Förnuft vs känsla: 0-1.

Jag hör själv hur bestämd jag låter på rösten när jag uttalar orden;
nej, det finns inget som kan stoppa det.

Jag har just svarat på K och L:s fråga om det finns något som skulle kunna
göra att jag inte strax far hem och hetsäter.

Svaret är nej.
Nej.
Jag skulle försvara den saken med mitt liv.
Känns det som.
Precis så starkt är det.
Behovet av att fara hem och äta.
Och fortsätta äta tills jag knäcker kroppen..
Vilket förvisso inte krävs speciellt mycket då jag är gastric bypassopererad.
Några mjuka smörgåsar med smör och ost senare så är den saken klar.
Då dumpar jag.
Som satan.
De båda målen är nådda.
Det första; genom att äta sött bröd.
Japp, Kågekakan innehåller sirap, och mitt sockerberoende svarar blixtsnabbt.
Heroin stavas det, för min del.
Det andra målet är att knäcka kroppen.
Fråga mig inte varför, jag har inget som helst svar på det, men det är så jag gör.
Det är så jag måste göra.
Jag äter tills kroppen säger ifrån. Tills den skriker åt mig att sluta.
Med magont, illamående, hög puls och kallsvettningar.
Först då är jag klar.
Då tar jag paus.
För att direkt effekten klingat av, fortsätta.

Jag skiftar fokus på ångesten.
Den jag inte längre har.
Som jag inte hittar längre. Den finns där under, men jag får fan inte tag i den.
Jag känner inte av den innan jag börjar äta.
Men definitivt efteråt.

Jag läser lite sorgset inlägget jag skrev för bara någon vecka sedan.
Där jag var så glad och lättad över att ätstörningen tagit paus.
Jag hade inte en aning om att de var på väg tillbaka.
Jag gjorde ett felval. Utan tvekan.
Jag visste redan då att jag gjorde ett felval, men jag hade inte i min
vildaste fantasi kunnat ana att det skulle spåra ur såhär.
Nej, jag trodde mig ha läget helt under kontroll.
Hahaha, jag har en fenomenal förmåga till självbedrägeri.

Och nu befinner jag mig alltså här.
I helvetet.
Där jag i skrivande stund har magen fullt av mjukt, sött bröd.
Mår illa som satan, känner mig tillfreds över det samtidigt som undrar vart
fan jag kan gå och dö.

Det här drog jag alltså igång förra veckan.
Gav mig fan på att sluta med det i måndags.
Det gick dåligt.
Det gick lika dåligt igår. Och idag, tja jag gissar att ni vet ungefär hur
jag tycker det går idag.

Jag dödar mig själv.
Och jag vet inte varför.
Jag, som kan så mycket om kartläggning, har helt gått vilse.
Några väldigt bra och givande år på Kliniken ihop med mitt Lag, så kan jag
mycket om hur jag fungerar.
Och lyckas ändå gå vilse.

Just nu sitter jag fast.
Jag vet inte vad som är fel.
Jag gissar att det är en kombination av flera ingredienser.
Det första är sockret.
Jag har släppt tillbaka det i mitt liv. Uppenbarligen.
Bröd bakat på sirap, ja ni förstår precis själva hur sött och gott det är.
Och jag fungerar inte ihop med socker på det viset.
Vilket jag vetat länge.
Men förutom det finns det en underliggande psykologisk aspekt i det här.
Som jag inte lyckas greppa.
Något är det som driver mig.
Men vad?
L sa idag att det kan vara sorgen som sliter.
Och den går inte kartlägga på det vis som våra andra affekter går.
Sorgen är till för att vi ska stanna upp, och ta ut ny riktning.
Kanske är det därför jag inte lyckas få fatt i vad det är som sliter
med mig för tillfället.
Kanske har hon rätt.

I förmiddags spenderade jag tiden i gruppen ”Konsekvenser av våld”, och
kanske är det sorg som smugit sig in hos mig.
Eller smugit och smugit, det finns rejält med sorg i att titta på många av
de saker jag levt mitt liv med.

