Mitt i aftonens Facebookflöde dök det upp.
Som skarp kontrast till de senaste veckornas diskussioner om politisk inkompetens
(i nuläge är det jaktsäsong på precis alla partitillhörigheter får jag en känsla av) och om människor som försöker rädda livhanken och förhoppningsvis lappa ihop sina liv samt skapa en framtid.
Båda ovanstående är givetvis oerhört viktiga saker, utan tvekan, men ibland önskar
jag läsa om något annat också. Liksom få andas ut mellan varven.
Det är i det närmaste så att jag börjat välkomna folks middagsbilder i mitt flöde igen.
I vilket fall, där kom helt plötsligt ett helt naket och totalt avskalat inlägg.
Det handlade om att skapa förståelse, och det var en vädjan om hjälp.
Och responsen var massiv.
Gissningsvis för att inlägget var så totalt utan förskönande omskrivningar om
hur livet blir ibland.
Hur saker man inte har några möjligheter att påverka gör en vardag till bitvis väldigt
knepig att leva i.
Hur livet blir ett pusslande med ork och möjligheter på ett sätt som de flesta av oss
aldrig kommer att behöva uppleva.
Tack och lov.
Jag är stolt över att vara vän med avsändaren till inlägget.
Det krävdes gissningsvis en hel del mod att skriva det.
Stödet blev också fantastiskt!
Jag känner mig glad för det. Men det förvånade mig inte.
Haha, inte det minsta.
Tvärtom.
Lever du varmt och vänligt är jag säker på att det kommer tillbaka till dig när du behöver det som bäst.
I afton stämde det sannerligen.
I övrigt har helgen varit en bra sådan.
Jäkligt kul tjejfest på fredagen och en väldigt lugn lördag i stugan.
Downton Abbey premiärade sin sista säsong i lördags. Ser ni den?
Jag följer den i det närmaste slaviskt. Första avsnittet lovar gott!
Låt oss alla ha en finfin söndagskväll. Ny vecka på ingående!