Vi försvinner åt var sitt håll. Du till andra sidan jordklotet, och jag inom mig själv.

Omsorgsfullt har jag hållit ångesten borta.
Den där som jag alltid får när Vickan är hemma, och jag blir påmind
om att hon strax ska fara.

Det slår väldigt sällan fel.
Ungefär vid halvtid för hennes besök, då kickar den in.
Med andra ord, den dyker upp när hon ännu har lång tid kvar här.

Ångesten kom inte vid halvtid denna gång.
Jag har aktivt arbetat för att slippa den, för den gör mig ledsen.
Den gör mig handlingsförlamad.

I fredags hjälptes vi åt att boka första delen i hennes hemresa.
Skellefteå-Stockholm.
(Den lite längre delen, den som gör att vi faktiskt rent geografiskt bor
på andra sidan världen om varandra, Stockholm-Nya Zeeland är bokad sedan tidigare.)

När vi bokade etappen genom Sverige blev det plötsligt allvar.
Jag kände det direkt.
Saknaden.
Fast hon satt alldeles bredvid mig.

Den kvällen både åt och drack vi gott.
Vilket gjorde att saknaden hamnade i bakgrunden.
Det berodde förmodligen på den goda drycken och inte så mycket på
den goda maten, rent rimligtvis.
Samt att vi hade roligt, vi myste i mängder.

Nu, måndag, är saknade tillbaka, den ligger som en blöt filt över mig.
Jag kan inte skaka av mig känslan hur jag än försöker.

Hon åker, på torsdag. Bara några få dagar kvar.
Det är så jag ser på saken, det är så det känns.
Att hon far om några dagar, inte att vi har några dagar på oss att umgås.

Jag räknar ner, obevekligt i huvudet men framför allt i hjärtat.

I afton ska vi äta surströmming ihop i stugan.
Saknade kommer att vara mycket påtaglig då.
Mamma kommer att ha börjat räkna ned. Pappa också.
Vi kommer att ha en kul kväll med god mat, ingen tvekan om det.
Men saknaden smyger sig på.
Tyst emellan oss.

För vi pratar inte om den än. Det är för tidigt.
Det kommer på onsdag, dagen före hon åker.
Då kommer vi att börja prata om den. Det sentimentala tillåts komma fram.

Vi blir alla så tysta.

Förutom Vickan. Hon gör sitt för att hålla uppe stämningen.
Kanske blir hon smulans irriterad över att vi andra är inne i den
sentimentala känslan.
Fast jag vet att hon känner den också.
Men hon är på väg hem, tillbaka till sitt liv i 120 knyck.
Påbörjade projekt som kommer att ta fart direkt hon landar.

Saknaden får inte samma fäste hos henne, tänker jag mig.
Hon har helt enkelt för många bollar i luften för att den ska gnaga
sig fast hos henne.

Vi andra, vi är kvar i våra vanliga liv.
Att hon åker gör enorm skillnad. I tomhet.
Precis som hennes ankomst gör. I livlighet.

Jag kommer inte att gråta riktigt än.
Det kommer först på onsdag.
Däremot blir jag ovanligt tyst. Tyst när jag är med andra, tyst när jag är själv.
En tysthet som innebär att jag blir tyst i huvudet.
Jag varken tänker eller funderar speciellt mycket, jag planerar ingenting,
jag filosoferar knappt. Det är vad tystheten innebär när jag är själv.

När jag är med Vickan är det tysta lite mer i bakgrunden.
Vi pratar på som vanligt. Jag håller saknaden så långt borta från mig som möjligt.
Jag vill njuta av hennes sista dagar här.

Jag vill känna mig närvarande när hon sitter alldeles bredvid mig.
Hon står mig så nära att jag inte kan stänga av känslorna.

Du betyder världen för mig.