Efter tortyr kommer solsken.

Något som betecknas ett nödvändigt ont, är förmodligen bekant för de flesta.
I mitt fall handlar det om att hålla ögonbrynen under någorlunda kontroll.
Skulle de inte plockas, ja då skulle de skrämmas.
Och det går inte för sig. Alls.

Plockade dem första (och vad jag då även svor på, skulle bli den sista) gången
på en salong.
Var väl en sisådär 24 år.
Händelsen bjöd på en nära-döden-upplevelse.
Ljuset i tunneln kom förvisso inte från någon pärleport,
utan från ett kraftigt belyst förstoringsglasliknande
arbetsverktyg som denna torterare använde sig av.

Så där låg jag, och tänkte förfärat att det här måste
vara det klart djävligaste jag gjort i hela mitt liv.
Övervägde på fullaste allvar att kliva ur stolen efter första
ögonbrynet, men insåg förmodligen att det resultatet skulle bli en
lustig syn, så tja, jag sansade mig och lovade istället mig själv,
dyrt och heligt, att detta var första och sista gången jag
någonsin plockade ögonbrynen.

Vilket det såklart inte blev.

För resultatet blev kanonsnyggt.

Efter den fasansfulla upplevelsen på salongen (vars personal det inte är några
som helst fel på, visade sig senare, när jag blivit lite varmare i
ögonbrynsplockar-kläderna.) började mamma hjälpa mig att plocka dem.
Lika förbannat ont gjorde det, och under längre tid, eftersom min mamma
inte riktigt har samma plockartempo och snits som personal på salong.

Nu, ungefär hundra år senare, plockar jag dem själv.
Och är på lika dåligt humör varenda gång.
Proceduren är alltid densamma.
Jag börjar se att det är dags att ta fram pincetten, men gör det inte.
Låter det gå några dagar till, och nu syns det ordentligt att det
är dags.
Sedan stålsätter jag mig hela aftonen, vankar lite missmodigt av och an, tills
jag med djärva steg kliver in i badrummet.
Där blir jag alltid ståendes, begrundandes mina ögonbryn någon minut.
Börjar plocka det högra ögonbrynet, går helt okej, jag är högerhänt.
Sedan är det dags för det vänstra. Då är jag smulans tjurig efter att ha
noppat högra sidan redan.
Nu blir det något slags korsgrepp… jag kan nämligen inte plocka med vänster hand.
Så allt blir liksom fel.
Nåväl, efter en minut är även vänstra ögonbrynet fixat.
Står och tittar på min knallröda uppsyn och tänker att det är tur att
ingen ser mig nu.

Tittar lite extra, ser några strån till som bör tas bort för ett fulländat
slutresultat.
Vilket alltid leder till att jag plockar lite för mycket.
Och alltid är irriterad på mig själv för att jag tog de där stråna
extra, när jag vis av tidigare plockningars misstag vet bättre än att
trimma det lilla sista.

Trots den sista obligatoriska fadäsen står jag dock där relativt nöjd.
Knallröd, lagomt svullen men hyfsat nöjd, klart medveten om att jag kommer
att hantera denna ständigt återkommande hårproblematik på precis samma
ångestfyllda sätt redan nästa vecka.