Morgonen inleds med en träff med L-halvan av mitt Lag.
Den andra halvan, K, är som bekant på semester.
K, om du läser detta, L sköter sig finfint, hon håller ställningarna tills du
är tillbaka! Hoppas du har det riktigt gott på din ledighet!
Jag var dit i måndags. Vi hade ett bra samtal. Jag kände att jag fick
det jag behövde. Rädslan för kraschlandadet försvann.
Jag fick perspektiv. Jag fick förklaringar som ska hjälpa mig att förstå mig själv.
Jag fick verktyg att använda.
En ny tid bokades, men jag blev smulans nervös och hörde av mig om en tidigare tid.
Vilket jag fick, närmare bestämt alldeles strax, nu på morgonen.
Eftersom jag har världens bästa Lag gjorde det inte något att jag inte kunde
förklara varför jag ville ha en tidigare tid.
Jag försökte förklara.
Att jag så gärna vill ha tryggheten med mig.
Frågeställningar klara i huvudet, när ledsamheten slår in.
Och kanske ännu en försäkran om att kraschlandandet inte kommer att inträffa.
Det är det bästa med mitt Lag.
Jag behöver inte kunna formulera mig tydligt, jag behöver inte ens veta själv
vad det är jag känner eller behöver.
Det här kan de. Vilket gör mig väldigt trygg.
Och jag får deras tid, oavsett om jag är tydlig eller inte.
Dagens träff kommer att handla om att jag vill bli bekräftad.
I den glädje jag känner så starkt.
Hur det kommer sig att jag känner den. Jag vet svaret, men vill höra det igen.
Jag vill bli bekräftad i att jag inte spelar mig själv ett grymt spratt,
där jag inbillar mig att jag mår toppen, bara för att strax kraschlanda.
Jag har sannerligen svårt att tro mig själv och tro det jag känner.
Det är alltför surrealistiskt.
God morgon till oss alla!
Goodmorning 🙂 <3
Lycka till idag och klart att du ska fortsätta må bra 🙂
Njuut av helgen i goda vänners lag och ha en härlig midsommar 🙂 <3
Är så glad för din skull, och att du inte kraschlandar trots allt som just förändrades i ditt liv! 🙂 Det visar att man är starkare än man tror ibland… När jag läser det du skriver så kommer den där bekanta känslan igen; förväntan om att kraschlanda… Jag känner igen den, men lyckligtvis har jag inte riktigt fått stifta bekantskap med själva kraschlandningen ännu. Vad är det som gör att man förväntar sig det värsta egentligen, det måste ju vara nå´n sorts mänsklig inbyggd funktion vi har, för vi är ju inte ensamma med den känslan du och jag… Och jag är ju en positivt inställd människa ju! Varför oroar man sig för det stora hemska som förmodligen ska drabba en?! Chansen är väl minst lika stor att det inte blir så, egentligen… Men hur som helst och från det ena till det andra….
Jag är impad av dig Cissi, bara så du vet! 😉
Precis Lotta!
Visst är det märkligt att man går och är rädd för att något hemskt ska hända!
Som ju oftast aldrig ens kommer att inträffa.
Märkligt det där, och jo, vi är rätt många som bär på den där rädslan!
Tack gulliga du, för dina ord.
Kram på dig!