Jag är i princip aldrig sur.
Möjligtvis två-tre gånger per år. På sin höjd.
Jag kan vara arg och jag kan vara irriterad, men sällan sur.
Här är det förmodligen läge att flika in vad som, för mig, skiljer sur från irriterad.
Det är ungefär följande:
Det irriterade blommar upp rakt av. Inte så att det tar stora proportioner och blir till
regelrätt ilska, utan mer en mildare variant av ilska.
Det irriterade försvinner lika fort som det dök upp. Kanske ser jag ett kul klipp på Youtube,
får ett mess av någon, rensar en krukväxt på döda blad, går en sväng med Alice, lyssnar
på en bra låt.
Det mesta kan få den irriterade känslan att försvinna på en sekund.
Till skillnad från det sura, det försvinner nämligen inte.
Tvärtom. Det gnager sig fast, och suger energi.
Den ger sken av att ha försvunnit, som när jag gör något kul med vänner, ser en bra film,
jobbar eller tja vad som helst som fångar min uppmärksamhet.
(Fast den finns där likafullt bara i en kamouflerad variant där jag tror att jag bara är
lite allmänt irriterad.)
Bara för att när jag väl är själv igen finnas där direkt igen.
Så ungefär är min skillnad på att vara irriterad och att vara sur.
I vilket fall, sur är jag som sagt i princip aldrig.
Förutom förra veckan.
Då var jag nämligen sur som satan. Flera dagar i rad. Jag minns inte när det hände
senast, det är nog några år sedan.
Det drog igång på allvar morgonen då det stor klart att amerikanerna röstat fram
Donald Trump som sin nästa president.
Jag blev förvånad. Jag var SÄKER på att Hillary Clinton skulle vinna.
Men så icket.
Vilket gav mig en känsla av hopplöshet. Det var så den här sur-grejen startade, med en
känsla av hopplöshet.
Som vägrade försvinna.
Den växte sig bara mer och mer stark ju längre timmarna gick och fick då också följe
av irritationen.
Mixen av irritation och hopplöshet ledde till att jag blev sur. Jäkligt sur.
Det hjälpte inte direkt att media för några dagar endast gick ut på att prata Trump.
Gång på gång möttes jag av allt idiotisk han skanderat i sina valtal.
Jag fick känslan av att hela världen kommer att gå helvete.
Och som det inte räckte visste jag att nazisterna i Sverige, extremhögern, planerade och
peppade inför sin demonstration i Stockholm, som gick av stapeln i lördags.
Nazister gott folk, på våra gator… Det är så vansinnigt att jag blir förbannad bara
jag tänker på det.
Vilket definitivt inte gjorde underverk för mitt redan sura humör.
Sedan såg jag några klipp från ”Djurens rätt” som också fick mig att bli rejält trött på allting.
Det blir jag förvisso i vanliga fall också, men med tillägget att jag istället också verkligen
blir sporrad att göra något för djurens rätt. Förra veckan försvann all tillstymmelse till
det drivet och känslan av hopplöshet blev om möjligt ännu större.
Jag hängde med en del kompisar förra veckan, det var givetvis var kul, men hela
tiden fanns den där känslan av missnöje jag så sällan känner.
Den åt upp mig totalt.
Jag började helt plötsligt störa mig på allt möjligt.
Att det var kallt ute, att folk lämnar hundskit på gatorna, att folk beter sig illa i
kommentarsfält på köp/säljsajter på Facebook.
Haha, ja ni hör själva. I vanliga fall ägnar jag mycket lite energi till att ens bry mig
om sådant.
Jag kan absolut himla med ögonen över hur folk beter sig i kommentarsfält, att hundägare
inte plockar den egna hundens skit, men det blir sällan mer än så.
Visst läser jag artiklar eller ser saker på tv där jag tänker tanken
att det måste vara något fel på folk, men inte så att den känslan sitter kvar.
Den försvinner som regel väldigt fort, hinner aldrig slå klorna i varken humör eller mående.
Nu blev jag blev plötsligt diskussions- och stridslysten.
Förra veckan fanns det av någon anledning idioter överallt. Jag mådde sannerligen inte bra
i min surhet.
Den där surheten kom alltid tillbaka och förpestade så fort jag var ensam.
Den kunde ha hållit sig undan i flera timmar, men väl själv igen dök dess trista ansikte upp igen.
Och jag kan försäkra er, det är illa när min favoritmusik eller favoritfilmer inte hjälper.
Sur som satan var jag förra veckan.
Sedan vände det.
Jag kände precis när det vände.
Det var under fredagskvällen då mamma och jag satt i var sin soffa efter en god middag
och småpratade. Om allt, om inget. Om viktigt, om oviktigt.
Då kände jag för första gången på flera dagar hur absolut inget svart låg undangömt i mina känslor.
Jag visste redan direkt att det sura inte heller skulle dyka upp igen då jag kommit hem.
Helt plötsligt kändes världen så mycket mer härlig.
Det svarta som legat segt över allting, förvridit mina tankar och känslor var borta.
När jag gick hem lite senare var jag på ett strålande humör.
Kanske att jag för en millisekund faktiskt kände efter lite extra, på något sätt ändå lite
oroad över att det sura var på väg tillbaka, men icket.
Jag var tillbaka i mitt vanliga jag igen. Tack och lov.
Sedan dess har jag inte varit sur. Alls.
Det varade ovanligt länge den här gången.
Men å andra sidan har Donald Trump aldrig tidigare blivit framröstad till USA:s president,
och det är även långt mellan gångerna de förbannade nazisterna marscherar på våra gator och torg.
Kanske var det bara så enkelt att det förra veckan fanns mycket att vara sur över?
Biblioteket bjöd mig på denna idag.
Kan vara bra att ha fler uppslag nästa gång jag upplever att världen omkring befolkats av idioter.
Låt oss alla ha en finfin måndagskväll!