Att vara rädd om sig själv.

Jag blir inte riktigt klok på hur jag ska skriva detta inlägg.

Jag kommer att skriva det i dagsetapper, fredag, lördag och söndag.
Det blir mer eller mindre som en dagbok, där flera dagars inlägg hamnar
under samma rubrik.
Jag hoppas ni hänger med i svängarna.

———————————————————————————————

Det är fredag eftermiddag. Klockan är 15.20 i skrivande stund.
Funderingarna surrar omkring i mitt huvud, huserar med mina tankar och känslor.
Jag vet på ett ungefär vad jag tycker och vad jag känner. Och varför.

Däremot vet jag inte hur jag ska få ner det så konkret som i text.
Det känns viktigt att det blir rätt, att jag får fram det jag tycker och känner.

Det handlar om gränser.
Om vad som känns viktigt för mig. Om vad jag ska göra för att må bra.
Det handlar om att vara rädd om sig själv, tänker jag.

Planen är att skriva detta inlägg i tre etapper.
Första delen skrivs fredag.
Andra delen skrivs lördag.
Tredje och sista delen, skrivs, inte helt överraskande, på söndag.

Nu kör vi.

———————————————————————————————-

Fredag kväll, klockan är 23.30, strax innan läggdags.

Upptakten till detta annorlunda inlägg är som följer:
Mammas och pappas stuga ligger ett stenkast från Skellefteås flygplats.
Många vänner och bekanta har genom åren parkerat sina bilar hos dem,
då de är på resande fot.
För att slippa ha sina bilar oskyddade på flygplatsens parkering, och för att
spara en slant.
Två finfina skäl till att parkera i stugan.
På mammas och pappas tomt finns gott om parkeringsplatser, om det står en
extra bil där en vecka eller två spelar absolut ingen roll.

Jörgen och två kompisar till honom ska på Maiden i Stockholm i helgen.
Jag har varit rätt säker på att han skulle ringa och be pappa om skjuts och
förvaring av bil.

Fredag afton kom och så även Jörgens samtal till min pappa.
Jag hade blivit förvånad om han inte ringt och frågat om detta.

I vilket fall, jag har känt under veckan att det skulle vara hyfsat okej om
Jörgens bil stod i stugan.
Fram tills mitt på dagen idag, fredag.
Innan han ens ringt och kollat. Innan jag ens visste säkert om han ens ville ha
hjälp med bilen.

Jag har haft det i tankarna hela veckan, att han förmodligen kommer att fråga
pappa om det.
Det har orivit en del, men ändå känts hyfsat okej.
Men idag, då vände känslan.
Fredag morgon, då kände jag att det började oriva på ett sätt som inte riktigt
kändes okej längre.
Och samtalet hade alltså fortfarande inte ens kommit, som ni minns.

Till slut ringde han, pappa svarade att det var okej, han gillar Jörgen
och det är självklart för honom att ordna skjuts och bilförvaring åt honom.

Men jag… jag vet inte riktigt…

Stugan är liksom mitt ställe.
Där jag mår gott. Där jag slappnar av. Där jag tankar energi. Dit jag kommer för tröst.

Och nu skulle alltså Jörgens bil stå här.
Mitt framför snoken på mig.
Bilen skulle bli en konstant påminnelse om honom. Och att vi inte är ett vi längre.
Vilket på alla sätt motarbetar det jag jobbat med de senaste veckorna.
Att inte låta honom ha någon plats i mitt liv längre, alltså.

Att ha kommit dit jag kan njuta av förvåningen då jag inser att det gått flera timmar
utan att jag ens tänkt minsta lilla tanke på honom.

Så skulle hans bil alltså stå rakt i mitt synfält.
Parkerad rakt i mitt medvetande.

Det rev inte igång det sentimentala och ledsna, över att vi inte är tillsammans längre.
Men tanken om det hela störde mig lika fullt.
Han blev plötsligt mer närvarande. I mina tankar.
Från att ha varit så frånvarande. På ett sätt som passat mig.

Jag tänkte på det mitt Lag och jag pratat om på Kliniken. På det Katta och jag pratat om
under fredagsmorgonens promenad.
Konsten att skydda sig själv. Att vara rädd om sig själv.
Dra gränser för vad som känns bra för en själv.

