Och precis 12.45 såg jag henne.
Vickan.
Mamma och jag stod och väntade inne på Skellefteås flygplats när jag såg henne på långt håll. Tänk er att se sin syster komma gåendes, bara sådär!
Och där, sovandes i sin mammas famn såg jag min systerson Emil för första gången livs levande. Det kändes väldigt stort!
Jag har massor med bilder på honom, och jag har sett honom via Skype många gånger, men nu var det på riktigt.
Så annorlunda och fantastiskt att hålla i min sovande systerson mitt i rörelsen på flygplatsen.
Han kom för övrigt att sova i stort sett resten av eftermiddagen och aftonen.
En liten paus i sovandet gjordes då hungern gjorde sig påmind. Då togs ett antal kraftfulla toner, vilket fick Alicen att varva upp och stämma in i kören.
Hahaha, det borde jag ha insett. Alice skäller nämligen när någon höjer rösten.
Spelar ingen roll om det görs i arga tonlägen eller i att man bara står för långt ifrån varandra för att tala i mer normal samtalston.
Jag fick förklara för henne att då Emil skriker, då är vi andra lugna.
I övrigt luktade hon på honom och hans saker.
Första mötet dem mellan gick med andra ord finfint, precis som väntat.
Det kändes väldigt annorlunda och samtidigt väldigt självklart när det några timmar senare var dags för middag. Att vi fyra satt vid samma bord.
Mamma, pappa, Vickan och jag. Som för hundra år sedan. I ett helt annat liv.
Hur naturligt som helst. Och hur speciellt som helst.
De här två månaderna kommer att bli en väldigt roliga, tänker jag.
Vickan hade med sig kort från i somras.
Bland annat det här på henne, mamma och mig.
Vad fina vi är!
Tänk att Vickan är hemma!
Det är stort. Och det är självklart.
Låt oss alla ha en fantastisk måndagskväll!