En gång i veckan. Det är så ofta jag bloggar nu för tiden. I runda slängar.
Vi måste göra något åt det, tycker ni inte?
Jag behöver göra något åt den här lättjan jag lagt mig till med, där jag hellre
avverkar avsnitt av någon bra serie på kvällen istället för att aktivera hjärnan och
roa mig med ord här inne.
Min tanke med bloggen var aldrig att skriva en gång i veckan och då använda den som
en ”kära dagbok”.
Tvärtom, min tanke var att använda den flitigt. Med inlägg modell bubbelgum och
avgrund i en vild dans.
Ofta har jag använt den så, på sistone not so very much.
Med det sagt, återgång till ursprungssyftet känns som en plan.
Självcensur har jag också lagt mig till med, i en lite för stor dos för att
kännas riktigt bra.
Eftertanke och reflektion absolut, ibland även en natts sömn på det hela är
finfina och nödvändiga grejer, men nu börjar det bli väldigt stelt för att vara jag.
I vilket fall.
Vickan, mamma och Emil for till helt andra breddgrader igår. Nya Zeeland närmare bestämt.
Som ni redan vet bor min syster där med sin familj, och igår var det dags att resa hem.
Mamma följde med dem och kommer att stanna i fem veckor.
Det blev TOMT när de åkte. Jäkligt tomt.
Vi har umgåtts intensivt senaste veckan, vilket gjorde kontrasten smulans enorm och
faktiskt lite svår att hantera.
Vickan och Emil kvällen före avresa.
Jag gillar att ha Vickan som syster.
I övrigt spenderades helgen till stor del på Casa Hawk.
Jojomensan, festligheter i glada vänners lag pågick där under lördagskvällen.
Vansinnigt så kul vi hade. (Söndagen spenderades i ett lugnt tempo kan tilläggas.)
Gå in här så får ni se vilken varmrätt vi åt samt finfina bilder på oss deltagare.
(Den obligatoriska duck-facen klockades givetvis in. Med strålande resultat, vill jag tycka.)
Efterrätten hittar ni här. Den var to die for, kan jag berätta för er!
Här rådde fortfarande lugn. 😉
En handduk lagd över badkarskanten under pågående fest signalerade omtanke som
fick mitt hjärta att bli sådär lite extra varmt.
Strax helg hörrni, gillas!