Att då ha honom ständigt närvarande, i egenskap av hans bil. Njae…

Det började alltså oriva innan han ens ringt pappa.
Bara tanken om att han förmodligen skulle göra det, orev.

Jag tänkte att jag heller inte ville träffa honom, när han kom till stugan för att
hämta upp pappa, som alltså skulle köra tillbaka bilen till stugan, då resenärerna
var lämnade på flygplatsen.
Jag har inte träffat honom sedan det blev slut, den kontakt vi haft har varit
via mobilen.

Och det har känts väldigt bra för mig.
Nu skulle han alltså komma till stugan.
Där han och jag spenderat många, många dagar ihop.

Det fick mig att börja tänka i flykttankar.
Det räckte helt plötsligt inte med att pappa skulle möta honom ute på gården.
Jag känner mig tvungen att lämna stället själv.

Min morgonpromenad är planerad till en tidpunkt som jag själv inte valt,
jag valde även en promenadväg jag inte i vanliga fall skulle använda.
Utan en sådan där jag vet att jag inte riskerar att möta honom.

Att fara från stugan blir min lösning. I teorin.
Heller det än att ligga vaken i sängen och höra hans röst utanför.

Nej, det skulle inte fungera.

Så en promenad, långt bort från alla vägar, med endast skog som sällskap, är
min lösning för i morgonbitti.

Lösningen har inget ultimat över sig, det inser jag givetvis.
Men i brist på annat…

Jag behöver alltså komma fram till hur jag ska tackla sådant här.

Jörgen och jag är på inget sätt ovänner. Inte det minsta.
Men det betyder heller inte att vi är vänner.
Vi är före detta älskande med varandra.
Vi är före detta par med varandra.

Absolut att man kan var kompis, till och med god vän, med någon man varit
tillsammans med.
(Min goda vän Patrik är ett klockrent exempel på det.)
Men det är inget jag strävar efter i Jörgens och mitt fall.
För mig är det helt tillräckligt att vi hälsar och pratar några ord med varandra när vi
springer på varandra.
Vilket vi självklart kommer att göra.

Däremot har jag inget behov av att ha kontakt via sms eller mail.
Jag vet inte vad jag skulle få ut av sådan kontakt.
Vill han prata musik med mig, vilket han och jag gärna har gjort förr, så tillhörde
det liksom förhållandegrejen han hade med mig.
Vill han prata om familjen, huset eller jobbet, tja det tillhör också förhållandegrejen.

Han valde bort mig och vårt förhållande.
Valde han inte, i och med det, bort hela konceptet Cicci?
(Katta, jag använder din formulering här rakt av, för den är absolut fantastisk!)

Jag tänker att det var sådant han hade ihop med mig genom att vara ett vi med mig.
Jag har inte lust att ge det till honom då vi inte är ett vi längre.

Jörgen har självklart ingen aning om att jag är i stugan, det ser han när han dyker
upp i morgon.
Han vet självklart heller inget om alla dessa tankar jag sitter och skriver just nu heller.
Det handlar inte om det. Om att han vet eller inte.
Han parkerar inte bilen här för att djävlas med mig på något vis, han gör det för att
det är praktiskt.

Men det spelar ju ingen roll för mig. Hans praktiska lösning trampar på mitt mående.
Vilket jag behöver sätta en gräns för.
Det blir mitt sätt att värna om mig själv.
Att vara rädd om mig själv.

Genom att inte ge av mig själv längre, till en människa som inte vill vara ett vi med mig.
Men som däremot ibland får lust att prata med mig om allt och inget.
Surra i allmänhet.

Det är så otroligt svårt att formulera detta i ord.
Tankarna cirkulerar runt, runt i huvudet på mig.
Känslan är starkt, jag vet vad jag vill och vad jag inte vill.

Men hur gör jag det i praktiken?

Att han kontaktar mina föräldrar om hjälp är en sak.
Jag kan förvisso be dem att säga nej, men det vet jag inte om pappa fixar.
Han förstår nog absolut noll om jag förklarar att jag föredrar att inte ha Jörgens bil
på gården. Exempelvis.

