Timing is everything.

Jag tog beslutet tidigt i vår.
Att sluta äta medicin mot min ångest.
Det kändes som ett mycket genomtänkt och välgrundat beslut
som växt fram under en lång tid.
Jag tyckte mig må väldigt bra och kände mig redo att testa
mitt mående utan kemiska substanser i mitt omlopp.
Såvida man inte räknar den uppsjö av tillskott och annan medicin jag äter dagligen.
Men tja, you get my point.

Jag la fram min önskan för Laget.
För att kolla hur de ställde sig till det hela.
Och för att få hjälp med utfasningen.
Denna typ av medicin ska trappas ned, inte avbrytas rakt av.
Då mår man ruskigt dåligt.
Jag har gjort det två gånger, så jag vet precis vad jag vill undvika.

Mitt Lag berättade då att jag givetvis kunde sluta med medicinen,
och att jag skulle få hjälp med det.
Däremot rekommenderade de att jag skulle vänta med avslutandet tills jag ätit tabletterna ett helt år.
Att helt enkelt gå igenom samtliga årstider innan jag avslutade.
Vi pratade fram och tillbaka och jag kom fram till att äta medicinen över sommaren, alltså årstiderna runt.

Nu är alltså tiden inne att börja nedtrappningen, för att inom
två veckor helt sluta.
Jag inledde det hela idag.
Det känns väldigt bra.

Framförallt är jag otroligt tacksam över att jag
lyssnade på K och L.
Det gjorde att jag fortsatte äta medicinen några månader till.
För sett i backspegeln, hade jag slutat när jag först tänkte det,
då hade det blivit en katastrof.

Jag tyckte då att jag mådde toppen och var ångestfri.
I själva verket var det tvärtom.
Hur kunde jag missa det?
Jag mådde fruktansvärt dåligt med kraftig ångest och mycket oro.
Jag var helt fångad i mitt liv och i det närmaste oförmögen att
göra något alls utan J:s samtycke.

Men det var jag liksom inte medveten om då.
Utan jag var så inne i det att det var helt normalt, och inga
konstigheter alls för mig.

Att ha slutat med medicinen då, nej, det hade förmodligen varit
direkt farligt.

Nu är det alltså annorlunda.
Jag är i stort sett helt fri.
Fri från oron och ångesten som totalt förlamade och paralyserade
hela mitt sätt att vara.
Läget är ultimat för att testa livet utan ångestdämpande.

Förvisso kan problematiken med min kvinnocykels trampande med mig kvarstå.
Minns ni att det var så jag började med antidepressiv medicin, den här gången.
Jag har ätit tidigare, men just denna gång började det i ett helt annat hörn.
Tack vare en grymt bra gynekolog vid namn Rolf, fick jag tillbaka mitt liv.

Haha, minns ni det mötet? Ett galet annorlunda möte, milt sagt.
PMDD är inte att leka med.
Livet blir synnerligen begränsat.
Fast jag tänker mig att det ju också kan ha mildrats då jag överlag
mår så vansinnigt bra.

I vilket fall påbörjade jag avslutandet i morse.
Jag har tänkt vara helt utan några månader, tänker mig februari ut.
Då tar jag ställning till om jag klarar kvinnocykels faser (fasor!)
utan medicinsk hjälp.
Så kartläggning av måendet blir ännu viktigare ett tag framöver.

Känns spännande.
Känns lovande.