Youtube? Hur är Sibirien såhär års?

Det finns en anledning till varför jag inte skulle vilja se mig själv berusad.
Som i någon filmsekvens, visad dagen efter. Eller för den delen, flera
dagar efter.

Jag skulle troligtvis tycka att jag är pinsam så till den grad att
emigrationsplaner skulle börja smidas.

Film eller bild skulle nämligen aldrig kunna fånga känslan man har när
man är berusad.
Och eftersom den känslan är relativt kortvarig så skulle film eller bild,
dagen efter, inte kännas lika okej som vid det aktuella tillfället.

Jag kom på mig själv att fundera över det igår kväll.
Då befann jag mig på ett ställe där jag åtminstone borde hitta några,
som inte heller har lust att se sig själv. Dagen efter.

Krutov, Skellefteås grymma coverband, som garanterar en fest, spelade i Norsjö.
Vi var där, jag körde, och var alltså nykter.

Ni som hört Krutov vet att ju senare kvällen lider, desto mer rock blir det.
För att avslutas med ett hårdrocksmedly.

Det finns givetvis en liten hårdrockare inom oss alla, för det är
en galen stämning bland dessa sista låtar för kvällen.

Nu var jag nykter, och betraktade fenomenet på håll.

Jag pratar om hur kul det ser ut när medelålders, framför allt karlar,
blir hårdrockare för några minuter.
Kvinnorna blir det också, men lyckas behålla lite coolhet i det hela.

Männen däremot, de dansar som om de blev elchockade mellan varven, hittar
helt plötsligt åt sin luftelgitarr. Som de hanterar med stor entusiasm.

De bangar så slipsen kastar, likt det hårsvall de i detta ögonblick har.
Till det gissar jag att de har en smått erotisk upplevelse, då
de går all-in med höfter mot de kvinnor som befinner sig i närheten.
Till kvinnornas stora förtjusning, bör tilläggas.

Allt detta till tonerna av något så hårdrockigt som Bon Jovis
”Livin on a prayer”, och Kiss ”Heavens on fire”.

Jag får, som nykter, ett enormt behov av att dra fram skämskudden.
Men besinnar mig, för jag vet innerst inne, att det lika gärna kunde ha
varit jag som öste som en galning.

Förvisso hade ett visst mått av alkohol varit ett måste, men dock.
Jag vet allt om hur underbart det känns i kroppen, när man är ett med
musiken. Liksom ett med hela upplevelsen.
Ett med alla andra som är där.

Så det blir lite kluvet, å ena sidan skämskudden, och fasan över att
bli filmad i detta tillstånd, och sedan måsta se det hela.
Men å andra sidan, det totalt underbara med att vara ett med händelsen.

Vad vill jag säga med alla dessa ord?
Det som händer i Vegas, stannar i Vegas.

Av en anledning.