Dagens facit, en efterlängtad piercing och en påminnelse om vänskap starkare än allt.

Idag har jag en fantastisk dag.

Jag vaknade pigg och utvilad, bara det i sig borgar för en bra dag.
Därtill fick jag tid hos Julia på Shamania bodypiercing.
Hon som jag är så oerhört förtjust i, hon som är så varm en människa någonsin kan bli.
Jag har beskrivit henne förr, och jag upprepar det av hjärtans lust.

Till hennes studio bar det av strax före lunch.

Piercingen jag ville ha var nämligen en gåva till mig själv.
För att fira att jag gjort mitt första år som opererad.
En påminnelse om allt gott jag gjort för mig själv det senaste året.

Fastän placeringen på piercingen är i ett sådant område att rodnaden rimligtvis
borde smyga sig på mina kinder, skötte Julia det hela på ett grymt sätt.

I all min nakenhet kände jag mig varken utlämnad, pinsam eller dum.
Det är gissningsvis helt omöjligt att känna något sådant i hennes ytterst
professionella händer.

Sagt och gjort, där låg jag, med en placering som kändes mycket bra, med en tång
som höll det hela på plats.
Julias lugna röst som säger att jag ska luta mig tillbaka och slappna av.
Ett stick senare som fick mig att andas till häftigt och göra ett mindre smickrande
läte var det klart.

Lite tvättande och voila, smycket satt där.
Jag tittade mig om och om i spegeln.
Det onda var som bortblåst.
Jag kunde liksom inte titta mig mätt.

Det är en fantastisk känsla, att pierca och tatuera sig.
Den är svår att förklara.
Ni som delar mitt intresse, ni förstår vad jag pratar om.

När vi sagt hej då till varandra, gick jag därifrån som på moln.
Stegen kunde inte ha varit lättare.

Hela själen skrattade.

Eftermiddagen innebar en efterlängtad träff med min vän Katta.

Den fick mig att känna att de inlägg om våld jag tidigare skrivit behövde
kompletteras.
Hur klar jag än tyckte att jag var efter gårdagens skrivande, så insåg jag
i hennes sällskap att det finns en sak till jag vill ta upp,

Nämligen vänskap.
Den lojala, uppmuntrande, förstående, inkännande, läkande, glada och kärleksfulla vänskapen.

Min berättelse, om mitt liv som dörrmatta, är deras berättelse också.

Utan mina vänner är det tveksamt om jag levt idag.

De har ingen aning om det.
Heller tror jag aldrig att de någonsin kommer att förstå hur stor roll deras vänskap
har spelat för mig.
Deras stöd, deras uppmuntran, alla de timmar de lyssnat på mig, när jag gråtit,
de gånger jag varit desperat.
Alla gånger jag suttit fast i mitt huvud.
Vridit och vänt, men alltid stått fastgjuten på samma ställe.

De gånger jag varit nära att dö.
För att jag själv önskade det.

De har gång på gång gjort mitt liv uthärdligt.
De har fått mig att vilja vara kvar.

Jag kan inte ens börja förstå hur de har slitit för mig.
Alla goda råd som jag lyssnat till och förstått, men inte förmått mig att följa.
Maktlösheten måste har varit enorm för dem.
Att engagera sig så mycket och sedan se hur jag inte kommer en millimeter ur fläcken.

Jag har svikit dem på alla tänkbara sätt.
Och de har fortsatt älska mig.

Jag har förlorat kompisar under åren.
För att de inte orkade.
De orkade inte ge av sig själv och se hur jag inte kunde hjälpa mig själv.

Jag gissar att det blev deras sätt att skydda sig, att helt enkelt avsluta vår
vänskap, eller låta den rinna ut i sanden.

Deras sätt att skydda sig själva.
Mot det destruktiva som jag innebär.

Jag förberår dem inte en sekund.
Tvärtom, jag förstår dem fullständigt.

Några stannade kvar.
De som inte förtärdes av det jag var. Det jag är.

Jag kan inte förklara vad ni betyder för mig.
Så vackra ord finns inte.
Ni är hela skillnaden.
Ni är det varma när världen är kall.

Katta och Erika, ni fanns kvar. Ni finns kvar.
Den kärlek jag känner för er, den tar aldrig slut.
Tack.

Och mamma, för att du alltid försöker för min skull.
Tack.