Vikten av ett bra tandskydd om du tänkt överfalla mig med floskler.

Förmiddagen har lämnat mig med en massa känslor.
Som bara virvlar omkring sådär nästan okontrollerat.
Jag känner mig arg, ledsen, glad, ja men allt du kan tänka dig,
det känner jag för tillfället.

Med andra ord, jag har spenderat förmiddagen med gruppen ”Konsekvenser av våld”.
Vi pratade om normaliseringsprocessen idag.
Jag hade liksom moment av hundraprocentig igenkänning.
Skrämmande.
Fruktansvärt obehagligt faktiskt.
Och så tröstrikt att det faktiskt finns studier på detta.
Så tillräckliga att fenomenet i sig fått ett namn.
Normaliseringsprocessen.
Ja men vad fan kan man säga…
Det känns som om jag ska explodera.
På både ett bra och ett dåligt sätt.

Jag är arg, rasande jävla förbannad, för att vara specifik.
Gud förbannat vad jag är arg på det liv jag levt.
Så fyllt av våldsamhet på så många olika plan.
Och där, mitt i allt står jag och undrar vad fan som är fel på mig.
Som inte satte några gränser.
Utan egentligen alltså fick skylla mig själv.
Ord som faktiskt även uttalats om mig.
Sagda rakt till mig, ordagrant.
Och sagda mer underförstått, men med samma andemening som ovan.
Att eftersom jag tillät det hända, helt enkelt fick gilla läget.

Skulle någon säga det till mig idag så skulle jag, förhoppningsvis,
lugnt och sansat prata med den personen.
Förklara.
Men förmodligen mentalt ge personen en rak höger så att samtliga framtänder slogs ut.
Aldrig mer, aldrig någonsin mer kommer jag att acceptera att någon, ens den minsta
lilla djävla lus till människa, säger till mig att jag fick skylla mig själv
som inte satte ner foten.

I mina fantasier går jag dock mer vänligt tillväga, och förklarar med värme och
oändligt tålamod hur det fungerar.
Hur galet det blir när någon annan utsätter dig för våld.
Jag kan förklara det utifrån såväl ett pappa/dotter perspektiv, och jag kan
förklara det utifrån ett kärleksrelationsperspektiv.

Ingen, och då menar jag absolut ingen, kommer någonsin att få prata med
mig på det viset igen.
Där innebörden andas att jag fick skylla mig själv.
Men jag hoppas självklart att jag kan ta det lugnt och sansat, och hellre
behandla den andra som bara okunnig.
För det är en sak, då kan man förstå varför folk säger som de gör.
För det första så visar deras uttalande att de själva aldrig ens varit i närheten
av den typen av våld.
Och för det andra så visar det på den okunskap som är skrämmande utbredd.
Och de två sakerna i sig gör att de ju inte har gjort sig förtjänta av en
rejäl jävla höger.

Folk har inte en susning om vad som sker i våldsamma relationer.
Visst, de flesta av oss har läst ett antal artiklar i någon aftontidning typ Aftonbladet
eller Expressen, absolut.
Kanske har man vidare fördjupat sig i någon artikel i Amelia eller någon liknande tidning.
Och då helt plötsligt tror folk att de har fattat.
Att de har greppat.
Nu vet de vad våld i relationer innebär.

Och framförallt har de lösningen.

Japp, lösningen är så otroligt enkel och självklar för den som aldrig varit i närheten
av det galet skruvade våldet som kan förekomma i relationer.
Gör si eller gör så, och då kommer allt att lösa sig. Säger de.
Och tror på fullaste allvar att de har rätt.

Men nej.
Det kan jag säga dig direkt, att nej, dina råd kommer inte att lösa ett piss.
De kommer i värsta fall att faktiskt förvärra.
För jag kommer att känna mig ännu mer som en fuck-up eftersom jag vet att dina
råd inte kommer att fungera i min egen situation.
Jag kommer inte ens att kunna prova dem, för jag vet redan att de inte fungerar.
Det vet jag utifrån att jag vet något om våld i relationer som du inte har en aning om.
Jag vet hur det ser ut på insidan.
Du ger dina råd och synpunkter utifrån din egen erfarenhet.
Vilket i sig är helt logiskt, men vansinnigt kontraproduktivt.
Kanske lever du även i en fungerande relation själv.
Då kommer dina råd, hur bra och sunda den än är, inte att fungera för mig.
För jag levde/lever inte i en sund relation.
Och ju mer råd jag får, desto mer otillräcklig känner jag mig, än mer fuck-up än
alldeles nyss innan vi började prata.

Alternativt att det kommer att bli än jävligare för mig om jag faktiskt försöker
följa dina råd och tips.
För min relation var/är inte som din.
Det som är sunt för dig är inte verkligheten för mig.
Din verklighehet är mer som den dröm jag hade en gång i tiden själv.

Och nej, jag lastar inte J för allt som hänt.
Det hade varit synnerligen orättvist.