Jag känner den inte riktigt själv, för jag har så många känslor inom mig och har
haft så den senaste månaden.
Jag är inte van vid att ha några känslor alls.
Så det sista halvåret, med betoning på de absolut senaste månaderna, där jag
gett mig fan på att släppa in känslorna, har milt sagt varit väldigt turbulenta.
Med såväl framsteg som en par rejäla underytan-dykningar.

På det hela taget tycker jag fortfarande att jag mår väldigt bra.
Mitt ätande däremot, signalerar något helt annat.
Och jag äter för att döva något.
Men vad?

Vilket gör mig smulans skräckslagen.
För krocken blir total. Jag tycker själv att jag mår bra, men jag ägnar
mig åt saker som signalerar att jag verkligen inte mår bra. Alls.

Särskilt när jag hör mig själv säga, på absolut fullaste allvar att jag försvarar
grejen med att fara hem och äta med mitt liv.
Jag hör mig säga att ingen ska få ta det ifrån mig.
Jag sa det inte ens i en dramatisk gest, utan jag konstaterade det mer, med
en bestämd röst.

Och här smyger sig något annat in.
Nämligen en känsla av hopplöshet. En känsla av att jag är hopplös.
Jag blundar, för att slippa se mig själv.
Förr, under barn/ungdomsåren och sedan de vuxna åren, då hade jag inte mycket till
val i de situationer jag befann mig i.
Däremot nu, nu har jag ett val.
Och jag väljer alltså fel.
Och känner mig hotad när någon försöker hjälpa mig att välja rätt.

Hur tror ni det känns?

Ångesten det skapar blir enorm.
Jag hörde mig säga, på gruppen tidigare idag, att jag inte fixar att göra något åt det.
Det enda jag vill är att vara ifred, utan några människor i närheten.
Jag vill äta. Ifred.

Och då har jag liksom befäst, inför mig själv, att jag är fuck-up.
Jag har alltså hjälp från det bästa Lag man kan tänka sig, jag ingår i olika
grupper där förståelsen är grundmurad, och jag har familj och vänner som
ger mig sitt fulla stöd.
OCH ÄNDÅ SÅ FIXAR JAG DET INTE!
Bara den tanken i sig, får mig att vilja krypa under täcket och inte komma fram.

K och L pratade idag om att ifall jag gör en liten, liten förändring i början, så kommer det
att resultera i större förändringar i ett senare perspektiv.
Det kanske låter flummigt, men det är det alltså inte.
Tvärtom, det är uberkonkret.
Det betyder att man tar små, små steg framåt.
Yttepyttesteg, som gör stor skillnad i det längre loppet.
K illustrerade det i en mycket talande bild på whiteboarden.
Det hon ritade blir enkelt att förstå, extremt tydligt talande helt enkelt.

Det är en hoppfull bild.
Jag förstår den utan problem.
Men i nuläge hör jag mig säga att jag inte fixar att göra några förändringar.
Inga alls.
Jag har svar på allt.
Jag blir provocerad. Och mitt barnsliga jag försvarar mig.
Och samtidigt gråter jag, inombords, för jag hör hur idiotiskt jag låter.
Jag låter som om jag vill det här.
Men det vill jag inte.
Jo, en del av mig vill, men inte jag, Cicci, jag vill inte det här.
Det sliter på min kropp. Det sliter ännu värre på mitt sinne.

Självföraktet blir enormt.
Jag kan inte se mig själv i spegeln.
Hade jag haft kvar förmågan att kräkas hade jag gjort det.
Nu kan jag inte kräkas efter min gbp, så det uteblir endast av den anledningen.
Jag vill få upp allt jag ätit ur magen.
För att lindra ångesten.
Fastän jag, förnuftsmässigt sett, ökar ångesten.

Jag förstår att det här låter motsägelsefullt.
I mina öron gör det inte det.
Jag kan förklara.
Men mina ord kräver en likasinnads skruvade hjärna för att förstå.
För vi förstår det sjuka och skruvade i det här.
Som folk som aldrig dragits med ångest eller missbruk kan förstå.
Och jag hoppas att ni aldrig heller kommer att förstå.

