Både varm och sentimental såhär på morgonkvisten. Vart ska denna dag sluta?

Det finns väldigt gott om vänlighet runt omkring mig.
Jag har egentligen inte tänkt på den tidigare.
Men jag gör det nu.
Kanske för att jag förr inte värdesatte den speciellt.
Vilket jag gör nu.

Förr var den inte speciellt viktig.
Jag hade fokus på sådant som kändes betydligt mer viktigt än min omgivnings vänlighet.

Så märkligt, egentligen.

Jag har låtit bli att ta emot det som funnits framför mig.
Jag kunde inte.
Vissa tröttnade.
På att ge bort av sig själva till mig, som inte vårdade det.
Vissa tröttnade inte.
Utan hittade ett sätt att vara kvar med mig fastän jag inte vårdade oss.

Nu inser jag hur bra jag har det.
Att det fanns människor runt mig som stannade.
Som fortsatte att tycka om.

Blir man inte ruskigt ödmjuk av det, ja då vet jag inte.

Det är som ett tomrum inom mig fylls.
Glädje.
Värme.
Kärlek.
Förståelse.
Ömsesidighet.
Respekt.

Det är varma ord.
De ger varma känslor.

Det gör att jag känner att jag ser på världen lite annorlunda nu, än tidigare.
Den här världen är inte dominant, stridslysten, skrupelfri eller karg.
Den här nya världen ger, fastän jag inte hunnit ge något själv än.
Den låter mig ge, för att jag själv vill ge.

Det är inte utan att jag blir alldeles sentimental när jag tänker på det.