När Eddahallen bjöd på kritiskt läge.

Denna morgon bjöd på underbar utsikt.
Nämligen en spegelblank sjö.
Tidig morgon är den ofta helt lugn, sjön vid stugan, vilket framåt dagen som regel ändras.
Kav lugn låg den framför mig. Solen värmde min hud.
Om inte det är livsnjutning så vet jag inte.
Vyn är så vacker att jag aldrig får nog av den.
Inget foto i världen gör den rättvisa. I mitt tycke.
Kanske mest för att mina känslor är så starka kring sjön där jag vuxit upp.
Jag försöker ta bilder på den. För att minnas den, om det kommer en dag då
den vyn inte är min längre.
Och aldrig någonsin blir de bilderna lika fantastiska som känslan inombords.
Det är ett totalt lugn att vistas där.
Ingenting, absolut ingenting, river.

Morgonen förflöt i lugn takt.
Inga måsten som stressade denna söndag överhuvudtaget.
Nice.
Motionsrundan, den som totalt havererade igår, gick alldeles utmärkt idag.
Kroppen kändes stark. Den svarade precis som jag ville att den skulle göra.
Bra.
Tydligt att vila var grejen för att få tillbaka lite styrka i den.

Allmänt häng i stugan pågick också, tills det var dags att lämna för stan.
Alice blev kvar med föräldrarna.
Hon är den lyckligaste ever utan koppel, så beslutet att fara till stan utan
henne var enkelt.
Hon får stanna med dem tills de bestämmer sig för att komma till stan.
De är pensionärer så de styr sina dagar helt själva.

Väl i stan gjorde jag gymmet ett besök.
Hade paus igår, så idag kände jag mig ruskigt motiverad.
Passet gick bra.
Jag kände mig nöjd när jag gick därifrån.

Det går bra nu.
Konstaterar jag.
Jag trivs.
På många plan.

En annan sak som slog mig på gymmet idag var att jag var den enda tjej som var där.
Jag delade stället med 5 killar.
3 i samma sällskap, och 2 som var där var för sig.

Ni som hängt med här inne vet precis hur jag känner inför det.
Exakt.
Lika lockande som att äta krossat glas.
De var något yngre än vad jag är.
Vilket får mig, i vanliga fall, att absolut undvika situationen. Rakt av.
Men inte idag.
Jag kunde heller inte hålla mig på avstånd.
Gänget på de 3 hade parkerat där de fria vikterna är, vilket är alldeles i närheten
av några av de maskiner jag använder.
Jag visste inte hur jag skulle lösa det hela.
Jag gick liksom runt runt för att vänta ut dem.
Rätt fort insåg jag att de skulle bli kvar där.

Jag hade 2 alternativ.
Att gå därifrån utan att ha fullgjort passet.
Eller bli kvar, och göra klart.
Av någon helt oförklarlig anledning valde jag det sista alternativet.
Med sänkt huvud och noga med att inte få ögonkontakt med någon av dem blev jag kvar.
Paniken var farligt nära ett par gånger.
Vid något tillfälle hade jag samtliga 5 killar i närheten av mig.
Framför mig och på var sin sida.
Det krävdes mycket för att stanna kvar då.
Behovet av att resa mig och gå skrek i hela kroppen.
Det låter idiotiskt och fjantigt när jag skriver om det här.
Liksom så litet.
Som om jag är totalt fucked-up i huvudet.
Jag förstår det.
Jag hör det själv, tro mig!
Och likafullt är det allvar för mig.

De killar jag, på ett eller annat sätt, umgås med är jag trygg med.
Jag skulle inte göra det annars.
Jag gör det endast när något hos mig ok:at honom.
Det här är i det närmaste helt omöjligt att förklara.
Jag vet liksom inte ens själv hur det går till.
Jag vet varför det blivit såhär.
Jag vet däremot inte hur jag ska förklara vad som händer i mig när jag bestämmer
mig för att personen är okej.

Däremot känslan känner jag.
Jag har, på något märkligt sätt ok:at personen om jag kan prata med honom
utan att det skapar en känsla hos mig att vilja skapa avstånd.
Jag känner inte behovet av att skapa varken ett fysiskt eller verbalt avstånd.
Jag har en relativt socialt skicklig sida som jag tar fram om det behövs.
På så sätt håller jag folk borta från mig.
Från det som är privat med mig.
Verbalt och fysiskt.
Men då jag ok:at en kille såpass, då har jag inget behov av den masken längre.
Tvärtom.
Något märkligt händer och jag blir liksom hjärtlig. Varm och omedelbar.
På det sätt som inte stryker honom medhårs.
Haha, tvärtom, jag kan vara både vass och bitig.
Eehhh, på ett bra sätt. Om något sådant finns.
Det låter helt klart som om jag borde ta in på stället som för våra tankar till
vadderade rum, när jag pratar om detta.
Jag vet.

