Vem är egentligen vem på det här bygget?

Att ”inte må bra” är för övrigt ett uttryck som får mig att se rött.
Jag vet inte riktigt varför, men det provocerar mig till vansinne.

Det är liksom så förminskande av ett mående.
Samtidigt som jag förstår att det är lätt att använda, eftersom man
kanske inte vet mer just då, utan bara har en hemsk känsla av att ”inte må bra”.

Väljer man att söka terapi, då väljer man att ta reda på vad
”att inte må bra” innebär.
Åtminstone om man hittar en bra samtalskontakt.
Annars kan det bli möte på möte helt utan resultat.
Eller kanske ännu värre, man kommer fram till att psykiatrin inte kan hjälpa.
Vilket den kan.
Om man träffar rätt person/personer. Någon/några man klickar med.
Får förtroende för.

Jag har gått i en uppsjö av varianter då det gäller terapi.
Allt från grupper till enskild terapi.
Vissa grupper har fungerat otroligt bra, vissa grupper har varit slöseri med tid.
Vissa terapeuter har fungerat bra och andra har varit ännu mer slöseri med tid.

Numera har jag mitt Lag.
Där klickar det totalt.
De lyssnar, förstår, förklarar, visar, uppmanar, utmanar och uppmuntrar.
De kräver av mig.
De förväntar sig av mig.
De får mig att arbeta.
Jag gillar det.

Mer om Laget senare.

Mamma sökte hjälp åt mig för snart 20 år sedan.
Jag hade just berättat att jag blivit utsatt för sexuella övergrepp under min uppväxt
och höll på att gå under som människa.

Jag har alltså lång erfarenhet av psykiatrin.
Då gav den mig inte mycket.
Fokus låg fel.
Jag kunde inte bearbeta.
Vi kom ingen vart. Alls.
På många, många år.

Jag behandlades för sexuella övergrepp i grupp, ätstörningar, ångest och social fobi
enskilt. I olika perioder. Med olika behandlare.

Jag tappade tilltron till psykiatrin.
Den fungerade inte alls för mig.
Terapeuterna hade jag inget förtroende för.
De sumpade mitt förtroende med klumpiga och idiotiska diagnoser, slutsatser och
annat skit som visade att de inte lyssnade på mig överhuvudtaget.
Det låter hårt när jag skriver det, likafullt var det så jag upplevde det.

Kanske gjorde de ett bra jobb, det är fullt möjligt. Men det fungerade inte för mig.

Det gnisslade rejält.
Tills jag träffade K och L, de som långt senare kom att bli mitt Lag.
Jag sökte hypnos via psykiatrin.
Jag behövde hjälp med att komma loss.
Jag satt fast i en barndomsproblematik som jag aldrig fick någon rätsida på,
hur jag än försökte.

Jag fick träffa terapeuten för hypnos.
Vi pratade en del, hon ställde frågor. Jag svarade.
Efter en stunds samtalande frågade hon om jag hade problem med ångest.
Nej, det har jag inte, svarade jag.

Hon pratade vidare, om vad hon uppfattat med mig, på hur jag svarat på hennes frågor.
På hur jag ställt mig till hennes påståenden.
Hon sa att jag hade en tydig ångestproblematik.
Vilket fick mig att tappa hakan av förvåning.

Hon undrade om jag kunde tänka mig att vänta med hypnos och hellre börja en grupp
som arbetade teoretiskt och praktiskt med ångest.
Det var tvära kast för mig, men jo, jag kunde tänka mig det, tänkte jag.
Jag var tillräckligt desperat för att gå med på egentligen allt.

Några dagar senare ringde K.
Hon gjorde intervjun med mig, för att få ett grepp om min problematik och se
om denna grupp var något som skulle passa mina behov.
Den skulle förövrigt involvera hästar, berättade hon.
HÄSTAR!
Ni vet, de där enorma djuren, som med blott en endaste hov kan
förpassa oss till evigheten.

Jag blev liksom alldeles stel.
Jag var dödligt rädd för hästar.
Samtidigt som jag alltid tyckt mycket om dem.
Var alltid överlycklig när jag som barn fick rida på dem när Lilleputtlandet besöktes.
Jag önskade mig alltid en häst när jag fyllde år.
Jag gissar att jag inte behöver tillägga att jag aldrig fick någon höätande fyrbent
bästa vän i födelsedagspresent.

