You´re the voice.

God eftermiddag!

Er favoritnåldyna är tillbaka.
En ny piercing är på plats.
Det gick väldigt bra.
Jag är fortfarande i någon sorts avtrubbat tillstånd, så nervositeten
övergick aldrig i den sedvanliga paniken som alltid inträffar när Julia
håller i mig med tången samtidigt som hon håller det vassa i andra handen.
Paniken kommer alltid då.
Liksom när det är försent.
Jag gillar det, det är en otroligt annorlunda känsla.
Sekundrar som känns som evigheter.
För att bli avbrutna av något riktigt knivskarp.
Det finns mycket att gilla med det.

Idag övergick känslan inte i panik.
Smärtan var heller inte knivskarp.
Fast jodå, ett mindre smickrande läte undslapp mig likafullt.
… nåväl.
Jag gissar att det var mitt avtrubbade jag som inte i nuläge reagerar som vanligt.

Våldsamt nöjd med placeringen är jag. På piercingen alltså.
I överläppen.
Bredvid den jag redan har där.
Julia är en estet och fick den att passa perfekt till den jag alltså redan har.
Jag gillar hennes sätt att arbeta på.
Jag har beskrivit det förr.
Hon är professionell ända ut i fingerspetsarna.
Det finns ingen annan jag skulle gå till i det här ärendet.

Jag var sista kund idag.
Vi satt kvar länge och pratade.
Det kom mycket gott ur det samtalet.
Hon är sannerligen en av de mest varma människor jag någonsin kommer att träffa.

Jag känner mig på bättre humör.
Jag gissar att ni redan märkt det i texten hittills.
Och det stämmer.
Jag känner mig på bra humör idag.
Kanske inte skratta-på-bra-humör men på ett mjukt bra humör. Eller jo, nästan faktiskt.
Jag känner mig avtrubbad men inte längre bortkopplad.
Nyfikenheten stryker förbi mig.
Jag ler lite inåt. Till mig själv.
Jag har en satans huvudvärk, jag gissar det är anspänningen från förmiddagen som släppt.
Och Alvedon finns det gott om, så någon långvarig huvudvärk blir det inte tal om.

Tillbaka till det braiga.
Det ljusa har börjat dyka upp.
Jag känner mig lite lättare i kroppen.
Jag känner mig mer beslutsam.
Jag vet inte vad jag beslutat mig för, utan det är mer känslan av beslutsamhet
som dykt upp.
Som om jag slutat trampa runt i ett vakuum.
Jag känner mig inte längre obrydd.

Tvärtom, jag känner mig intresserad.
Inte av något speciellt här heller, utan mer bara… intresserad av det som
pågår runt omkring mig.
Och helt plötsligt lyssnar jag på ”Ettor på Trackslistan 1984-2010” på Spotify.
Needless to say, -74:a som jag är, så älskar jag 80-tals musik.
Och just nu knarkar jag 80-tals listettor.
Bara det i sig betyder att jag befinner mig på ett betydligt bättre ställe än
jag vistats under den senaste veckan.

Jag skrev häromdagen att piercing är ett sätt att hantera ångest.
Det är inte riktigt sant.
Det är möjligtvis planeringen om den som hanterar ångesten.
Själva utförandet markerar hellre en ny fas.
Där det vänt och är på väg uppåt. Mot ljusare tider.
Därför är det knappast en slump att jag mår betydligt bättre idag än tidigare.

Nej, jag kommer inte att bli mamma.
Jag vet.
Men jag dör inte längre när jag tänker tanken.
Jag kommer inte att bli mamma.
Det är en sorg i sig.
Det är förvisso att stänga dörren till något jag önskat mig.
Det är däremot inte slutet.
För den biologiska delen av ett föräldraskap, ja.
Men inte rimligtvis för annat.
Kanske kan jag hitta ett annat uttryck för det hela.
Kanske kan jag hitta ett sätt att vara stöd/bollplank till barn och ungdomar som
behöver det?
I nuläge har jag ingen aning om hur det skulle kunna se ut.
Och jag behöver heller inte veta det just nu. Jag tänker att jag tar reda på det eftersom.