Jag vill sova.
För när jag dumpar mår fruktansvärt illa.
Det gör att jag vill sova.
För att sova bort alla symptom.
Det är enklaste sättet att få bort alla symptom faktiskt.

Det första jag kommer att göra när jag vaknar är att gå till köket
och bre mig ett gäng mjukmackor.

Ja ni hör ju hur fan det är ställt.
Jag kan inte förklara det här bättre än såhär.
Det är en djävla mardröm.
Som jag inte vaknar upp ur.

Jag har, som ni vet, missbrukat mat under många, många år.
De 2 åren sedan jag opererades har varit relativt lugna.
Mitt matmissbruk har inte varit speciellt påtagligt.
Det har glimtat till någon gång sådär, men inte blivit utom kontroll.
Som det är nu.
Förr då jag haft dessa perioder, då har de varat i några dagar på sin höjd.
Och jag har fått ett enormt kontrollbehov där jag i sämsta fall har
börjat hålla järnkoll på kaloriintaget.
Nu är det helt annorlunda.
Jag har släppt allt.
Jag kontrollerar ingenting längre, utan följer bara med liksom.
Det är helt nytt.
Jag räknar inga kalorier, jag har inget behov.
Jag äter. Och fortsätter äta.
Och tänker att jag inte står ut längre.

Eller vänta, nu minns jag tuggummihelvetet.
Det varade i flera månader. Och det bröt jag.
Ja, det gjorde jag. Hmmmm, alltså har jag brutit en situation som
varit direkt fysiskt skadlig tidigare.
Gott att komma ihåg!

Jag har en strategi.
Jag hade den utformad redan igår, men jag kände i förmiddags att jag behövde
göra om den.
Förbättra den.
Göra den ännu mer ultimat för mitt syfte.

Jag har tänkte bryta det hela genom att åka till stugan över helgen.
Där mår jag som bäst.
Alice och jag är ute och leker, jag gör övningar med henne, vi motionerar.
Jag vill få tillbaka den lätta känsla i min kropp. Jag behöver få tillbaka den.
Inte som nu, där mina 60 kilo känns väga närmare 180 kilo.
Jag mår bra där. Och hon mår oerhört bra.
Men det är inte förrän på fredag. Var tanken.
Innan jag började göra om min strategi.

Jag har köpt tillräckligt av dessa sirapsbröd för att klara mig idag,
och delar av morgondagen.
Ni som missbrukar känner igen det tänket, gissar jag.

I vanliga fall kastar jag bort det som är över när jag är klar för kvällen.
Och i sämsta fall plockar upp dem ur soporna dagen därpå.
I morgon ska jag göra annorlunda.
De bröd som blir kvar ikväll kommer jag inte att slänga.
Det här är helt nytt och alltså även helt oprövat.

Jag kommer att göra dem klara med smör och ost, för att ta med dem till Stina,
som jag ska hälsa på i morgon förmiddag.
Vi brukar fika ihop, så jag äter dem hos henne.
Då kommer jag inte att överäta, för jag vill inte dumpa hos henne.
Jag kommer heller inte att ha behovet av att överäta, för jag har fullt upp med
att umgås med henne, Nicke, Rex och Kayla.
Och det känns spännande, för jag har inte träffat Kayla än, vilket jag sett
fram emot länge nu.
Alice lämnas kvar på Norrböle, hon gillar inte riktigt andra tikar, så jag träffar
Kayla själv första gången, sedan tar jag med Alice vid ett annat tillfälle.

I vilket fall, förmiddagen är jag med Stina, och då äter jag min frukost hos henne.
Sedan är det helghandling som står på schemat.
Och under den tiden går ätandet liksom bort, som ni förstår.

Morgondagens eftermiddag spenderar jag i Projekt Ö.
Där är vi några stycken som ingår, på ett sådant sätt som gör att
jag får sitta på första parkett när delar av mitt liv ihop med delar av andras liv
faktiskt får liv.
Mitt framför våra ögon.
Jag ska berätta mer om det när jag fått ok:at att göra det.

