Jag rasslar vidare bland hemuppgifter och funderingar.
Det här inlägget bör inte bli lika förvirrande som gårdagens.
Hoppas jag.
Å andra sidan har jag kommit att förstå att det som till synes är enkelt
kan vara allt annat än enkelt när man skrapar lite på ytan.
Med det sagt, let´s go.
Frågeställningen är vad som är attraktivt med finurlighet.
Ordet finurlighet använde jag då jag skulle beskriva en attraktiv
egenskap hos män, på veckans möte på Kliniken.
Därav frågeställningen.
Finurlighet för mig innebär att någon är hyfsat klyftig, i kombination
med en stor portion lågmäld humor.
Den kombinationen är enormt attraktiv, i mina ögon. (Läs öron.)
Det brukar nämligen resultera i ordlekar, ordvitsar som inte skriker,
utan som måste lyssnas till för att uppfattas.
Liksom en typ av humor som kan passera någon förbi om man inte är uppmärksam
på den andra.
Det här brukar ofta betyda en ganska krass humor, fylld med rolig självdistans.
Det bygger på att man utmanar varandra en smula, verbalt.
Roar varandra verbalt. Myser verbalt. Smeker varandra verbalt.
Nu har vi alltså kommit fram till vad jag menar med finurlighet.
Tillbaka till frågeställningen, vad det är som gör att det är attraktivt,
i mina ögon.
Hmmm….
Nu spånar jag i realtid här.
Det kan ha att göra med att den typen av egenskap kräver ett lyssnande,
ett band mellan de som utövar den.
Eftersom den inte är högljudd eller skränig, så krävs det liksom lite mer
än att bara vara på plats.
Den kräver en viss typ av närvaro för att uppfattas.
Den kräver att man tänker någorlunda lika som den andra.
Vilket är mycket attraktivt.
Just den närvaron tycker jag är mycket attraktivt.
Den får mig att känna mig sedd och medräknad.
Här kommer det alltså, mitt livs kamp, att få känna mig sedd och medräknad.
Inte undra på att jag är så attraherad av finurlighet.
Den kräver nämligen närvaron av både den andra och mig för att fungera.
Och finns det, ja då är jag med andra ord medräknad, och sedd.
Det här går enkelt.
Nästan för enkelt.
Betyder det att jag missar något?
Något helt uppenbart?
För här känner jag ingen konflikt med mig själv.
Eller jo, det bli en konflikt om jag ska passa in det med det
jag tycker är manligt, och attraktivt av den anledningen.
Då komplicerar det till det.
För det går inte ihop med det manliga, som jag attraheras av.
Den typen, är som ni minns, mer intresserade av sitt eget istället för
att rikta uppmärksamheten mot någon annan.
Den själviska och krävande manligheten.
Det går inte ihop med det attraktiva finurliga där det bygger på
samspel med den andra.
Bygger på ett inkännande av den andra.
Fan, jag visste väl att det var för enkelt.
Kartläggningen om vad jag anser vara attraktivt med finurlighet
gick fint, enkelt.
Vad som attraherar mig med det gick också enkelt.
Att få ihop det med min bild av manlighet, där tog det stopp.
Bra, då känner jag igen mig själv.
Att gå från klarhet till klarhet är inte min kopp thé.
Utan jag verkar behöva snubbla mig fram, treva, samt fråga
om vägen innan jag kommer fram.
Tack och lov är K och L på Kliniken väldigt bra på att förklara vägen.