En annan sak är att när mitt jag ok:at honom kan jag möta hans blick.
Jag tittar honom helt enkelt i ögonen.
Utan rädsla.
För hånfullhet, eller för att saker och ting ska gå åt helvete.
Liksom helt trygg med att låta min blick ligga kvar.
Utan att få behovet av att böja ner huvudet och titta bort.

Nej, er Cicci har inte druckit vin såhär på den vackra söndagsaftonen.
Jag försöker bara, med ruskigt dåliga ord, förklara något som nästan inte går förklara.
Det är en känsla.
Jag vet precis när den är.

Jag vet precis hur det känns när jag slutar vara mitt sociala-mask-trevliga jag.
När jag liksom har beslutat mig för att personen framför mig är en okej kille.
Och inte någon som kommer att skratta åt mig, håna mig, förminska mig eller använda mig.

Jag inser att min radar då det gäller precis det här är fel.
Referensramarna är inte sunda.
På något vis.
Det blir nog så när man fått höra några gånger för många att man är hjärndöd.
Eller värdelös. Som en som inte räknas.
Det har gjort att jag liksom per automatik tar för givet att folk jag möter
har den åsikten.
I stort eller smått.
Vilket gör mig väldigt försiktig när jag träffar människor.

Min strategi håller gissningsvis väldigt trevligt folk ifrån mig.
Bara för att de gjorde något som fick min inre beredskap att höjas.
Jag jobbar på det.
Det här är ju liksom inget sätt att leva på. Ett fullgott liv alltså.
Det leder inte till något bra.

Det jag eftersträvar är att göra tvärtom.
Liksom släppa folk i närheten av mig.
Och vara trygg med att jag kan sätta de gränser som är bekväma för mig.
Liksom skydda mig själv när det behövs.
Vara tydlig i mina konturer. I mina gränser.
Då blir det liksom inga problem.
Och jag riskerar inte heller att gå miste om roliga personer i mitt liv.
Jojomänsan, piece of kaka.

I nuläge går det alltså lite si och så med det.
Än går jag en hel del på min känsla och på vad min beredskap ger mig för signaler.
Och när personen liksom av de är ok:ade, ja då är jag liksom både hjärtlig och omedelbar.
Ångesten över att framstå som dum och osmart kan absolut dra förbi, men den
blir inte kvar, den förlamar inte.
Den gör inte att jag får behovet av att inte ha med personen att göra.

Situationen idag på gymmet var givetvis ingen sådan situation.
Det handlade inte om människor som jag var tvungen att prata med på något vis.
Utan vi skulle endast dela en lokal.
Men likafullt var det en väldigt stor sak som hände.
Som gjordes annorlunda om.
Jag stannade kvar.
Där jag i vanliga fall skulle ha gått.
Vilket liksom är det första steget överhuvudtaget till att ”umgås” med någon
av det motsatta könet.
Att bara vistas i samma lokal, trots att jag verkligen inte ville.
I en situation där de var för många och jag var för få.
Om det var för att jag så gärna ville slutföra mitt pass eller för att jag
helt enkelt gjorde ett medvetet val att göra annorlunda vet jag inte.
Kanske en kombination.
Det spelar heller ingen roll.
Jag stannade kvar.
Där det kändes som sämst.
Och fixade det utmärkt.
Det är vad som räknas.

Sett med sunda ögon handlade det ju faktiskt bara om att de tränade
på med sitt och jag tränade på med mitt.
Liksom det mest naturliga i världen. På ett gym.
Hahaha, de skulle nog ha blivit väldigt förvånade om de visste att endast
deras närvaro i sig var ytterst nära att orsaka att en annan person
lämnade lokalen av ångest.
Haha, ja ni, det är då en jävla tur att det inte syns utanpå.

Jag är glad över att dagens situation uppstod, för nu är den avklarad.
Och överkommen.
Mycket bra.

Kvällen som sådan kommer att spenderas i soffan.
Ikväll blir det Nymphomaniac, första delen.
Tanken var att se den redan igår, men tja, jag fastnade i American dad-träsket istället.
Hahaha, det är en riktigt vass serie, som får mig att skratta högt trots att jag
sett avsnitten förr.
Nåväl, ikväll går jag in på lite mörkare och mer nakna vatten.
Herr von Trier, hit me!

Schemat för den kommande veckan känns bra.
Jag har det i stort som jag önskar.
Det blir en annorlunda vecka.
Arbetet ska varvas med gruppen ”Konsekvenser av våld” och Projekt Ö.
Hektiskt så det förslår.
Och väldigt roligt!

Ha er en riktigt bra söndagsafton hörrni!