Dårhus Degermans användande av det svenska språket.

Förkortningar och påhittade ord är något min mor och jag gärna använder oss av.
Däremot varken förkortar vi eller hittar på lika.
Hon är mer en förkortare där jag är en egnaordare.

Smaka på dessa, som är saxade rakt ur min mors vokabulär.
Hambis (vad hände med att kalla den goda rackaren för burgare?)
Tois (hon kan minsann konsten att få hemmets mest hemliga rum att låta gulligt.)
Sjöbis (Sjöbosand är den mer vedertagna och faktiskt även den korrekta adressen till stugan.)
Tuppis (… är benämningen på de minutrar i horisontalläge som min mor ägnar sig
åt efter varje avslutad lunch.)
Bolle (använder jag förkortningen Bolaget tror jag de flesta av oss vet vilken typ av
försäljning som idkas där.)

Minns ni Coops gamla reklam?
Jag gissar att jag inte behöver berätta att min mor tyckte den var riktigt kul…

En annan sak med det svenska språkbruket är att min mor inte svär.
Det händer faktiskt så sällan att när jag väl hör henne svära, så stannar jag alltid mitt
i rörelsen och riktar hela min uppmärksamhet åt hennes håll.
Vilket leder oss in på ett av hennes påhittade ord.
Hon har helt enkelt löst behovet av slagkraftiga ord kontra dilemmat att vara
uppvuxen med förbudet att använda dem, på ett alldeles eget sätt.

Låt mig presentera hennes:
Hellvöket.

Japp, när det ordet används, då vet man att något inte gått helt planenligt till
hos mamma Degerman.

Sägas bör att jag är väldigt förtjust i min mammas sätt att använda det svenska språket.
Hon är faktiskt den som, genom att ha läst för mig hela min uppväxt, samt pratat
med mig som barn, fått mig att absolut tokgilla att använda det.
Vårt användande av det skiljer sig däremot en hel del.
Kanske har vi tur som ens förstår varandra?

God tisdagsmorgon på oss alla!