I vilket fall, jag mår bra när jag är i det sällskapet.
Bra på det sätt att jag skrattar bekymmersfritt.
Vi skrattar nämligen mycket.
Ibland gråter jag också. Bekymmersfritt även då.
Mina svårigheter, det som varit, de som är, läggs ut där och då.
Och jag tittar och försöker förstå.
De tar genvägen till mina känslor med sitt sätt att göra det på.
Jag överrumplas. Jag förvånas. Jag chockas. Jag förfasas.
Och jag tänker att fan vad bra jag är som står här, levandes, likafullt.
Jag berörs djupt av de andra.
De är modiga lejon, de andra.
Vi är kanske alla modiga lejon.

Där och då tror jag inte att jag ens kommer att vara medveten om dessa
sirapssöta mjukbröds existens.
De kommer inte att uppta en endaste av mina tankar och känslor.
Gissar jag. Hoppas jag.

Sedan är det kväll.
Och då, då tänker jag fara till stugan direkt.
Utan att passera gå.
Jag har med mig packningen i bilen redan till Projekt Ö.
Jag åker bara förbi mina föräldrar och hämtar Alice.
Sedan åker vi, flyr vi, till stugan.
Bara hon och jag.
Föräldrarna dyker upp först på fredag.

Mat finns där.
Och de färskvaror som behövs, de har jag med mig.
Jag åker dit utan dessa sirapssöta mjukbröd.

Skratta ni om ni får det behovet. Skaka på huvudet om ni får det behovet.
Jag bjuder gärna på det.
Jag hör nämligen själv hur fan jag låter.
Det låter som om jag flyr från tunga droger.
Vilket jag gör. Vilket i mitt fall, just nu, stavas mjukbröd.
Just för att de får mig att göra samma sak som om jag missbrukat något annat.
Kännetecknen är desamma.

Jag isolerar mig, vill inte träffa någon alls.
Jag ljuger, jag gömmer, jag smyger. Allt för att ingen ska förstå vad jag pysslar med.
Tappar helt intresset för omvärlden. Vill inte göra någonting alls.
Klarar i det här läget faktiskt nästan inte av att göra något alls.
Jag har ingen energi. Jag är som ett tomt skal.
Jag dövar mig. Jag får känslorna att omdirigeras. Till områden där jag känner mig
okej att må dåligt på. Ett överätandeillamående är en enkel sak att hantera jämfört
med ångesten över allt som varit. Och vart jag nu ska ta vägen.
Jag blir retlig och stingslig. Fräser och jävlas med de som står mig närmast.
Jag slutar bry mig om hygien. Jag slutar duscha. Struntar fullkomligt i om
jag luktar kadaver, jag ska ändå inte träffa någon.
Jag tappar all lust att motionera också, gör bara det jag måste för Alice välmående.
Jag har ångest, jag lovar mig själv att det är sista gången jag gör det här.
Bara för att veta att jag ligger riktigt farligt till, bara genom att vakna dagen efter.

Så nu kanske ni förstår att det här inte är att leka med.
Samma skit, samma tillvägagångssätt, samma ångest som om jag missbrukat
precis vad som helst.

Men i morgon då har jag gjort förutsättningarna bättre för att kunna bryta detta.
Genom att inte göra en stor sak av det hela kvällen före.
Där jag alltså brukar lovar mig själv, högtidligt, att det nu var sista gången
jag gjorde det här.

I morgon jag gör tvärtom.
Jag tar medvetet med mig dessa smörgåsar till Stina.
Äter dem där, precis som om jag haft med mig en Skyr.
Är sedan upptagen precis resten av dagen.
Med helghandling och senare några timmar med Projekt Ö.
Sedan drar jag till stugan. Fort som fan.
Och har inte med mig några sirapsgodingar dit.
Vilket gör att jag fixar kvällen och natten.
Och då också alltså vaknar upp till en ny dag, utan att ha några i närheten.
Jag har heller ingen affär som jag bara kör förbi och handlar på.
Visst finns det i Bureå, men det blir inte samma sak.
Jag vet, det låter väldigt märkligt allt detta, men för mig är det en stor skillnad.