Desperation är finfina grejer däremot.
Så, trots att gruppen skulle ha med hästar att göra, tackade ja.

Gruppen kallas Passage.
Här kan ni läsa om den.
Metoden är utvecklad här i Skellefteå.

Vi hade först teori, där ångestproblematik och bearbetning undervisades.
Andra halvan var vi i stallet. Med HÄSTARNA.
Det var övningar utvecklade för att passa personer med ångestproblematik.
Det handlade om att våga, att utmana sig själv, kliva utanför sin egen comfortzone,
att se vad ett tydligt kroppsspråk innebär, och väldigt mycket annat.
Vi fick göra mängder av övningar under de följande månaderna.

Jag blev alltid väldigt upptagen då det var dags att gå ut i stallet.
Jag var tvungen att fara och jobba eller besöka tandläkaren.
Jag vågade inte gå ut dit. Till HÄSTARNA.
Dels var jag rädd för dem, och dels var jag rädd att göra bort mig inför de andra i gruppen.
Att jag skulle schabbla med övningarna, och visa att jag inte kunde förstå instruktioner.

K och L tog mig åt sidan, pratade vänligt med mig, kartlade problemet och utmanade mig
att gå med ut likafullt.
Sedan den dagen var jag på.
Jag behövde en startsträcka. Nu var jag redo.

Det här är några år sedan nu.
Jag gick den gruppen i tre terminer.
Sedan fick jag fortsätta enskilt med M i stallet.
Jag började göra många ridövningar.
Jag stortrivdes.
Jag kunde för mitt liv aldrig förstå att den stora HÄSTEN gjorde som jag ville.
Och gjorde som den själv ville när jag blev otydlig.

Det är en erfarenhet som inte går av för hackor, kan jag berätta för er.
Jag trivdes i stallet.
Jag var totalt fri.
Det enda stället i den här världen där inget annat existerade.
All min tankekraft och allt mitt fokus var där och då, på det jag gjorde.
Det var himmelriket.
Jag hade äntligen hittat stället där ångesten inte fick tag i mig.
Jag andades fritt.

Det fick mig att gå enormt mycket framåt.
En tapetblomma som jag, fick erfarenhet av hur stor roll min egen medverkan har
i ett sammanhang.
Svart på vitt.

Min operation gjorde ett avbrott i terapin med häst.
Jag har inte tagit upp den sedan dess.
Jag skulle mycket gärna göra det om det visar sig finnas möjlighet till det.

I vilket fall, efter Passage fortsatte jag gå i ångestgrupp, nu endast med
teoretisk inriktning. Praktik också, men baserad på oss i gruppen och terapeuterna.
I samma veva fick jag möjlighet att börja träffa K och L för enskilda samtal.

Nu formades det jag kallar mitt Lag.
De är sannerligen mitt Lag.
Här är min kärleksförklaring till dem, och dagen som förändrade.

Där började förändringen ta fart på allvar.
Vi gick framåt på ett sätt som var mycket hälsosamt för mig.
Efter ungefär ett år kom vi till ett avgörande.
Det hade legat i luften ett tag. Jag visste det, men gjorde ingen ansats till att börja.

Det blev oerhört tyst en dag, och K sa med sin mjuka röst att det är dags att vi börjar
prata om de sexuella övergreppen.
Blodet försvann från hela mig.
Och jag svarade ja.

Sedan den dagen, det var i december för snart tre år sedan, har hela mitt liv förändrats.
Nu började det röra sig framåt på riktigt.
Jag inser att jag nog inte var redo när jag var i 20-års åldern.
Men nu, 35 år gammal, då var jag redo.
Oändligt försiktigt och långsamt började vi.

För mig har målet varit att ”må bra”.
Som motpol till att ”må dåligt”.

Då visste jag inte riktigt vad jag menade med något av påståendena.
Nu vet jag.
Det är vad terapin givit mig.
En chans att förstå.
Jag har alltid känt mig helt felplacerad i mitt liv. Ända sedan jag var liten.
Jag har känt mig som ett ufo.
Som om jag inte hör hemma.
Som att jag liksom blivit slumpmässigt inslängd i ett sammanhang.

