Den hjärndöende delen av mig är förbannad…

… och har ett våldsamt behov av att behöva förändra.
Jag tror minsann att jag behöver fundera lite över det här med bloggandet.
Som det är nu är det rasande många nonsensinlägg här inne.
De är givetvis en bra kontrast till det allvarsamma, men likafullt,
det börjar vara galet mycket totalt ovidkommande prat härinne.
För mycket för att jag ska tycka om min blogg längre, i alla fall.

Förr valde jag att skriva en hel del av de tankar och funderingar som
pågick i mitt huvud.
Nu blir de tankarna och funderingarna kvar där inne istället.
Vilket gör att jag inte riktigt blir klar med några funderingar.
Mina tankar får liksom inga avslut. Utan de lämnas hängande i luften.
Halvfärdiga.
De tankekedjor jag gillar att gå omkring med förblir ofullständiga.
Det finns bara en början, men aldrig något riktigt slut.
Eller slut och slut, vissa saker har inget slut, bara en fortsättning.
Bara ett pågående.
Men här blir det liksom mer en förlamning. Där jag inte kommer fram dit jag vill.
Där jag blir kvar med ännu mer tankar och funderingar.

Det här är förjävligt frustrerande.
Jag blir liksom en hjärndöd version av mig själv.
Där saker trängs om min uppmärksamhet, och jag bara stänger dörren.
Utan att se om något kommer i kläm eller behöver mer uppmärksamhet.

Jag slutade skriva här inne i somras när mitt liv fick påhälsning av en annan person.
Jag tog heller inte upp skrivandet när jag blev själv igen.
Och hade huvudet fyllt med väldigt många saker.
För att inte tala om en bebis i magen.

Av respekt lät jag bli att skriva, givetvis.
För den som gästat mitt liv.
Vilket är på sin plats.
Fick jag göra en tagning två på de månaderna som följde hade jag nu valt
att skriva mer än vad jag gjorde.
Förhoppningsvis varsamt med känsla och respekt, men likafullt skrivit.
Jag lät bli för att jag inte visste om jag skulle hålla mig på rätt sida
av respekten, känslan och varsamheten.
Jag ville på inget sätt förvärra en redan infekterad situation då det handlade om att
jag skulle bli förälder med någon.
Jag önskar likafullt att jag skrivit mer.
Om alla tvära kast.
Om att jag till slut inte riktigt visste vilket ben jag skulle stå på.
En dag kommer jag att skriva om det som hände.
Som jag ser på den. Såg på den.
Min version av det alltså.
För vi måste alltid komma ihåg, att när andra människor är inblandade så
finns det lika många versioner som människor.
Det blir dock inte nu jag berättar om det. Utan det är många månader bort.
Men likafullt. Den resa som pågick då, den påverkar mig än och jag funderar
en del på saker som hände.
På hur jag själv agerade.
På hur jag skulle agera om jag hamnade i en liknande situation någon fler gång.
Jag är en erfarenhet bredare nu.
Det är liksom vad som blir när man går igenom nya upplevelser.
Den största förändring jag skulle göra är att hålla mina gränser och mina konturer
betydligt mer tydliga.
Det är vad den historien lärde mig.
Vänligt absolut, men med fokus på vad som är viktigt i mitt liv, för mig.

Jag försökte skriva bara för min egen skull den här perioden.
Det fungerade inte alls.
Av ovan nämna anledningar, de där jag liksom slutade vara intresserad av att hålla
tankeflätor i luften, där jag slutade bearbeta.
Jag lade mig till med en självcensur som sitter i än.
På alla möjliga plan då det gäller mitt liv.
Och det har verkligen aldrig varit min avsikt att hålla på med här inne.
Då kan jag lika gärna lägga tangentbordet på hyllan.
Sunt är givetvis att behålla vissa delar av sig själv för sig själv.

Absolut.

