Välkomna! Själv har jag inte tänkt närvara, men hjärtligt välkomna ska ni vara!

Jag gillar när vi har främmande.
Det är riktigt kul.

Förberedelserana börjar när jag hör av mig till de jag vill bjuda.
Kommer de att svara ja, eller är de upptagna?
Blir det ett ja, tar genast planerna med maten fart, vad ska vi bjuda på?

Jag gillar att laga mat, men är på inget vis någon virituos i köket.
Jag kör på rätter som jag testat förr och funnit godkända som bjudrätter.

Det brukar handla om kött eller kyckling i någon variant.

Just idag är det min svåger och svägerska, David och Jessica med de yngsta
barnen, samt svärmor som kommer på mat.

I skrivande stund är Jörgen, David, Jessica och Ludwig ute på skoterfärd.
Jag stannade hemma, då det senaste tillskottet i min piercingsamling är placerad så
att den blir stött och skavd vid skoterkörning.
Vilket den är för ny för att fara väl av.

Det blir en eftermiddag i självvald ensamhet, vilket känns fantastiskt.
Promenad och sovande i soffan står på agendan.

Men tillbaka till det jag gillar med att bjuda över folk.
Det detta inlägg är avsett att handla om.

Givetvis att det kommer folk. Gissningsvis är de jag bjudit sådana som jag gillar.
(Det gör det hela så mycket trevligare.)

Jag gillar som sagt också planeringen av matsedeln.
En huvudrätt och en efterrätt.
Snacks och godis.

Ungefär så ser det ut.

Kommer de mitt på dagen så kan det även handla om att ha lunch redo.
Givetvis något gott till eftermiddagsfikat.
Sover folket över, vilket inte är helt ovanligt när man bor på vischan,
då tänker jag över frukosten så det finns fler alternativ än de Jörgen och jag
vanligtvis äter.

Jag blir glad av själva planerandet.
Lite förväntansfull faktiskt.
Jag gillar att göra det lilla extra. Få andra att trivas.
Det ligger något väldigt tillfredsställande i att se att folk trivs av det jag ordnat.

Kanske för att påminna mig om att jag duger.
Kanske för att påminna Jörgen om att jag duger.

I afton blir det en god köttgryta ihop med ris, samt jordgubbspaj till efterrätt.

Pajen gjordes i morse, och maten görs både snabbt och enkelt i eftermiddag.

Man skulle kunna säga att jag passar upp gästerna vi har.
Vilket är lite tudelat för mig.

Dels trivs jag med att ha folk omkring mig, samtidigt som jag inte vet hur jag ska umgås med dem.
Därför gömmer jag mig i köket. Bakom fixa-fasaden.
Där får jag lite distans.

Jag skapar distans till de andra.

Vilket egentligen är trist. För jag vill ju vara en i gänget.
Men jag blir lite nervös, och ställer mig utanför.
Ser till att vara den som fixar lite i utkanten på sammanhanget.
Vill få andra att trivas. Trivs själv då.

Men mest hade jag trivts om jag varit en i gänget.

Jag längtar dit, men fixar det inte riktigt, så jag tar ett steg tillbaka.
Och ställer mig just precis utanför.
Tittar in, och tänker att de verkar ha kul där inne.

Jag jobbar på att bryta detta mönster.
Att bara vara, duga med det.
Inte sträva efter att duga för det jag levererar.

Det kommer att bli trevligt i afton, absolut.
Däremot kommer jag förmodligen, i vanlig ordning, att vara väldigt tyst.
Mer iaktta de andra.

För jag vet inte riktigt hur jag ska ta plats.
Hur jag ska komma in.

Övning, jag vet. Jag har verktygen.
Det gäller att öva i skarpt läge.

Mitt mål är att delta aktivt, inte vara le och humma med.
Utan kommentera vad de andra säger, och berätta något själv.

Jag vill vara delaktig. Och då krävs att jag är delaktig.
Annars blir jag kvar utanför.

I teorin är det precis så enkelt.

Det är praktiken, omstättningen av terorin, som är ett berg att bestiga.
Men övning, det är vad det handlar om.

I vanliga fall brukar jag lösa detta dilemma med alkohol.
Men nu är det nya tider, och jag har lagt den anledningen till att dricka, på hyllan.
Vilket är helt rätt beslut, men som känns smulans kasst i nuläge.

Inte undra på att jag ger dubbla budskap och blir otydlig.
Jag bjuder glatt folk att komma till oss, men agerar tyst skugga när de väl är här.

Det vill jag verkligen ändra på.

Hjälp, nu blev jag nervös också. Fan.