Jajamän folket, nu är det fredag!
Som jag har längtat.
Denna morgon sparkar vi igång det glada humöret med Dårhus Degerman.
Jag bjuder på gamla inlägg om min fantastiska och annorlunda familjs äventyr.
En del av er har läst dem förr, då blir det en munter repris, och för andra mer nya
läsare, en intressant träff med min smulans förvirrade familj.
Enjoy!
———————————————————————————————————-
Välkommen till Dårhus Degerman.
Taggtråden i halsen har bytts ut mot rakblad.
Det medför att min röst inte alls låter som min längre, och redan nu på morgonen framkallat dagens första (förhoppningsvis sista) märkliga telefonsituation.
Såg på displayen att mamma eller pappa sökt mig, så jag ringde upp och pappa svarade:
P: Ja Gunnar.
C: Hej det är jag, Cecilia, du eller mamma hade sökt mig.
P: Vaddå? Nej vi har inte sökt någon. (Låter fundersam)
C: Då var det säkert mamma som ringde. Får jag prata med henne.
P: Vem är det jag pratar med?
C: Din dotter Cecilia! Jag är förkyld och rösten låter inte som min.
P: Nej alltså, hon (Cecilia) är inte här.
C: Men pappa, det ÄR JU JAG, din dotter CECILIA.
P: —-tystnad—-
C: Får jag prata med mamma istället.
P: Hon är inte här.
C: Solveig Degerman, tack.
P: Jaha, jo vänta ett ögonblick.
M: Ja Solveig Degerman.
C: Hej mamma, det är jag.
M: Men gumman, hur din röst låter.
Jag önskar jag hade spelat in det. Jag lovar att trots min förkylningsmisär så
skrattar jag inombords så pass att jag förlängt livet med ca 1 år…
———————————————————————————————————-
Dårhus Degerman, ring så svarar vi. Kanske.
Fortsätter det i den här stilen bör jag nog göra en ny kategori här på bloggen.
Saxade telefonsamtal med mina föräldrar.
Idag var det ingen mindre än min mamma som fick mig att le.
Jag visste att hon skulle på stan vid klockan 10, och eftersom jag själv var där i ärende så ringer jag på hennes mobil för att kolla om vi ska mötas upp.
M: Ja Solveig.
C: Hej det är jag, vart är du?
M: Blir strax avsläppt vid CK.
C: Okej, jag kommer in på stan om några minuter, jag ringer dig när jag är där så kan vi ses.
M. Jag har ingen telefon.
C: Men du pratar ju i den nu.
M: Nej, det är pappas.
— här blir jag lite osäker själv, så jag kollar på displayen som talar om att det är mammas mobil jag ringt på.
C: Men snälla mamma, det är din telefon jag ringt till.
M: Men pappa gav den till mig från sin ficka.
C: Jaha, ja då hade han väl båda era telefoner där då.
M: Ja kanske det —låter något tveksam—
Samtalet tar slut kort efter detta.
Och jag lägger på luren, flinar lite och skakar på huvudet.
De är så roligt förvirrade mina föräldrar ibland.
Varför pappa hade sin och mammas mobiler i sin ficka förtäljde inte historien.
Inte heller att mamma uppenbarligen inte känner igen varken sin egen ringsignal eller heller pappas ringsignal för den delen.
Eller utseendet på sin egen telefon.
Jo jag tackar jag…
Ps, jag är väldigt förtjust i mina föräldrar, omän jag lägger ut lite lustigheter på deras bekostnad. Ds
———————————————————————————————————-
Det här med att kacka i eget bo.
Dårhus Degerman tar som bekant aldrig semester.
Idag var det min far, som i ett mycket vänligt försök till
att visa sin uppskattning för de bullar jag bakat och delat med mig av,
återigen visade prov på sin fenomenala förmåga att agera elefant i en porslinsbutik.
P: Du bullarna var jättegoda. Mycket godare än mammas torra bullar som inte
smakar just någonting.
C: Ehrm… tack..?
Mamma som är en vänlig människa, och framför allt en mycket tålamodig sådan,
hade än en gång överseende med sin makes fantastiska brist på att välja
rätt ord i rätt sammanhang.
Medan min far glatt mumsade vidare på bullen.
———————————————————————————————————-
Hehehe, ja vad kan man säga.
Min familj är fantastisk.
Jag kommer att roa oss med fler repriser om vår framfart.
Ha en härlig fredag!
Haha jag älskar det ! Särskilt när din pappa inte kände igen dig . Så jäkla roligt 🙂
Hahaha, ja jag skrattar åt det varenda gång jag tänker på det. 😉
Underbart forvirrade Degermans!
Ja men visst! 🙂