Däremot kan jag skydda mig själv då han hör av sig direkt till mig.
Genom att hålla en artig ton, men inte bjuda in till något fortsatt pratande.
Det känns nämligen lite för magstarkt att be honom att inte höra av sig till mig.
Det är långt mellan gångerna numera.
Vi snackar en veckas intervaller.
I nuläge är det rimligtvis inte ett stort problem.

Men visst, det för mina tankar mot honom igen.
Mot det vi hade, mot uppbrottet, mot alla varför och tänk om-tankar.
Det river inte igång hela mig, men det oriver likafullt.

Det berör mig.
Antingen mer eller så mindre.

Jag ska ta upp detta med K i mitt Lag.
Jag vill ha hennes tankar om detta. Hjälp med strategi som skulle fungera för mig.

Så jag fortsätter att må gott. Fortsätter att bygga mig själv.
Bygga mitt liv utifrån mig själv.

Fortsätta på denna, i mångt och mycket väldigt nya och otrampade väg.

Det är nu fredag natt.
Jag ska strax sova. Vilket känns skönt.
Jag undrar hur min sömn blir.
Om den blir lugn och får mig att vakna utvilad, eller om den blir upphackad,
och lämnar mig allmänt mosig.
I morgon vet jag allt om det.
Väckaren är ställd, det är inte läge att försova mig i morgon bitti.

På återseende hörni!

————————————————————————————————

Hallå där.
Nu är det lördag, klockan är i skrivande stund 14.05.
Saker och ting förändras sannerligen med lite sömn.
Sov lite sisådär i natt. Kanske fanns det en oro att försova mig i morse.
När väckaren väl ringde kände jag mig lika trött som obrydd.

Låg och funderade om jag verkligen behövde sjappa stället.
Eller om jag kunde sova vidare.
Jag steg upp och pratade lite med mamma och pappa.
Kände inte riktigt någon oro i magen så jag bestämde mig för att lägga mig igen.
Pappa skulle se till att vara ute på gården när Jörgen kom, så slapp jag ha in
honom i stugan.

Jag gick alltså och la mig igen.
Jag hörde när bilen kom.
Pulsen toksteg för några sekunder, men bilen lämnade lika fort, vilket gjorde
att min puls blev normal efter en kort stund.
Hörde även planet lyfta.
Jag kunde inte riktigt sova, men jag var å andra sidan inte riktigt vaken heller.

Nu står bilen alltså på gården.
Jag har passerat den åtskilliga gånger.
Det går hyfsat.
Jag är som sagt medveten om att han är i Stockholm hur som helst,
eftersom jag själv hade biljetter dit.
Maidenbiljetten sålde jag och flygbiljetten gav jag bort.
Så ja, nog vet jag att Maiden står på scen ikväll, och att Jörgen befinner sig där.

Men det klart, hans bil här gör det övertydligt.

Däremot är jag inte lika oriven över det som jag var igår.
Jag vet inte varför det känns annorlunda idag.
Kanske är det den där rädslan för rädslan som gjorde det.
Jag var rädd att må skit när bilen skulle stå här.
Nu när den väl gör det, spelar det egentligen inte jättestor roll.

Men visst.
Gränser är viktiga likafullt.
När han valde bort mig, valde han bort hela han och jag.
Och de fördelar vi hade med varandra.
Den tanken är klar fortfarande.
Vilket känns både sunt och bra, annars är risken att jag börjar tulla på vad som är
okej för mig.

Vilket jag vill undvika.

Mamma löste grejen med att Jörgen skulle slippa dyka upp i stugan i morgon,
genom att hon och pappa tar både Jörgens bil och deras egen bil upp till flyget.
På så vis behöver han inte skjutsa hem pappa igen.
Och jag slipper alltså anspänningen med att veta att han dyker upp.

Mina föräldrar visade sig förstå mig alldeles utmärkt i denna fråga.
Till och med pappa, vilket förvånande mig en smula.
Han kanske inte är så pjåkig när allt kommer omkring.

Jag återkommer i morgon, söndag, med slutet på denna historia.

Stay tuned.

———————————————————————————————-

Hallå där, jag är tillbaka redan, det vill säga redan lördag afton.
Klockan är närmare bestämt 19.15 när jag skriver detta.