Helt plötsligt känner jag mig sugen på Stockholmsresan som Linda och jag ska åka
på i slutet av maj.
Jag ser även fram emot vad denna nya vecka har att erbjuda.
Projekt Ö har en träff onsdag eftermiddag vilket jag helt plötsligt ser fram emot.
Även den storytellingdag jag bidragit till angående Hälsa i fokus, där jag kommer att få
chansen att synas på det sätt, på det inte-sätt jag vill.
Det känns helt plötsligt spännande, glädjande och inspirerande.

Jag visste att jag inte skulle bli kvar i det svarta och kalla. Det tomma.
Jag visste inte hur jag skulle ta mig därifrån.
Och det är det fina med saker och ting. Jag visste att det skulle ordna sig.
Jag visste också att jag inte behövde veta hur. På vilket sätt.
Det räckte med att vara förvissad.
Och känna trygghet i en process.
Att den bearbetning jag gör skulle leda mig framåt.
Vilket den gjort. Och gör.
Idag känner jag det. Tydligt.

Jag har verkligen de bästa människor runt omkring mig.
När jag inte riktigt fixar livet själv, då kliver de in på ett eller annat sätt
och håller i min hand.
Kramar om mig när det behövs som bäst.
Skrattar med mig när jag behöver det som mest.
Gråter med mig när jag behöver det som mest.
Och visar mig att det är okej att tappa fotfästet.
Påminner mig om min egen styrka när jag glömt bort den.
Påminner mig om att jag betyder något när jag känner mig betydelselös.

Det har varit i form av telefonsamtal.
I form av mejl.
Mejl innehållandes många rader, eller endast innehållandes en enda rad.
I form av sms.
I form av kommentarer här på bloggen.
Eller på Facebook.
I form av erbjudandet att sitta i en soffa omgiven av värme när mörkret är som värst.
När chocken fortfarande förlamar.
Då jag inte kan erbjuda något alls tillbaka, utan bara tar och tar.

Jag är överväldigad av er vänlighet.
Rent allvarligt.
Jag måste ha gjort något så oerhört rätt i mitt liv som nu möts av
denna fantastiska värme!

Det kommer förmodligen att dyka upp mörka inlägg i det här ämnet
även framöver.
Men just idag, just nu känner jag mig som mig själv.
Jag har lust att skratta.
I den här huvudvärken och tröttheten känner jag en bubblande känsla i kroppen.
Och det är skrattet som känns.
Det är hoppet som känns.

Saker och ting blir inte alltid som man önskar och hoppas.
Jag gillar det inte. Men vissa saker rår jag inte över.
Det jag däremot kan göra är att förhålla mig till det nya.
Och det är precis vad jag gör just nu.
Jag kommer att hitta ett sätt att förhålla mig till det nya.
Där det inte blev som jag drömt om eller hoppats på.

Förlamningen är släppt.
Jag har verkligen ingen aning om vart mitt liv kommer att föra mig.
Vad som kommer att kännas viktigt, spännande eller inspirerande i det.
Däremot vet jag att jag är med igen.
Och det är allt jag behöver veta just nu.

Låt oss alla ha en underbar måndagsafton.

Hörrni, antingen titulerar vi oss svenska mästare ikväll, på bortaplan,
eller så gör vi det på hemmaplan på onsdag.
Tänk om det blir på hemmaplan.
Ladan. Allt folk.
Hela Skellefteå skulle liksom koka!
Vi skulle explodera i ett glädjerus!
Herrejävlars!
Redan kväll eller på onsdag. Det är frågan.
Vår stads färg är sannerligen svartgul.
Go SAIK!

Myser en ickehockeyintresserad Cicci.