Alltså näe, det där angår ju som inte mig, liksom.

Lojalitet.

Jag har funderat en hel del kring innebörden av det.
Att vara lojal.

Det finns givetvis väldigt mycket att skriva om det, men jag kommer att
skriva om det i en viss vinkling.

Nämligen hur jag ställer mig, då någon jag tycker om drabbas.
Av en oförrätt, skitsnack eller regelrätta lögner och förtal.

Jag tycker mig märka att ”sköt dig själv, skit i andra”-trenden har
ökat markant från det att jag var i 20-års åldern.
Att vi gärna rycker på axlarna och säger ”att de får göra som de vill,
jag har inte med det att göra”.

Att saker som är fel passerar utan att vi reagerar.
Utan hela grejen att ”folk får göra som de vill, så länge det inte
skadar mig”, har vuxit sig till någon typ av mentalitet där vi tittar bort.
Där vi inte kliver in. Där vi inte tar något ansvar.

Vi låter var och en få sköta sig själv. Vi säger det i en positiv anda.
Men jag undrar just, om det är så positivt alltid.
Eller om det bara är enkelt. Jag slipper ta ansvar.

Varför jag skriver om just detta?
Jag önskar att jag kunde berätta historien från början till slut, men det
är tyvärr inte möjligt då det handlar om andra personer än mig själv.
Av respekt för dem, låter jag bli.

Kortfattat kan jag berätta att det handlar om min mamma och min morbror.
Där min morbror sagt upp bekantskapen med min mamma.
Hon ställde inte upp för honom. Hon hjälpte inte honom.
På det sätt han ville.
På det sätt som även hade kunnat skicka henne
till kronofogden och vidare till exekutiv auktion.
Min mamma visste vart det bar av. Hon försökte hjälpa,
men lögner och siffror tagna ur en fantasi gjorde det till sist omöjligt
för henne att rädda den som ljugit sig i knipan.

Ja, ni ser att jag skriver väldigt hårt om min morbror här.
Han är min familj, inget snack om den saken.
Men, här kommer ordet lojalitet in.

Min lojalitet för min mamma.
Jag anser att hon gjorde helt rätt. Med facit i hand, visade det sig
att hon utan tvekan gjorde rätt val.
Men min morbror är arg och besviken.
Gissningsvis på sig själv, men det går ut över mamma.
Han berättade för henne att de inte skulle ha något med varandra
att göra i fortsättningen. Vilket tog mamma hårt.

Vidare pratar han med deras gemensamma bekanta, stuggrannar, släktingar
om mammas svek.
Hur han bad henne om hjälp, men att hon avvisade honom.

Han glömmer dock hela tiden att berätta hela historien.
Då det gäller pengars vara eller inte vara, finns inget som heter din och min
upplevelse av det hela.
Pengar du är skyldig hos kronofogden, det är svart på vitt.

Men det utelämnar han. Gör om siffrorna, så att mammas erbjudande
om hjälp, helt plötsligt framstår som ett svek.

Igår fick jag även höra att min mamma har alkoholproblem.
Att hon har varit full varenda dag sedan i somras.
Det berättade min morbror för våra stuggrannar.
Vilket gör så otroligt ont i mig. Att han säger så om sin egen syster.
Han hugger ner henne, inför vem som helst som vill lyssna.

Våra stuggrannar, som tack och lov känner mamma väl, frågade hur han kunde
tro sig veta det, eftersom han ju inte hälsat på mamma sedan i somras.
Då sa han inget mer.
För tillfället. Till han träffar nästa som kan tänkas lyssna.

Mamma ville att jag skulle fortsätta umgås med honom, hälsa på och sådant.
Men nej.
Hur skulle jag kunna det?
Hon sa, men det är ju mig han är arg på, och pratar om.
Ja, svarade ja. Det räcker för mig.
Jag har hört hans lögner. Och om jag åker och hälsar på honom, och låtsas
som allt är som vanligt, vad gör det mig till?

Jag skulle inte vara lojal hennes och min vänskap.
Jag skulle pissa på henne, likväl som min morbror gör.
Rakt i munnen.

Däremot skulle jag absolut vara öppen för ett samtal med min morbror,
ett som kan leda till en försoning. Självklart.
Det skulle inte vara ett svek. Det skulle vara ett förtroende för en situation.

Jag har alltså tänkt otroligt mycket på lojalitet.
Vart man kan välja att lägga den.
Fastän det inte drabbat mig själv direkt.
Utan indirekt, någon jag tycker om.

Det är faktiskt även den lojaliteten som gör att jag har några mycket
nära och goda vänner.
Deras lojalitet till mig och vår vänskap är grundmurad.
Jag har sviktat i min, gentemot dem, det är jag medveten om.
Vi har pratat om det, och jag har bett om förlåtelse.
Numera har de min lojalitet på samma vis som jag har deras.

Vår vänskap har fått mig att inse hur viktigt det är att stå upp
för andra vid vissa tillfällen.
Det hela drabbar faktiskt mig, om det drabbar någon jag känner kärlek för.

Det gör vår vänskap och lojalitet till varm, vänlig och tillitsfull sådan.
Den bygger band som är mycket starka.
Den gör att vi kan ha högt i tak då det gäller olika åsikter.
Det gör att vi kan utvecklas åt olika håll och alltid ha kvar varandra.

Därför väljer jag att avsluta detta, relativt arga inlägg, med
att just påminna mig själv om vad vänskap och lojalitet innebär för mig.

Vilket får mig att än en gång känna att jag verkligen har de bästa vänner
man någonsin kan hitta under en livstid.