Jag sa 39, inte 9.

Jag gillar utseende.

Däremot ägnar jag inte speciellt mycket tid åt det.
Jag plockar och färgar ögonbrynen, rakar mig under armarna (i mina drömmar
är jag också noga med att raka benen…), ser till att jag inte har någon mustasch
samt färgar håret för att slippa de envisa grå hårstråna.

Så absolut att jag gör utseendefrämjande saker.

Däremot är jag sämre på finliret.
Som att sminka mig och fixa håret.

Jag har aldrig ägnat mig åt det egentligen.
Jag har liksom haft det som en överkursgrej, som inte är för mig.

Efter lite funderingar har jag kommit fram till att det är två av mina mönster som
lett fram till detta.
Nämligen min önskan att vara osynlig.
Och min önskan att inte bli bortvald.

Att göra mig så osynlig som möjligt har utan tvekan med min uppväxt att göra.
Syns man inte, går man heller inte att göra illa.

Det ihop med min önskan att inte bli bortvald.
Jag har alltid vetat att jag inte ser speciellt bra ut.
Jag har inte riktigt utseendet med mig, helt enkelt.
Vilket paradoxalt nog fått mig att inte göra något för att se bättre ut.
Jag har gjort tvärtom. Gjort allt för att inte synas.
Så att ingen skulle lägga märke till mig.
För blir jag inte vald då, ja då kan det ha berott på att ingen såg mig.

Inte att de faktiskt såg mig, men ansåg att jag inte dög.

Så tror jag att jag undermedvetet resonerat.
Vilket känns helt logiskt, ur min synvinkel.

Det blir helt förståeligt varför jag inte ägnat mig åt mitt utseende.

I vilket fall, jag gillar de som håller på med sitt utseende.
Jag är löjligt förtjust i att se på när andra sminkar sig.
Jag har, åtskilliga gånger, suttit på toalocket och tittat på när mina vänner sminkat sig.
Jag tycker det är jättekul.

Senast i fredags satt jag och kollade på när Jessica och Marielle sminkade sig.
Det såg kul ut, som om de hade roligt när de gjorde det.
Och resultatet blir väldigt snyggt.
De gjorde även sina naglar snygga.
Så fascinerande.
De valde färgen utifrån något jag gissar de ville förstärka, förbättra eller matcha.

Jag tittade på mina egna totalt nedklippta naglar och insåg snabbt att färg på dessa
inte skulle öka deras vackerhet.
Tvärtom.
Så jag lät bli.

Jag förstår att smink och stylat hår kulle förbättra mitt utseende. Radikalt.
Men ändå gör jag det inte.
Kanske mest för att jag inte kan.
Jag vet alltså inte hur man gör.
Jo, jag fattar absolut grejen med mascara. Men eyeliner och ögonskuggor, det
verkar vara en hel vetenskap av tricks utifrån vilket resultat du vill uppnå.

Jag vet liksom inte vart jag ska börja!

Eller så är det för att om jag sminkar mig och fixar håret, och ändå inte blir
vald, då är jag ju en fuck-up ur samtliga perspektiv.
Kanske låter jag bli, för att jag då kan hantera att jag inte blir vald.
Om jag gjort mitt bästa och ändå inte går hem, nej, det vore så djävla hårt.

Kanske att jag tar mig en funderare då det gäller en förändring på det planet, i alla fall.

Å andra sidan riskerar jag att bli mer synlig. Vilket inte känns något vidare.
Det är ruskigt osäker mark. Det leder förmodligen till något mindre bra.
Mina erfarenheter på det planet är inte bra. Alls.

Nejdå, någon slående skönhet lär inget smink i världen förvandla mig till,
men visst skulle det förbättra, utan tvekan.

Och det är skrämmande i sig, för mig som gör allt för att hålla folk på tryggt avstånd.
Gärna med tatueringar och piercingar.
Förvisso att den typen av utsmyckning drar blickarna till sig, men de håller folk på en armlängds avstånd fram för allt.
Vilket jag gillar.

Eller, gillar jag det egentligen?

I min nya vardag känns så mycket nytt.
I och med min viktnedgång har jag tappat bort mig själv.
Jag känner varken igen mig själv i spegeln, och jag har blivit annorlunda som person.
Nu när jag inte längre är i en relation, är det mycket annat som också är nytt.

En hel del frågor dyker upp. Stora sådana.
Sådana som förr har skrämts, som jag låtit bli att tänka på.
Som nu känns mer spännande än skrämmande.

Vem är jag i nuläge?
Hur vill jag vara?
Hur når jag dit?
Hur vill jag bli betraktad av andra?
Stämmer det överens med vad jag visar andra?

Allt är bara så nytt, så ovant.

Det här med utseende är ännu ett område som känns intressant, men som jag liksom inte riktig vet hur jag ska börja med.

Ja, jag är alltså strax 39 år.