Mitt livs kärlek.

Jag lärde känna henne på gymnasiet.
I 2:an för att vara specifik.
Hon kom till oss första veckan, och jag gillade henne inte.
För hon var liksom för kaxig för min smak.
Inte den typen jag gillar, alls.
Utan nästan hellre typen jag tittar lite snett på.

Ödet, i form av en tandläkarrädsla, ville sig annorlunda.
Vi fick kontakt, den till synes kaxiga och jag.
Och trivdes i det.
Vi förstod varandra.
Vi förstod varandra på ett sätt jag inte förstått någon tidigare.
Hon var öppen mot mig. Och jag var öppen mot henne.
Och den typen av öppenhet skapar band.
Vi behövde någon som förstod. Både hon och jag.
Helt enkelt.

Och det är hundra år sedan.
Då var då.
Nu är nu.
Jag har bara partners av manligt kön.
Men hade det inte varit så, hade hon varit min.
Jag älskar henne. Jag åtrår henne.
Och jag har alltid vetat att Erika är mitt livs kärlek.
Det bara är så, helt okomplicerat.

Jag ler lite när jag läser det jag skriver.
Fnissar till lite.
Jag tänker att jag är glad att jag har henne på det sättet jag har henne.
Fastän jag är en fuck-up på en miljard sätt, är hennes och min relation
så enkel och så självklar.
Hon är vacker, inifrån och ut. Hon är precis allt jag söker i en människa.
Så enkelt är det.

Hon är den absolut roligaste personen jag känner.
Jag skrattar väldigt ofta i hennes sällskap.
Den där galna galghumorironin knäcker mig totalt. På ett bra sätt alltså.

Jag njuter av varje minut jag umgås med henne.
Och hennes familj.
Den är lika varm som hon själv. Och lika galet rolig.
De har hennes trygghet. Hennes närvaro.
Jag tycker mycket om dem just därför.
Jag mår gott i hennes familjs närvaro.
De låter mig höra till.
Vara en av dem.

Jag möter hennes vackra ögon. Hennes livfulla blå, vackra ögon.
De är fyllda med närvaro. Och skratt.
Hon äger den där inre tryggheten som jag tänker mig att de flesta av oss jobbar ett
helt liv för att komma till.
Hon har den. Redan.
Hon har levt, precis som jag.
Jag tittar på henne, där hon går, och jag ser henne.
Så självklart, så enkelt.
Som alltid.

Hon är lojal vår vänskap.
Den dagen hon sviker mig, existerar inte.
Och skulle den av någon anledning dyka upp likafullt, kommer det att finnas en förklaring
som jag alltid kommer att acceptera.

Hon ser till mitt bästa. På hennes enkla och självklara sätt.
Jag har svikit henne och vår vänskap ett flertal gånger, och likafullt tycker hon
om mig.

Hon har en nästan obehaglig förmåga att läsa av människor och situationer.
Jag tror det är hennes bakgrund som skapat den.
Hon är en kämpe. Hon har verkligen inte haft det enkelt alltid.
Jag har alltid undrat hur hon gör, hur hon läser folk så skickligt.
Det finns liksom bara där, säger hon.
På det viset läser hon även mig.
Hon känner till mina svårigheter att säga vad jag vill och vad jag tycker.
Vi har aldrig pratat om att jag har den svårigheten, förrän det sista
halvåret, och ändå har hon alltid vetat.

Däremot har hon visat att hon känner till den.
Meningar likt, ”du vet att du kan säga nej, det är bara jag”, och
flervalsalternativ likt ”Tatung, Lilla Marie eller Subway” (där för övrigt allt
som försiggår, stannar.) om det gäller vart vi ska träffas för lunch.

Hon visste fast vi då aldrig pratat om det.
Hon pushar aldrig om hon uppfattar att jag tvekar.
Aldrig någonsin.
Tvärtom, då backar hon och tar reda på varför jag tvekar.

Hon accepterar och förstår saker på ett annorlunda sätt.
Hon är ickedömande. Hon sätter värme först.
Det gör henne fenomenal att prata med.
Särskilt då det gäller något som är mycket privat.
Det kommer inga djävla klyschor, utan genomtänkta tankar som sätter
personen hon tycker om i första hand.
Hon ställer följdfrågor som får mig att imponerat inse att hon har
en kopplings och slutledningsförmåga som är utöver det vanliga.

Jag tycker mycket om att det inte behöver vara perfekt kring henne.
Att hon inte lever en fasad.
När livet stressar eller är på mörkersidan, ja då både säger hon det och låter det synas.
Det gillar jag.
Det jag ser, är vad som är.

Casa Hawk, huset de bor i, där är folk välkomna.
På ett enkelt och självklart sätt.
Röj en plats i soffan om det ligger saker där, för plats finns alltid.
Ibland får man bara fixa den själv.
Anmäld eller oanmäld, alltid välkommen.

Den soffan har många gånger varit min sista utpost.
Då världen runtomkring mig rasat samman.
Då åker jag dit.
När jag är som mest trasig.
Och får bara vara.

Vissa perioder går det månader mellan gångerna vi ses, och det gör inget.
Vår vänskap finns när vi ses.
Det är tryggt.

Jag vet att den kommer att vara tills den dag jag tar mitt sista andetag.