Ansvaret för våldet ligger alltid hos den som utför det. Alltid.

Jag är inte klar med våldstemat riktigt än.
Det finns något viktigt vi måste prata om innan dess.
Nämligen en väldigt vanlig föreställning som resulterar i en mycket krass
människosyn.

Att den som lever i en våldsam relation har valt det själv.
Har gett sin tillåtelse till det.

Baserat på iakttagelsen att hen faktiskt inte lämnar relationen,
utan blir kvar i den.

Jag har själv fått höra det gång på gång.
Att jag valt det själv, eller ännu värre, att jag får skylla mig själv för att jag
inte gör något åt det.
Att jag är den som tillåter det att fortsätta.
Inte sätter de gränser jag borde göra.
Inte står upp för mig själv.

Nu ska ni lyssna mycket uppmärksamt!

Ingen väljer att utsättas för psykiskt eller fysiskt våld. Någonsin.
Ingen tillåter det. Någonsin.

Tro mig.

Ja, jag skriker detta, det är så oerhört viktigt att det hörs till sista raden.
Vilket förhoppningsvis leder till en större förståelse, ett större tålamod, och
ett osvikligt stöd.

Vad som händer är en mycket långsam tillvänjningsprocess.
När du förstår vad det handlar om är det för sent.
Du sitter redan fast.

Skulle du däremot bli utsatt för det psykiska/verbala och fysiska misshandeln
i full skala redan från början, skulle du gå, direkt.

Därför händer inte det.

Din partner är betydligt mer utstuderad än så.
Mycket mer raffinerad i sina metoder.

För meningen är ju att du ska vilja vara kvar i relationen.
Du är oerhört viktig i detta, utan dig skulle inte hen ha någon
att dominera, grisa ner och suga energin ur.

Därför trappas våldet upp sakta, så att du ska vara kvar.

Till slut blir du så van att du inte längre hör vad som är rätt och fel.
Det skriker förvisso till inombords ibland, men vid det här laget tystar
du det fort för att slippa höra det.

Tro mig.

Jag kan bara uttala mig med säkerhet då det gäller det psykiska våldet.
Däremot är det min fulla övertygelse att precis detsamma gäller vid
fysisk misshandel.

Låt oss alla tänka lite medmänskligt här, låt oss inte skuldbelägga den som utsätts
med något så jävla ointelligent som att anse att ”den får skylla sig själv som inte går”,
eller ”att man får stå sitt kast när man inte sätter några gränser”.

Få saker gör mig så rasande förbannad som när jag hör åsikter som dessa.

Å andra sidan borde jag bli glad.

För då vet jag att du som uttalade dig, verkligen inte har någon personlig
erfarenhet av psykiskt eller fysiskt våld.

Det är oerhört positivt.

Du har heller ingen aning om vilka enorma krafter som driver människor.
Eller hur lätt en självkänsla kan smulas sönder av en annan människa.
Hur det kommer sig att man strävar mot det bekanta även om det är destruktivt.

Jag blir galet provocerad, men borde alltså egentligen vara glad för din skull.
Du som är omedveten om hur det här fungerar.
Som genom din oerfarenhet och okunnighet drar en mycket felaktig slutsats.

Så lyssna än en gång.
Särskilt ni som tycker att jag pratar strunt.

Nej, vi har inte valt att bli utsatta. Vi har aldrig gett vår tillåtelse till det.

Ansvaret för våldet ligger alltid hos den som utövar det. Alltid.

PUNKT.