De frågade mig vad jag ville.
Jag svarade att jag vill veta varför jag blivit som jag är.
Varför det känns som om jag är på fel plats.
Varför det känns som jag aldrig hittar någonstans där jag hör hemma.

Nu hade vi alltså ett utgångsläge.
En frågeställning.
För mig visade det sig vara väldigt viktigt att få ett sammanhang.
Mest troligt för att hela mitt liv känts sammanhangslöst.

Jag ville veta vad jag skulle göra för att hitta en plats där jag känns rätt.
VeckoRevypinsamt, jag behövde hitta mig själv, helt enkelt.

Den jag är.
Under alla skyddande lager.
Vem Cecilia är.
Eftersom jag nu inte kände någon samhörighet med mig själv.

Det ledde mig in på en väg av historia.
Jag hade ingen aning om att min historia skulle påverka den jag är idag, som vuxen,
på det omfattande sätt den gjort.

Alla människor drabbas av händelser som på ett eller annat sätt fastnar hos oss.
Jag tänkte att så är det givetvis för mig också.

Däremot kunde jag absolut inget om trauman.
De som orsakas av omfattande våld.
Sådant våld som jag utsatt för.

Jag har alltid tänkt att det var då, och nu är nu.
Jag visste inte att mitt nu är ett direkt resultat av mitt då.

Jag har faktiskt svårt att greppa det fortfarande.
Jag menar, så farligt har det ju inte varit.
Och det är ju så länge sedan.

Med varsamhet fick K och L mig att förstå, och framför allt acceptera att den här
typen av våld förändrar.
Det gör om en hel människas sätt att vara.
För det handlar om överlevnad. Fysisk och psykisk överlevnad.
När man utsätts för den typ av våld och sexuellt våld i mycket unga år,
då skapas mönster som kan bli mycket destruktiva som vuxen.

Jag har så svårt att förstå det.
Jag kan knappt greppa det fortfarande.
Grova kränkningar och grovt våld dödar människor.
Fastän de ser ut att fortfarande leva.

Och kanske är de det jag faktiskt varit under många år, levande död.
Jag har sökt mig till destruktivitet.
Till situationer och människor som svarat upp mot det jag kan.
Det har klockat perfekt fel mot mitt sätt att inte kunna skydda mig själv.

Numera vet jag. Jag kan mig själv.
Jag har kartlagt under många år.
Men det har varit svårt att acceptera likafullt.
Att prata och skriva om det är en sak, men att förstå och acceptera det i djupet
av mig själv, är en helt annan sak.

Det har väckt känslor som jag aldrig upplevt att jag haft.
Ilska mot mig själv har jag alltid haft.
Nu blev perspektivet satt på ett mer sunt sätt.
Jag är fortfarande arg på mig själv.
Men jag vet numera att jag var ett barn.
Barn är oskyldiga.
Jag har svårt att förstå det.
Jag kämpar fortfarande med att jag ju måste ha haft en del i det själv.
K och L försöker verkligen här.
De har om och om igen förklarat för mig att barn som är 6 år ALDRIG har någon
del i det vuxna människor utsätter dem för.

Barn vill bli sedda och bekräftade. Barns högsta önskan är att vara medräknade och älskade.
Jag var precis likadan jag också.
Vilket gjorde det så lätt för honom att använda mig.

Nu, en miljard år senare, är min absolut största önskan fortfarande att höra till.
Att bli älskad.
Som för de flesta människor.

Däremot har jag fått hjälp.
K och L har hjälpt mig med att hitta och accepterat att jag har ett eget värde.
De har jobbat hårt för att min känsla av värdelöshet ska mildras.
Vilket den har gjort. Lite åtminstone.
Den är fragil och lätt att slå sönder, men värdet har börjat kännas.

Jag vill så gärna bli älskad, men inte längre till varje pris.

Separationen mellan J och mig, tog saken ett långt steg framåt.
Nu började de prata på ett annat sätt.
Om mitt värde.

Och nu pratar vi om att göra annorlunda.
Jag har teori för en livstid i mitt huvud, nu handlar det om att göra annorlunda.
Det gillar jag, fast det skrämmer mig.
Att omsätta teori i praktik.
Utan det momentet kommer inget att förändras på allvar.

Det är enkelt att få fortsätta göra som jag alltid gjort.
Men ni känner till klassikern, att fortsätta i gamla spår inte leder till några nya vägar.

