Rörig text speglar ett rörigt inre.

Husvagnshelg pågår som sagt.
Miljöombyte är finfina grejer det.

Vädret här är av sådan art att man vill vara inomhus.
Ni vet, kraftig blåst och underkylt regn som ibland växlar till att
bli snöblandat regn.

En ultimat dag för att ligga inne och se bra filmer.
Bra filmer finns det gott om medtaget.
Två stycken har vi hunnit avverka sedan vi steg upp i morse.

God mat står på agendan samt god dryck.
Livet leker.

… på ytan i alla fall…

Nu blir det lite allvarligare tongångar, mina vänner.
Jag ska berätta något jag inte egentligen talar om.
Nämligen den ångest jag lever mitt liv med.
I mitt liv finns den i några olika former, och idag tänkte jag
berätta lite om det här med vikt.
Eller egentligen mat och träning, men det är naturligtvis vikt i grunden
det handlar om.

Eller brist på självkänsla om vi ska loda ordentligt.

Jag har haft ångest sedan jag var liten, från 6 års ålder ungefär.
Jag kommer att komma till det i ett helt annat inlägg.
Ungefär i tonåren började något som verkar kunna bli en livslång
ätstörning.
Men som ni vet är många tonårstjejer intresserade av utseende, vikt och motion så
det märktes nog inte vad som egentligen försiggick.
Jag började i terapi på Psyket när jag var runt 20 år.
För något helt annat än ätstörningen.
Vilket jag som sagt återkommer till i ett senare inlägg.

Så från 20 års ålder fram till nu (pågående) har jag varit i Psykets regi.
Tack och lov att de finns.

Annars är det ytterst tveksamt om jag hade funnits längre.

Sådär ja, nu har jag spårat iväg, dags att komma tillbaka till vad just detta
inlägg ska handla om.

Ätstörning.

Som jag skrivit tidigare har jag alltså gjort en Gastric bypass (gbp) för 8 månader sedan.
Som blev en räddning, från mig själv.
Och som jag är oerhört nöjd med, so far.

Där ingår att äta en viss mängd, vissa råvaror samt motionera.
Dietisten på Ersta, i mitt fall, Gunnel, är en mycket strikt kvinna.
Proper, rolig och kompromisslös.
Hon underströk att vi (gbp-opererade vid Ersta sjukhus) SKA promenera 60 minuter per dag.
Vilket passar mig utmärkt faktiskt, då jag verkligen gillar att promenera.

Visst improviserar jag lite. Är det pissväder, nej då går jag inte.
Är det däremot fantastiskt väder. eller att jag känner för dig, så går jag gärna
mer än de 60 minuterna som är föreskrivna.

Nu börjar jag även närma mig problematiken detta inlägg is all about.

Nämligen att jag får en vansinnig ångest om jag inte går mina 60 minuter.
Som idag. När vädret är riktigt uselt.
Jag blir rastlös. Börjar gå och kolla mellan fönstren om det inte verkar ljusna.
Sedan bestämmer jag mig för att det är okej att inte gå idag.
Och så känner jag mig nöjd med det beslutet. I sisådär 5 minuter.
Sedan börjar jag vanka av och an igen.
Går ut, känner hur det känns ute. Det är ju inte så dåligt väder, jag borde
byta om och gå ut.
Nej. Nej, vädret känns inte okej, jag blir hemma istället.
Eller vänta, det verkar ha slutat regna. Om jag går nu innan det hinner
börja om att regna.

Och så snurrrar det runt. Om och om och om och om igen.
Och jag blir vansinnigt stressad.
Jag överlägger med mig själv. Jag kommer fram till beslut.
Bara för att överlägga med mig själv igen 5 minuter senare.

Det tar enormt mycket kraft och ork, den här eviga kampen.

Jag vet att det varit enklast att dra på sig lite bra kläder och gå iväg.
För är det dåligt väder har jag bestämt mig för att en 30-minuters promenad
är godkänd.
Fast i själva verket är jag inte nöjd med de 30 minutrarna. Då drar hjärncirkusen igång
igen. Den spelar förvisso en ny melodi, men temat är detsamma.
Att jag borde gjort mer. Jag borde gå ut igen, promenera 30 minuter till, så jag får ihop
till de eftertraktade 60 minutrarna.
Ur ett annat perspektiv är det tyvärr också likställt med att hälla vatten på kvarn,
problematiken förstärks, de gånger jag vid riktigt skitväder går ut.
För ångesten lättar. Jag känner mig duktig.
Men allt jag gjort är att ha förstärkt det som inte ska förstärkas.
Att gå ut en sådan här dag, det motverkar det jag i grund och botten jobbar för.
Att slippa ångesten.

Allt detta bottnar naturligtvis i en enda sak.
Att jag är rädd att inte fortsätta gå ner i vikt.
Eller ännu värre, gud förbjude, gå upp i vikt.

Jag försöker använda mig av de tekniker jag lärt mig sedan tidigare.
Exempelvis att ifrågasätta.
Är det sant det jag tänker? Eller kan det vara på ett annat sätt?
Kommer jag att avstanna i min viktnedgång och jag inte promenerar 60 minuter varje dag.
Och där vet jag rent intellektuellt att svaret är, nej.
Jag vet att så länge jag följer den portionsstorlek och de antal gånger per dag jag ska
äta så kommer jag att gå ner i vikt.
Det är noga studerat och uträknat från sjukvården.
Vilket jag som sagt både vet och förstår.

Men samtidigt inte förstår.

Det här kanske är rena grekiskan för er som inte lider av ångest eller ätstörningar.
Kan tänkas att ni inte har en aning vad jag pratar om eller att jag gör en
stor sak av ingenting.

Och jo, det är så det är.
I mitt huvud är det här helt fucked up.
Och det är ångestens riktigt destuktiva sida.
Att det sunda förnuftet ger vika.

Jag hör hur fan jag låter.

Jag låter bli att prata om det. Jag vill inte oroa min omgivning.
Jag har varit sjuk tidigare på just det här viset.

Och en gbp hjälper till med en fysisk del. Ger ett fysiskt verktyg att arbeta med.
Det som däremot pågår i hjärnan, det rår en sådan operation inte på.
Vilket jag var helt medveten och förankrad i redan innan operationen.

Jag får väldigt bra hjälp.
Efter många års harvande hos olika psykologer och terapeuter har jag sedan
något år hamnat helt rätt.
Och jag gör framsteg. Bra sådana.
Så förstå mig rätt kära ni, jag är bra till. Och ser ljust på det hela.

På att ångesten kommer att försvinna, eller åtminstone vara minimerad
till endast en liten smula av mitt liv. En smula eller sandkorn
som på inget sätt gör någon skada.

Utvecklingen för mig går bra. Jag är mycket nöjd.
Vi kommer någon vart.
I ångesthantering och dess följder.

Det är bara att vissa dagar… då blir det svart.
Och jag blir manisk i mitt tänkande.
Och det känns som om jag aldrig förändras.