Det kommer att handla om sex här.
Den som inte känner för att läsa om något sådant, är varmt välkommen tillbaka
vid ett senare tillfälle.
Det här inlägget har jag haft länge i mitt huvud.
Jag har velat skriva det en längre tid nu, men inte vetat exakt hur jag
ska skriva det, så jag har låtit det ligga kvar i huvudet.
Nu blir det i alla fall av.
Min förhoppning är att det ska ha den ton jag vill att det ska ha.
När det är sexuellt innehåll är det lite knepigt att få till det.
Risken finns att jag låter som en gammtacka eller som en allmänt småkonstig typ.
Det kan också komma att innehålla direkta faktafel, då mitt minne är lite svajingt.
Med den inledning, som innehåller något som liknar en varning, så kör vi.
Eller hur?
För några år sedan såg jag ett program på tv som fångade mitt intresse.
Det handlade om en konstnär, en kvinnlig konstnär.
Hon var intresserad av den kvinnliga orgasmen. (Herregud, here we go, med risk för
att jag låter som en tafflig lärare som ska prata om blommor och bin, för
ungdomar som blir röda om kinderna bara ordet bröst nämns…)
Hon tyckte att den kvinnliga orgasmen var något fascinerande och kraftfullt.
Hon ville förmedla den ur kvinnors perspektiv.
Inte från det manliga perspektivet, där kvinnor skriker, ålar, kråmar sig och
nästan har en mordisk uppsyn, vid ovan nämnda ögonblick.
Alltså, hon ville visa det genom sina ögon, och inte genom en porrfilmsproducents lins.
Hon skapade helt enkelt en utställning av fotografier.
Tagna exakt i orgasmögonblicket.
Av helt vanliga tjejer och kvinnor. Sådana som du och jag.
Det hade gått till på följande sätt, ungefär.
(Det är några år sedan jag såg programmet, och jag har inte lyckats hitta det på
internet, så mina uppgifter kan delvis vara en efterkonstruktion gjord av mig.)
Hon bjöd in vanliga tjejer och kvinnor att delta.
I varierande åldrar, varierande etniciteter, ja kvinnor i alla de former som finns.
En och en fick de tillträde till ett fint rum, där de kunde låsa om sig.
Väl där handlade det om att de skulle tillfredsställa sig själva.
Ja, vi pratar onani, men jag avskyr det ordet som pesten, så jag kallar det att
tillfredsställa sig själv, eller att ha sex med sig själv.
I rummet fanns också en kamera.
Som endast var riktad mot ansiktet. Inte på något vis mot könet.
När kvinnan fick orgasm skulle hon med hjälp av en knapp, ta en bild när känslan av
orgasmen var som allra starkast.
Dessa bilder framkallades sedan, och förstorades till tavlor.
Alla bilder, det var många, kanske 100 stycket, sattes upp på en stor vägg.
Där åskådarna senare fick ta del av dem under själva utställningen.
Jag var/är totalt fascinerad av detta.
Jag minns bilderna väldigt tydligt.
De likar inte det du ser i en porrfilm.
Tvärtom.
Kvinnornas ansikten var helt fridfulla.
De flesta blundade.
Kinderna hade en rosig färg.
Av någon anledning har minnet av just detta program, om denna kvinnas vision att fånga
den kvinnliga orgasmen, sett ur kvinnors synvinkel, fastnat hos mig.
Bilderna var otroligt vackra.
Endast ansiktsbilder som sagt, tagna under en extremt intensiv känsla.
Givetvis är den kvinnlig orgasm också skrikande, ålande och stönande, självklart!
Däremot har jag alltid tyckt att den bilden har saknat något.
Att det borde finnas något långt mer, än bara den enda bilden.
Något som mer liknar mitt sätt att uppleva den på.
Vilket denna konstnärs vision visade.
En del av er som läser detta kanske aldrig upplevt en orgasm, men jag hoppas att
ni gör det.
Förr eller senare.
Den känslan går inte av för hackor.
Jag har egentligen ingen aning hur jag ska beskriva den.
Den är förlamande skön. Kroppen mår underbart gott av den känslan.
Ni som ännu inte upplevt en orgasm, fortsätt att försöka framkalla den.
Lyckas du, kommer du att förstå vad jag pratar om.