Japp, det är dags för ett mensinlägg.
Sätt nu inte kaffet i fel strupe, jag varnade er tillräckligt med att kalla
inlägget ”Kod röd”!
Jasså? Det var inte givet att det skulle handla om mens… nåväl.
Från och med nu kommer mensrelaterade inlägg att kallas ”Kod röd” i någon variant.
Då vet vi alla vad som komma skall, och den som inte vill vara med på sådana
inlägg kan enkelt slippa.
Deal?
Såvida jag inte känner för att skämta lite med er och tokäckla er med något,
då kommer jag inte att varna alls… mohahahahahahaaaaaaaa!
I vilket fall. Den är på väg.
Den har alltså inte kommit än.
Men gissningsvis framåt helgen.
Redan nu har jag nämligen börjat snegla efter de stora fina kanelbullarna
när jag passerar i affären.
Chokladkakorna och Pollypåsarna viskar förföriskt mitt namn när jag passerar.
Än är det inte värst, nejdå, det kommer att bli långt mycket värre innan mensen
äntligen kommer.
Jag kommer att drömma mardrömmar några nätter i rad först.
Att jag sätter i mig allt tänkbart gott och sumpar allt jag byggt upp de
senaste 1.5 åren.
De drömmarna kommer nämligen varenda gång jag är i denna fas i kvinnocykeln.
Ett annat tecken på att den är på väg är att jag blir väldigt sentimental.
Får lätt för att gråta.
Såg nyss ett program som handlade om hur man omhändertar djur som far illa.
Såg en historia om en häst som varit mycket nära döden av undernäring och vanvård.
Den fick hjälp och ett nytt liv.
Och helt plötsligt sitter jag och gråter mitt i lunchtallriken.
Hahaha, jajamän, det är jag i ett nötskal när mensen är på väg.
Puh, höga berg och djupa dalar med andra ord.