Läget känns fortfarande rätt bra.
Bilen där ute irriterar eller stör mig egentligen inte.
Kan mest bero på att jag håller mig på framsidan, inte på baksidan,
där allas bilar står parkerade.

I ärlighetens namn kanske jag undviker att vara där jag ser den… sunt, verkligen…

———————————————————————————————-

God förmiddag vänner, nu är det söndag förmiddag, klockan är 10.40 i skrivande stund.

Bilen är levererad till Jörgen, mamma och pappa åkte iväg med den när planet kom.
Den står alltså inte längre på gården.
Den finns inte längre i mitt blickfång, den för inte min uppmärksamhet och mina tankar
till Jörgen längre.

Jag har sovit som en kratta i natt.
Jörgen har funnits med i stort sett varje dröm jag haft.
Inga mardrömmar, inga sentimentala drömmar, but still, han har funnits med, även i sömnen.
I morse låg jag vaken ett bra tag innan jag steg upp.
Jag tänkte lite sentimentalt att efter nu på morgonen har jag ingen aning om
vad han gör i sitt lv.
Den här helgen var ju liksom den sista där jag visste vad han skulle göra.
Förutom älgjaktsveckan då, den är stående sedan många år tillbaka…

Blev alltså sentimental och kände saknad när jag tänkte i de banorna.
Sedan drog mamma och pappa iväg med bilen.

Och helt plötsligt var de tankarna som bortblåsta!
Inom fem minuter var tankegångarna helt andra.
Han fanns inte med i dem längre.

Jag kände mig glad rakt igenom, liksom lättad.
På ett sätt som jag inte varit i helgen. Jag har tyckt att jag känt mig glad i helgen,
men nu när bilen försvann, då kände jag mig glad på ett annat sätt.
Rakt igenom hela jag liksom.

Jag känner mig lätt i sinnet, helt enkelt.
Ungefär samma känsla som dagen då han gjorde slut.
Är inte det här jätteskumt?
Från att ha känt mig sentimental och känt saknad i morse, till att direkt bilen for iväg,
känna glädje och lättnad.

Det är nog precis detta jag menar med att dra gränser.
Mitt mående påverkas av den kontakt jag har med honom, om än det så bara är med
hans saker, eller som i detta fall, hans bil.

Det blir en konstant påminnelse, fastän jag tror att jag mår förträffligt och inte påverkas
i speciellt stor utsträckning.
Som igår, då jag kände att det var helt okej att ha bilen här.

Men idag, nu när den är borta, då känner jag hur mycket bättre jag mår.

Att vara ihop med mig innebär alltså vissa saker.
Att inte vara ihop med mig innebär rimligtvis att vissa saker också faller bort.
Egentligen hur enkelt som helst.
För det är liksom inte rimligt att behålla de användbara bitarna ur vår tidigare
relation, när det är slut.
De valdes bort i samma ögonblick som vi inte längre var ett vi.

Det är inte komplicerat, det blir på samma sätt som jag är med vänner och bekanta.
Mina vänner hjälper jag, oavsett om jag har möjlighet eller inte.
Bekanta hjälper jag, om jag har möjlighet och om jag har lust.
Svårare än så är det inte.

Jag känner ingen bitterhet eller missunnsamhet när jag skriver detta.
Utan mer ett genomtänkt konstaterande.
Jag har funderat på det här i flera dagar.
Jag har skrivit om det över flera dagar.
För att göra mina känslor och mitt tyckande tydligt, inför mig själv.

Det har jag fått i och med detta löpande tredagarsinlägg.

Kartläggning handlar det återigen om.

Detta otroligt långa inlägg har alltså nu kommit till sitt slut.
Ni har hängt med genom hela helgens funderingar.
Ni har tagit del av den slutsats jag kommit fram till.

Jag är nöjd.
Jag vet precis vart jag har mig själv och mina känslor.

Jag sitter glad och lättad i soffan och tycker att denna söndag är en finfin sådan.

———————————————————————————————

Några avslutande rader, mina vänner.
Klockan är nu 21.00, söndag afton.

Jag har just läst igenom hela inlägget.

Detta är ett användbart inlägg, för mig.
Allt skrivande den här helgen har hjälpt mig att ta reda på och balansera en
del saker som varit viktiga att få perspektiv på.

Vilket jag har lyckats med.