Det enskilt största jag gjort för mig själv.

I morse hade jag klipp i benen.
Min promenad kändes kraftfull och stark.
Jag kunde sträcka ut, det tog inte emot förrän jag pressat mig själv ordentligt.

Jag kände mig mycket lycklig där jag promenerade vägen fram.
Lättad.
Oron var borta. Funderingarna var borta.

Jag gjorde ett avslut igår.
Det avslutet påverkar denna dag. I allra högsta grad.
Jag avslutade min del i J:s och min relation, fast det varit slut i flera veckor.
Mitt avslut kom först i går.
Jag uttalade orden högt. Och bröt i och med det min lojalitet till honom.
Jag stängde dörren.
Nu finns ingen återvändo.
Förr skulle bara tanken på detta skrämt skiten ur mig.
Nu skrämmer det fortfarande.
Men glädjer desto mer.

Jag kommer att återkomma till den lojaliteten.
Den spelar en enorm roll i det som varit.

Att bryta den är, utan tvekan, det enskilt största jag gjort för mig själv.

Jag har inga bra ord att beskriva det med i nuläge.
Jag återkommer när jag hittat rätt ord för det hela.

Men inom mig vet jag att igår var helt avgörande.
Igår var steget jag skulle ha tagit för länge sedan. Om jag kunnat.

Det gör mig lycklig.
Det gör mig betydligt mindre orolig.
Jag har perspektivet helt rätt ställt. Fokus är perfekt.

Betyder det här att jag glömt J?
Absolut inte.
Betyder det att jag inte längre är känslig då det gäller honom?
Inte det minsta.
Betyder det här att jag slutar drömma och honom och mig som par?
Garanterat inte.

Likafullt är läget mycket bra.
Jag kommer att dippa nu och då, utan tvekan.
Då jag saknar honom och vill vara ett vi med honom.
Jag kommer att vara känslig då kompisar pratar eller berättar om honom.
När han träffar en ny tjej.

Ja ni är med hoppas jag, klart jag kommer att känna en massa om honom.
Men det kommer bara att göra ont för en minut.
Och det är okej.

Bandet, lojaliteten är bruten.
I och med att jag sa de förlösande orden; ”han har varit en djävla skit”.
Precis där och då gick det rakt igenom min kropp.
Innebörden av att säga det högt. Inför mig själv. Inför K.
Det kändes i hela min kropp.
Att erkänna att någon inte varit snäll mot mig.
Att erkänna att jag vetat om det.

Det ligger så enormt mycket kraft i just de orden jag uttalade högt.
Utan censur och mogenhet.
Det var jag, Cicci, som sa det.
Som berättade det för mig själv.

Det har tagit mig nästan 14 år att uttala den meningen.

Inte undra på att jag skrev historia igår.
På ett sätt som kanske jag bara förstår innebörden av.

Jag gjorde det.
Jag bröt med den Cicci som tar emot skit, den Cicci som till och med väljer skit,
för att få höra till.

Nej allvarligt, nu ska jag sluta klappa mig själv på axlarna, jag lär få blåmärken
om jag fortsätter i den här stilen.

Däremot tog jag emot en kärleksförklaring tidigare idag.
En god vän till mig bloggar.
Under pseudonym, för att kunna vara öppen.
Hon skrev ett inlägg om mig.

När jag läste det kom tårarna.
Det är utan tvekan de mest vackra ord jag någonsin läst om mig själv.
Jag blev alldeles matt i kroppen.
Drogs med i kärleken. Den ömsesidiga.
Jag hoppas kunna lägga ut det här. Jag vet inte riktigt hur än.
Det är så vackert skrivet.
Jag beskrivs som en människa. Som någon som är värdig och fin.
Jag har svårt att ta in att någon har den känslan för mig.
Jag har den inte själv.
Därför vill jag visa hela världen de vackra orden.
Liksom skrika att det finns någon som känner såhär för mig.
Som en synlig och värdig person.

Inte som skiten som följde med skorna in.

Tårarna kom alltså. På ett underbart sätt.
För jag log samtidigt.
Slukade orden, läste dem fort som om jag var rädd att de skulle tas ifrån mig.
Var tvungen att läsa om dem, för att kunna ta in på riktigt.

Läste om det alldeles nu.
Jag blir lyckligt matt.
Och mina ögon blir åter alldeles blanka och jag kämpar för att svälja klumpen
i halsen.

Jag har börjat andas djupare.
Inte de lätta andetagen ni vet, de som sitter alldeles längst upp i lungorna.
Utan de där djupa, som rör sig långt ned i magtrakten.
Det gör mig stabil. Inte fladdrig.
Det gör mig mindre rädd. För allt.

Nu vet jag att jag kan hantera det som kommer att möta mig.
Gör det ont, så gör det endast ont ett kort tag.
Vilket är okej.

Jag kommer att stå upp. Oavsett.
Kanske gör jag ett mellanspel här och där, då jag
åter rullar ihop mig till en boll i sängen, gömmer mig för världen.
Men det lär endast bli kortvarigt.

För nu fan står jag upp.