hon någonstans
valt själv att bjuda mig på lunch.
För att hon vill.

Sedan jag postade detta inlägg blev jag påmind om Camilla.
Jag håller med dig tjejen, slumpen är ingen tillfällighet!
Då det gäller henne kan jag också ta emot. Utan att hela registret drar igång.
Men det beror faktiskt inte på mig.
Det beror på henne.
Hon är varm och hon är väldigt tydlig.
Vilket faktiskt krossar mitt tankestrulande, innan jag hinner dra iväg
alltför långt.
Hon känner till vart de är, och hon blir väldigt enkel, tydlig och
rak i sitt sätt att prata och skriva till mig.
Hon kliver rakt igenom allt.
Parerar där hon vill, kliver rakt igenom där hon vill.
Det gör det enklare för mig. Situationerna att vara i. Att öva i.
Det gör att vår kommunikation, förutom att bli tydlig och enklare, även blir varm,
rolig och inspirerande.

Men utöver det är det jäkligt svårt.
Jag jobbar på saken.
Och måste liksom göra det aktivt varenda jävla gång.
Vilket är slitsamt.
Jag blir frustrerad, och satans less på mig själv.
För det blir så märkligt för den som vill gör något sjysst för mig.
De har liksom inte den blekaste aning vad de ger sig in på genom
att vara snälla.
Kanske skapar detta inlägg förståelse. Förhoppningsvis.

Eller så skapar det total förvirring. 😉
Vem vet?