Optimistisk, trygg och försiktig.

Ryggakuten idag var som vanligt ett mycket bra val.
Skickliga Gunnar och Ida gjorde susen för mig.

Jag blev informerad om denna typ av skada, som för övrigt klassas som
en höghastighetsskada, då kollisionen kom i uppskattningsvis 40-60 kmh.
Krocken som, i mitt fall, blev underifrån, där ryggraden trycks ihop, är en
våldsam och ful sådan.

Jag blev böjd, bänd och masserad.
Gunnar trodde att jag kan ha klarat mig från kotfrakturer, men
om det inte blivit bättre, och mitt behov av 15 timmars sömn per dygn inte
avtagit då helgen är slut, då ska det röntgas.
Då kan någon/några kotor fått frakturer alternativt att det blöder
i bäckenet.
Något som tar oerhörd kraft från mig, och som alltså gör att jag i nuläge
sover stor del av den tid jag i vanliga fall är vaken.

Jag fick veta att promenader är ett bra sätt att få detta att läka.
Toppen, det beskedet gjorde mig mycket glad!
Däremot får jag inte lyfta något i nuläge, endast min egen kropps tyngd.

Hmmm…det blir lite knepigare.
Nåväl, mamma hjälper mig med matkassar och väskan som ska till Missen.
Väl i Missen får jag dela upp det så jag hellre går flera gånger än lyfter
tungt.
Det är klart hanterbart.

Det gäller främst att komma ihåg sig, jag menar, hur ofta tänker man på att
tvättkorgen väger flera kilo, i vanliga fall?

Jag kände mig oerhört optimistisk när jag lämnade Ryggakuten.
Kändes fantastiskt att höra vad som hänt, hur man behandlar det,
vad jag får göra och vad jag inte får göra.

För en sådan som mig, som fungerar fint med att göra som jag blivit tillsagd,
känns det tryggt.
För nu vet jag vad som förväntas av mig.
Vilken min del i läkandet är.
Det kommer med andra ord att bli mycket lugnt i Missen denna vecka, med härliga
promenader på schemat.
Läsa och se film. Jag kan leva med det.

För nu vet jag att det kommer att ordna sig.
Äntligen är jag säker på det.