Det känns viktigt att stå stadigt när det rör sig inombords.

Det här känns helt skumt.
Det känns som förändringens tider drar in.
Eller ja… mina intresseområden vidgas, blir fler, blir bredare.
I kombination med en annan typ av fokus blir resultatet att jag ger mig
ut i det nya och intressanta.

Som det här med att måla naglarna.
Haha, någon av er kanske fnissar till och tänker att det inte är så mycket till förändring.

Och för mig är det liksom en enorm förändring.
För det första i själva tänket. Att jag kan ens tänka mig att göra mig mer
synlig, med alla risker och skit det brukar innebära för min del.
För det andra, att jag fullföljer. Inte bara tänker om det, på det.
Tankarna tar steget över till handling.

Och det, mina vänner, är stort.
Omän det är i liten förpackning.

Insåg under dagens stadsfärd att jag tittade på kläder, på smycken.
Ja på en hel del som jag tidigare endast gått förbi.
Sådant som jag endast handlat om jag varit tvungen.
Vilket i verkligheten handlade om ett par byxor och en tröja per år, ungefär.

Det beror givetvis på min, nu mindre, storlek.
Men det svara endast för en liten del av förklaringen.
Den största förändringen är fortfarande inte den fysiska skillnaden.
Den har jag förövrigt hellre inte tagit till mig, utan undrar fortfarande vem som
tittar tillbaka på mig genom spegeln.

Den största förändringen är i huvudet.
Hur jag ser mig själv. Hur jag tänker om mig själv.
Hur jag börjat forma ett värde för mig själv.
Stora rädslor har börjat tunnas ut. På väldigt många plan.

Jag börjar äntligen skapa mina konturer, känna vart mina gränser finns.
Där ligger den riktigt stora skillnaden.
Nu tar jag reda på vad jag känner. Jag formar utifrån mig själv.
Utifrån det som gör mig glad och får mig att må bra.
Ihop med andra, som är lika rädd om mig som jag är om dem.
Ömsesidighet.

Helt plötsligt går det göra.
Det har varit snudd på omöjligt under mycket lång tid.
Men nu, liksom genom ett trollslag, rör det på sig.

Nejdå, ni lär känna igen mig, samma gamla Cicci.
Riktigt så fort rör sig inte förändringen nämligen.
Så det är fortfarande jag, med en touch av något nytt, tänker jag.

Förändring är här. Jag känner den väldigt tydligt.

Mitt Lag har jobbat hårt med mig om detta.
Att skapa konturer och känna vart mina gränser går.
I syfte att skapa en känsla av värde, inför mig själv.
Ett egenvärde. Där jag är viktig, viktig precis som alla andra.
Det jobbet har varit svårt. Det har inte fungerat.
Det har varit en dragkamp.
Där jag och mitt liv stått på ena sidan, K och L ihop med sin kunskap och erfarenhet,
på den andra sidan.
Förändringen har därför gått mycket långsamt, frustration från deras håll, frustration från
mitt håll.

Nu när förutsättningarna i mitt liv ser annorlunda ut, då händer det saker.
Dragkampen som blivit då jag förändrats, den finns det inte mycket kvar av längre.
Jag och mitt liv är betydligt mer i samklang med deras kunskap och erfarenhet.
Jag kan ta till mig på ett sätt, som inte riktigt varit möjligt tidigare.

Det leder till en viss känsla av ledsamhet och skam. Över hur jag behandlat mig själv.
Vi kommer att pratat mycket om det under hösten, konsekvenserna av min barndom.
Jag kommer gissningsvis att lyssna på ett helt annat sätt nu.
Min barndom ihop med det våld jag levt med som vuxen. De går hand i hand.
Jag har haft dåliga förutsättningar att kunna skydda mig själv.
Såväl fysiskt som mentalt.
Bitvis har jag inte kunnat skydda mig själv alls.
Utan gjort som jag alltid gjort, blivit följsam och förhållit mig snäll.
Det fungerade dåligt redan när jag var liten uppenbarligen, men som vuxen har
det varit direkt förödande.

Jag kommer att tillhöra en grupp på Kliniken under hösten, där det uteslutande
kommer att handla om konsekvenser av våld.
Jag är i stort behov av att förstå mig själv, förstå varför jag reagerat och
agerat som jag gjort.

Innerst inne önskar jag att det ska leda till att jag kan förlåta mig själv till slut.
Jag hoppas åtminstone jag får en vänligare inställning till mig själv.

Förändring och förståelse, det verkar bli ledorden ett bra tag framöver.
Spännande.