Det kommer jag fortsättningsvis att göra också.
Men nu får det vara nog.
Jag har blivit ett skämt i min egen blogg.
Jag har blivit precis den där glättiga ytan jag avskyr med sociala medier.
Som jag totalt föraktar med sociala medier.
Och jag har blivit den ytan helt frivilligt.
Jag valde själv censuren.
I början för någon annans skull, men för att fort övergå till att göra det för min egen skull.
Jag blev en mix av obrydd, oengagerad och lat.
Det blev enklare att bara spotta iväg ord som i mångt och mycket saknade
engagemang från min sida.
Tills jag slutade känna igen den Cicci som skriver här inne.
Vem fan är hon överhuvudtaget?
Efter i höst började jag lixom driva fritt.
Inte längre riktigt veta vem jag var.
Något som jag inte vet nu heller.
Men då hade jag absolut noll lust att ta reda på det.
Vilket jag har nu.
Då blev det långt enklare att följa serier på min lediga tid.
Än att ta itu med det som behövde tas itu med.
Det är nya tider gällandes det nu.
Det har varit på gång ett tag nu, att jag behöver veta vem jag är, vart jag står och
vad jag tänker mig om mitt liv och min framtid.

Däremot har jag behållit det opersonliga sättet på bloggen.
Där jag skriver högst medveten om att andra läser.
Istället för att skriva för min skull, med vetskapen om att det finns andra
som läser.
Det senare som en följd, inte som en orsak, om ni förstår hur jag menar?

Absolut att jag bör vara rädd om mig själv, och helt enkelt skydda
det som är mjukt hos mig.
Det är vettigt för oss alla att tänka på.
Ni vet, behålla kläderna på tills man tänkt igenom nakenhetens precis
alla aspekter.
Konsekvenstänkande. Om öppen ridå är vad man tänkt sig.
Det är A och O.
En avvägning om vad jag kan tänka mig att berätta.
Utan att känna mig utelämnad.
Och vad jag tror att ni fixar att läsa.

Jag bearbetar av någon anledning betydligt bättre när jag skriver för öppen ridå.
Jag vet inte varför det är så, jag konstaterar bara att det är.
Jag behöver ta mig en funderare på allt detta.
Min blogg har blivit opersonlig.
Jag känner inte igen mig själv här inne längre.
Jag är liksom så politiskt korrekt att jag i det närmaste kräks över mig själv.
Och jag är fylld av så många tankar och funderingar att jag måste gå kilometer
efter kilometer varje dag för att hålla mig från att explodera.
Att fysiskt trötta ut kroppen är liksom det jag sysslar med, för att ha möjligheten
att sova mer än fyra timmar per natt.

Förut hade jag minst lika mycket funderingar i omlopp.
Bloggen hade då en terapeutisk roll.
Vilket jag tänker att den ska ha.
Det var en av anledningarna till att jag skaffade den.
För att höra min egen röst. Den som hade försvunnit. Tystnat.
Här inne kunde jag försiktigt börja höra den igen.
Börja göra den hörd igen.
För mig visade det sig fungera väldigt bra.
Jag blev lugnare inombords.
Jag blev klarare med det mesta när jag skrivit om det.

Vilket det har gjort ända fram till i somras.
Då jag slutade vara Cicci här inne.

Jag har verkligen saknat utmaningen med att pinna ner saker som virvlar runt.
Det kunde vara en våldsamt härlig utmaning att ta fast orden.
Och framförallt att ta fast betydelsen av dem.
Tillfredsställelsen när det är gjort. Den är svår att beskriva.
Som efter en timme eller två resulterade i ett inlägg här inne.
Vilket betydde att jag sorterat rejält i röran tillräckligt för att det ska
bli hanterbart.

Den tiden jag tidigare lade på bloggen är sådan tid jag numera ägnar åt att titta
på serier eller slösurfa i största allmänhet.
Vilket är kul, men också rätt och slätt hjärndödande.
Ett effektivt sätt att gömma sig för sådant som har en tendens att
växa sig farligt i skuggorna.

Bloggens innehåll kommer att förändras.
Fortfarande en mix av rosa och svart. Alltid.
Det ska vara en blandning av vansinne och mindre vansinne.
Däremot kommer den att bli jag igen.

Låt oss alla ha en härlig måndagskväll, det som är kvar av den.