Leguan Degerman välkomnar kvällen.

Hallå där, skallerorm Degerman är tillbaka.
Denna gång i skepnad av en ödla.
Alltså inte fullt lika giftig som mitt tidigare alter ego, men hyfsat halvläskig likafullt.

Mitt humör är bättre.
Det är utan tvekan pms-tider.
Då är det tvära kast i den Degermanska kroppen och knoppen.
Puuuhhh, inte konstigt att jag blir trött. Och less. På mig själv.
Nåväl, läget är bättre i afton än det var tidigare under eftermiddagen.

Maten smakar bättre, Alice går finare fot, mamma är mindre irriterande,
musiken på radio är bättre och mina kläder sitter skönare på kroppen.
Yepp, vi förstår alla att det är bättre med mig nu än för några timmar sedan.
Tacksamt.

En bidragande orsak till pms-haveriet tidigare idag är det här med maten,
att jag alltså ska öka mängden.
Det blev klart igår, då det stod klart att jag har bra järnvärde och ligger bra till
ämnesomsättningsmässigt.
Jag har börjat acceptera att jag måste äta mer.
Om jag vill ha bättre med ork, alltså.
Det är knepigt som fan, för jag vill inte.
Rädslan ni vet, den som viskar till mig att snart väger jag stadiga 108 kilo igen.

(Trodde för övrigt att min högsta vikt var 100 kilo, men jag pratade med min läkare igår
och han berättade att när jag sökte operationen vägde jag 108 kilo.
Jag häpnade, 108 kilo till mina 165 centimeter.
Det är lite väl mycket påfrestning för en kropp, tänker jag.
Det betyder också att jag gått ned 50 kilo.
Hahahaha, ja vad fasen säger man, till och med jag som lever med det känner mig
äntligen smulans imponerad.
50 kilos viktnedgång på min nuvarande vikt på 55-58 kilo innebär att nääääästan
halva jag är borta.
Vilket gjorde att jag igår, till sist, fick känslan av att ha lyckats.
Jag blev imponerad av mig själv, och mitt arbete.
Nice!)

I vilket fall, det kommer att ta tid att känna mig tillfreds med att äta mer.
Själva det med att äta mer är inga problem.
Men att göra det utan ångest som påföljd, där är jag inte riktigt än.

Tankarna och känslorna kring detta är garanterat en bidragande orsak till att jag i
min pms-galenskap blir smulans skallerormsaktig.
Fast, i skrivande stund är jag mer åt ödlehållet.
Det kan förvisso hinna förändras många gånger innan herr Blund kommer till Norrböle.
För här går humörsvängningarna i 120 knyck.

I alla fall.
Jag har haft många olika saker på idag.
Det är inga problem när jag lagt schemat själv.
Men likafullt känner jag att det stressar mig.
För det har involverat jobb, ett möte, piercingjusteringar, promenader och träning
med Alice samt middag hos mina föräldrar.
Som sagt, jag har lagt schemat och planen själv, men jag har känt mig splittrad.
Den splittrande känslan stressar.

Nu i afton, när jag mår betydligt bättre, kan jag konstatera att mitt schema för
morgondagen är lika splittrat.
Många tider och olika hållplatser under dagen som ska hållas.
Jag känner mig förberedd, inte som idag, då jag nästan snubblat några minuter efter
hela dagen.
I morgon ska jag se till att alltid ha 5 minuter till godo.

Det gör en enorm skillnad.

Och maten, hmmm, tankarna ligger och maler i mitt huvud.
Det är en no-brainer, men likafullt, jag har haft den här rädslan för att sabba
min viktnedgång allt sedan operationen, och det förändras inte över en natt.
Så ja, rent intellektuellt förstår jag att jag ska äta mer.
Känslorna är inte riktigt där än.
Fast de borde väl ändå komma ikapp snart?
Åtminstone när jag börjar äta mer och vågen inte skenar.
Då bara måste ju känslorna börja röra sig i samma riktningar som förnuftet.

Nu ska jag putsa lite på mitt schema för morgondagen.
Jag har en bra känsla ikväll.
Och då gäller det att jobba fort, för det braiga kan i dessa pms-tider vända
på en femöring.