Och det är precis den skillnaden jag jobbar för att hitta.
För att kunna bryta.
Nu kommer givetvis inte det här att gå lätt.
Inte överhuvudtaget.
Jag kommer att ha ångest, och en helvetes sockerabstinens.
Utan tvekan.
Jag känner mig själv, och jag känner till mitt sätt att missbruka på.
Genom att göra på det här viset har jag skapat mig skuggan av en chans att lyckas.
Jag har vridit förutsättningarna så rätt som bara möjligt.
Så rätt som de kan bli.
Jag vill vara ute med Alice.
Jag har en plan med mina och hennes övningar.
Jag har ett mål.
Och det får mig att fokusera.
På det vis då jag inte distraheras lika lätt av sockerbegäret.
Eller den där odefinierbara ångesten som uppenbarligen är hög inom mig,
fastän jag inte får tag i den.

Till det har jag med mig hela första säsongen av ”Lilyhammer”.
Den serien gör mig glad, och eftersom jag missat första säsongen, så
tar jag med den och kan maraton-se om jag känner för det.

Vi ska även äta surströmming i helgen.
Och bara tanken om det får mig på bra humör.
Kommer förmodligen att skriva en del också. Kanske att några av de
tankarna dyker upp här, vem vet.

Jag ska med andra ord koppla av.
Och hålla mig långt borta från matmissbruket.
På så vis kan jag bearbeta det gruppen ”Konsekvenser av våld” dragit
igång. Utan skygglappar i form av hetsätning.

Kan jag bryta det har jag kommit långt.
Väldigt långt.
Då har jag fått tillbaka den lätta känslan jag annars alltid har
i min kropp.

Då börjar steg 2 i detta.
Att ta reda på vad det är som triggar mig.
I viket läge jag triggas, i vilken sinnesstämning, und so weiter.
Kartläggning åter igen.
För här ligger lösningen.
Om jag lyckas ta reda på vad det är som triggar mig kan jag vara betydligt
mer uppmärksam på de första tecknen.
De små, nästan osynliga tecken som visar att det börjar dra ihop sig
till sämre tider.

Det ihop med en utarbetat strategi för att mota Olle i grind kommer att leda till
att dessa matmissbrukstillfällen endast passerar som en tanke i mitt huvud.
Där jag då kan tänka att ”jahapp, där kom tanken om suget efter — igen”,
utan att det vevar igång något alls hos mig.
Ingen ångest, inget överätande som följd.

Utan bara en tanke om en tanke.

Hänger ni med?
Kanske låter jag helt förvirrad när jag skriver dessa rader.
Som om jag tappat konceptet helt.
Men tro mig, jag har inte tappat något.
Ja förutom möjligtvis den smulan av självkänsla som jag tidigare faktiskt
byggt upp.
Den förloras nämligen väldigt lätt när man på allvar hör sig själv säga med
bestämd röst att ”nej, det finns absolut inget som kan få mig att inte fara
hem och hetsäta”.
Ens självkänsla försvinner hyfsat fort sådana gånger.
Kvar står liksom en 165 centimeters fuck-up och undrar vad fan
som är fel på henne.

Nåväl, idag är det onsdag.
Jag äter och sover.
Mår illa och tänker tankar om framtiden som för tillfället ser kolsvart ut.
I morgon börjar jag göra annorlunda.

Eller vänta, har jag kanske redan nu börjat göra annorlunda?
Genom att göra upp planer för morgondagen som bryter mot alla andra års
geniala planer för förändring.
Hmmmm, ja så kan det vara, för jag börjar redan göra annorlunda ikväll.
Redan genom att börja tänka i annorlunda banor har jag börjat göra annorlunda.
Genom att inte kasta bort det överblivna från mitt frosseri.
Nej, jag behåller det till frukost.
Och försöker på så vis ta bort känslan av att högtidligt lova mig själv bot och
bättring i morgon.
Jag menar, smaka på saknaden som blir när du tänker tanken om att ALDRIG någonsin
äta just en viss grej.
Det får en att vilja kasta sig i bilen, åka till affären och köpa upp
hela deras lager av just den där grejen du aldrig mer ska äta, eller hur?
Som du faktiskt just tummat dig själv om att ge fan i.

Kan det kanske leda till en förändring i sin förlängning?
Ja.
Snälla, bli så.
Jag behöver verkligen det.