Jag har levt hela mitt liv i våld.
Psykiskt/verbalt från pappa och sexuellt från en annan vuxen.
J kom in i mitt liv i det läget och mötte den person jag formats till utifrån
det där djävla våldet.

Jag sa vid något tillfälle på Kliniken att jag önskade att jag fått en chans att
arbeta med detta långt tidigare i livet, för då hade J:s och min relation
sett helt annorlunda ut.
Varpå K och L sa med en och samma mun;
”Cicci, då hade ni inte ens haft ett förhållande.”

Och nej, ju mer jag tänker på det, så känner jag att det förmodligen stämmer.
Han och jag hade nog inte haft ett förhållande om jag fått chansen att jobba
med dessa konsekvenser av våld tidigare i livet.
Absolut att vi försökt oss på en relation med varandra, det tror jag,
för attraktionen var väldigt stark mellan oss, men nej, något längre förhållande
hade det nog inte blivit.

Han testade av mig hårt ett par gånger innan vi blev tillsammans, och jag stod pall.
Vårt förhållande hade med ens fått ramar som inte gäller för sunda relationer.
Han visste alltså efter några tillfällen att jag inte hade någon självkänsla, att jag
inte kunde sätta gränser.
Speciellt inte mot honom.
Det kom inte ens sakta, mjukt, försiktigt eller smygande hans testande.
Jag drogs inte in långsamt i något jag inte förstod förrän det var för sent, som
man så ofta hör beskrivas.
Tvärtom.
Han testade mig helt öppet. Jag såg det, kände det, och kunde absolut inget göra.
Han och jag klickade.
Egentligen rakt av.
Hans behov av makt och dominans.
Och jag med min vetskap om min värdelöshet.
Det skulle visa sig bli en katastrofalt destruktiv kombination för min del.

Så nej.
Hade jag haft en självkänsla att vila mig på, då är det mycket troligt att vi
inte haft ett förhållande.
Kanske att vi inlett, absolut.
Men eftersom han testade mig så hårt och oförsiktigt, är jag ganska säker på att
utgången blivit en annan.
Den hade inte varat en stor del av mina vuxna år.

Men vad som är viktigt nu är att jag börjar få en förståelse för hur det kunde hända.
Jag har haft den förståelsen tidigare också, rent förnuftsmässigt.
För jag förstår ju talad svenska. Omän jag fått frågan hundratals gånger.
Men det gör jag alltså. Jag förstår vad som sägs till mig. Som regel.
Och nu är alltså känslorna med mig.
Påkopplade.
Och nu hör jag orden igen. Förklaringarna. Om processer.
Sådana som ligger långt utanför min förmåga att kunna skydda mig ifrån.
Till varför jag inte har mig själv att skylla för det som inträffat.
Hur jag gjort så gott jag kunnat i situationer som aldrig var mina att
kunna förstå där och då.

Och det gör väldigt ont.
Att höra. Och att tänka om mig själv.
Jag blir liksom ledsen för min egen skull.
Det har inte varit ett riktigt så bra liv, mitt liv.

Många gånger har jag självklart varit glad och mått gott.
Men många, många fler gånger har jag inte varit glad och inte mått gott.
Periodvis har ångesten varit så förlamande att jag slutat leva, fastän hjärtat
fortfarande slagit.

Och alltid har jag vetat att det var något fel på mig.
Som inte lyckades ta mig samman.
Som inte lyckades resa mig upp.
Som gick med på det här.
Utan att göra motstånd.

Nu hör jag äntligen, med såväl förnuft som känslor påkopplade, hur det faktiskt fungerar.
Det skapar den där förståelsen för mig själv som inte funnits.
Som jag inte heller trodde fanns.
För jag visste ju att det var mig det var fel på.
Jag kände fel, jag tänkte fel, jag tyckte fel. Jag reagerade fel.

Och samtidigt hade jag en magkänsla som skrek mig döv.
Men den fick inget utrymme.
Jag motarbetade den aktivt. Så den skulle sluta slita sönder mig.

Vi är bara i början, alldeles i början av denna grupp, där jag lär mig om
konsekvenser av våld.
Och redan nu gör den skillnad.

Jag lyssnar, blir rädd, blir ledsen och känner även en hoppfullhet mellan varven.

Den här våren kommer inte att likna någon vår jag tidigare levt.
Det är det enda jag med säkerhet kan säga.
Och jag säger det med en hoppfull röst.
Det ni, det är finfina grejer det där med att ha en hoppfull känsla.

Men ja, ett varningens ord, om någon skulle få för er att vilja prata om den här
typen av våld med mig.
Var öppensinnade.
Särskilt om ni vet med er att ni inte har någon egen erfarenhet utan pratar utifrån sådant
som ni läst eller hört om.
Annars bör ni ha tandskydd på.
För er egen skull.

… och nej det sista är inte politiskt korrekt, jag vet.