De hjälper mig att lära känna min potential.
Den jag känt att jag inte äger eller har.
Det tar tid.
För jag är lite harhjärtad.
Jag blir rädd och orolig ibland.
Börjar gömma mig. Klarar inte av att synas och finnas.

Och ändå känner jag att det går framåt.
Enormt framåt.
Tack vare att jag fått en chans att bena i mitt förflutna.
Fått en chans att se vad som hände, vad det ledde till, hur det påverkade mig.
Jag är som så många andra med samma erfarenheter som jag.
Min reaktion är normal.
Jag är alltså normal.
Det känns bra att veta att jag inte är ett ufo, utan faktiskt helt normal.

Det svåraste har varit att acceptera att jag blivit utsatt för grovt våld.
Det är så smärtsamt.
Det är därför jag blundat för det så länge.
Min barndom, den som skulle ha älskat mig använde mig.
De som skulle ha skyddat mig förstod inte, och kunde därför inte hjälpa.
Min egen värdelöshet som fick mig att söka kärlek hos människor som
klickade perfekt med min känsla av värdelöshet.

Jag var aldrig ute efter att få hänga någon för det som hänt.
Jag vill förstå mig själv. För att kunna acceptera mig själv.
För att kunna gå vidare, göra bättre och mer hälsosamma val i livet.
Och framför allt, må bra.

Jag är på det klara med att mina föräldrar gjort sitt allra bästa utifrån en galen
situation.
Det gör smulans ont, för jag behövde något annat.
Men jag vet att deras kärlek för mig är osviklig.
Den är grundmurad.
Det är helt okej att önska något annat av dem och samtidigt tycka om dem.
Det har tagit mig år att komma fram till just det.

I nuläge befinner jag mig på en fantastisk plats i livet!
Jag andas så oerhört fritt!
Haha, min rädsla att jinxa till det hindrar mig från att ställa mig högst upp
på Vitberget och skrika ut min lycka.
Kanske tur det, så ingen i skåpbil hämtar mig och undrar om jag inte
ska följa med och sova ruset av mig på deras högkvarter.

Mitt Lag och jag har mycket arbete kvar.
För detta är ingen spikrak resa.
Det är jobbigt, när jag gått framåt vill jag varken stanna på en platå eller halka
tillbaka några steg.
Jag vill för alltid fortsätta framåt.
Fast det är inte så det går till.
Jag vet det, och jag försöker gilla läget.

Svarta inlägg lär dyka upp här med jämna mellanrum.
Det är oundvikligt.
Jag skulle inte vilja ha det annorlunda.

Men ja, jag borde nog skriva om hur gott jag mår också.
Så det inte försvinner i det svarta havet av mörker.
För det blir galet missvisande då.

Jag ger er en känsla av att gå omkring i en svarthet. Ett mörker.
Vilket inte kunde vara mer missvisande.
Jag må skriva nattsvart här, om mina erfarenheter och om mina funderingar.

Men i själva verket mår jag fantastiskt.

Men varför skriver jag svart om jag nu mår så bra?
Enkelt, jag bearbetar.
Jag bearbetar när jag mår bra också. Jag gör det varje dag, per automatik.
Det är inget konstigt för mig.
Det kommer en sekund här och en sekund där.
Ibland funderar jag några minuter eller någon timme.
Ibland blir det bara en klarhet eller känsla som passerar en sekund eller två.

Jag är i ständig rörelse. Min hjärna i alla fall.
Vilket är meningen.
Jag ska bearbeta även när jag inte är på Kliniken.
Det är i mitt vanliga liv förändringen ska ske.
Det är där förändringen måste ske.

Vilket gör mig otroligt glad och förväntansfull.
Inför allt det nya.
Det som känns skrämmande och främmande, känns även lockande.

Det är själva grunden till varför jag valt terapi.
Jag vill förstå så jag kan förändra. Så jag kan må bra.

För att leva ett liv där jag är mig själv. Där jag tar beslut som är bra för mig,
där jag tycker om mig själv, där jag tycker om min omgivning.
Där jag utmanas, där jag skrattar. Där jag älskar, där jag älskas.

Där jag mår bra.

(Sorry för den smulans sötsliskiga och pretto avslutningen.
Min fantasi semestrar uppenbarligen på okänd ort.)