STHLM Fields.
I afton skriver jag om upplevelsen av den nykomlingfestivalen!
Som jag berättat tidigare såg den dagsens ljus för första gången i år.
En 1-dagarsfestival.
Med Metallica som headline.
Och Metallica levererade.
Utan tvekan!
Jag har sett dem 3 gånger tidigare så mina förväntningar var väldigt höga.
Och de infriades.
Hur enkelt som helst.
Låtvalet var bra.
”Metallica by request” handlade det om att fansen helt fick styra
låtvalet för konserten. Sånär som på 1 låt, som gruppen själv valde.
Det borgade givetvis för mycket gammalt.
Vilket är bra.
”Welcome home” (Sanitarium), min absoluta favorit, borde vara given då.
Tänkte jag.
Vilket stämde alldeles utmärkt.
Jajamän.
Jag hade total gåshud när den drogs igång.
Den är bra. Riktigt bra.
Och var även min första bekantskap med Metallica. För en sisådär hundra år sedan.
Älskade den direkt, och älskar den nu.
Sedan är jag egentligen inget trash-fan, så albumet som kom att få fansen från
tidiga år att kräkas i protest tilltalar mig.
Det svarta albumet, med andra ord.
Det som gjorde Metallica till ett mainstream band.
Egentligen.
Jag förstår precis varför trash-fansen dog och hotade att hoppa av, men likafullt,
jag tycker om den skivan.
För de blev tyngre.
Och jag har en förkärlek för tyngre musik.
Därav att trash-scenen inte passar mig riktigt.
Den saknar tyngd. I mitt tycke.
Sedan är det svarta albumet väldigt melodiöst. Svårt att inte gilla det.
Så nej, där andra satte stämpeln på dem som sell-out, hittade jag några av de låtar jag
gillar bäst med dem.
Som ”Enter sandman” och ”Sad but true”.
Vilka båda spelades denna kväll.
Gåshud rakt av.
En sak som givetvis gjorde konserten bra var ljudet.
Riktigt bra ljud var det faktiskt.
För er som gästat utomhuskonserter vet att sånt som vind kan få ljud att blåsa bort.
Så var inte fallet just den här dagen och kvällen.
Sedan stod vi väldigt bra till. Såg hur bra som helst, och undkom ändå trängseln.
Det kunde inte ha varit bättre.
Hela intrycket av Metallicas spelning var galet bra.
Jag har som sagt sett dem tidigare, och de levererar.
Satan vad de levererar.
Men nu var det egentligen inte Metallica jag helst av allt ville se.
Utan Ghost.
Japp, svenska 70-talsinfluerade satanistbandet Ghost.
Melodiska och lågmälda.
När de klev på och inledde med ”Year zero” stannade hjärtat på mig.
På ett bra sätt.
De var bra. De var beyond bra faktiskt.
Det enda som inte var bra var att de hade alldeles för kort tid på sig.
Alldeles!
Jag ville höra många fler låtar!
Ljudet var galet bra även där.
En mental notering är dock att jag ska låta bli att sjunga med till deras texter.
Japp, det straffar sig uppenbarligen.
Man sjunger tydligen inte följande rader utan repressalier.
”Come together for Lucifer’s son.
Come together, together as a one.
Come together, forever as one.”
Så en allmänt intressant bild på mitt kommande körkort och en eventuell förkylning
är jag relativt säker på att jag härleder till mitt sjungande av dessa rader.
Nåväl.
Vi hörde även några låtar med Slayer samt Danzig.
Helt klart bra, men inte riktigt min kopp te.
Området i sig var perfekt.
Gärdet.
Ni som varit där vet att det finns naturliga höjdskillnader.
Vilket gör det ultimat för stora publiksamlingar.
För Anette och jag, som inte är speciellt långa, vi klarade oss fint bara genom
att förflytta oss en liten bit upp.
Och helt plötsligt såg vi hur bra som helst.
Vidare hade arrangörerna lyckats alldeles utmärkt med insläpp.
Inte tillstymmelse till kö.
I alla fall inte där vi som redan bytt våra biljetter mot armband passerade.
Vilket man gjorde vid Kulturhuset intill Sergels torg.
Vilket inte heller kunde ha varit smidigare, inte någon kö där heller.
Vilket är otroligt med tanke på hur mycket folk som passerade.
Att området ligger centralt i Stockholm gjorde det möjligt att gå in och ut.
Vilket vi gjorde.
För vi passade på att äta middag efter Ghosts spelning.
Givetvis kan man äta inne på festivalområdet, men tja, det är skönt att sitta ner
i värme och äta i lugn och ro också.
Så vi satsade på det.
Därför gick vi ut på stan igen.
När Metallica spelat klart skulle alltså dryga 51 000 personer ta sig från området.
Då brukar som regel kaos uppstå.
Vilket det inte gjorde här. På något vis.
Nu var många gator avspärrade från trafik, och polis var på plats, så det
gick otroligt smidigt att tömma området.
Att Anette är Stockholmare gav oss dessutom en finfin fördel.
För där den stora massan rörde sig mot tunnelbana där valde hon en annan väg.
Som förvisso blev några minuter längre att gå.
Men som ledde oss till en helt annan tunnelbanelinje.
Där vi i det närmaste var själva.
Hahaha, löjligt smidigt.
Det här är en festivalupplevelse som verkligen var något extra.
Jag lär minnas den länge!