Början till ett avslut påbörjas exakt nu.

Det kommer att bli lite annorlunda här inne för ett tag.
Inte så att jag kommer att lägga ut galna filmer där jag sjunger,
dansar eller gör något lika hemskt för er att titta på eller lyssna till.

Absolut inte.

Däremot kommer jag att berätta saker för er.
Sådant som jag inte egentligen har pratat om tidigare.
Nuddat vid det, absolut.
Men inte låtit er förstå vidden av det hela.

Varför nu och inte tidigare?
Helt enkelt för att förutsättningarna är annorlunda. Jag kan göra det nu.
Och vill.
Den bild jag givit er av mig själv har nämligen saknat en väldigt stor del.
En i mångt och mycket avgörande del.

Att inte prata om det är som att aldrig nämna mina 3 barn, om jag nu haft några alltså.

Ni kommer fortfarande att få ta del av mina sekundiakttagelser, min bils förträffligheter
och min mages tillkortakommanden. Precis i vanlig ordning, alltså.

De historierna kommer bara att få sällskap av annat, ett tag framöver.

Det finns några anledningar till varför jag inte skrivit hur det egentligen sett ut.
Dels för att skydda mig själv. För jag är i allra högsta grad delaktig.
Mitt sätt har gjort det hela möjligt.
Jag är den avgörande delen för att det här ska kunnat hända nämligen.
Jag vill skydda mig från andra människors förakt.
Det finns risk för att ni kommer att tycka att jag måste vara svag, pinsam,
liten som människa och bara allmänt beklämmande i största allmänhet.
En dörrmatta. Någon som får skylla sig själv.

Det köper jag. Jag accepterar att folk inte kommer att kunna ta in och förstå.
Jag har kommit fram till att jag inte bryr mig om den reaktionen längre.
Den rör mig, men den stör mig inte.
Jag har levt med den länge, om den följer med mig hit in, det spelar mig ingen roll

En annan mycket viktig aspekt varför jag inte pratat öppet om det är för att det inte
bara rör mig.
Det kommer att handla om mig.
Om samspelet mellan J och mig.
Jag bryter ett lojalitetsband som är starkare än det mesta ni någonsin mött.
Band som man bara inte bryter.
Bara tanken får mig att svettas floder faktiskt.

Och ja, givetvis är det av yttersta vikt att inte kränka någon annan, endast för att jag
behöver berätta min historia.
Det håller jag som viktigt. Och tänker inte glömma.

Därför går vi igenom vad det innebär, tillsammans, ni och jag, så vi vet vart vi har varandra.
Så vi är på det klara med respekten inför de som blir nämnda på min blogg.
De jag nämner vid namn här nämns med kärlek och respekt. Alltid.
I det som kommer att följa kommer inte kärleken att vara närvarande, av det enkla
skälet att vi inte har den känslan mellan varandra längre.
Däremot respekten. Den finns.

Kanske kommer jag att framstå som både respektlös och förbannad.
Vet att varje ord jag lägger ut här är övervägt.
Särskilt de ord jag lägger ut där andra personer nämns vid namn.
Det gäller alltid vid de tillfällena.
Jag skriver inget slumpvis. Jag har tagit beslut. Jag har läst igenom.
Respekt. Det är ett måste.
Utan den går jag annars över en gräns, som är av största vikt att behålla.
Objektiv kommer jag inte att vara.
Hur jag än försöker kan jag inte vara det.
För det handlar om mig. Om mina tankar och om mina känslor.
Då hamnar givetvis objektiviteten på glid.

Vet att ni alltid kan kommentera eller maila mig om ni känner att jag går
över någon gräns då det gäller att skriva respektlöst.
Jag kommer att lyssna på era åsikter, väga in dem och ta dem under beaktning.
Känner jag att ni har rätt, att jag själv blivit blind, då kommer jag utan
tvekan att skriva om mina ord.
Som fortfarande är min upplevelse, men med ett lite snävare filter.

Jag skriver väldigt sällan då jag är arg, riktigt arg.
Jag har hållit mig ifrån det, då jag vill vara säker på att jag kan stå för mina
ord även när det arga lagt sig. Som det alltid gör.

Därför kommer jag heller inte att vara arg när jag skriver om detta heller,
omän det nog bitvis kommer att verka så.

Jag ska påminna oss alla, gång på gång, om att det jag skriver är min erfarenhet.
Att den inte är är någon typ av total sanning.
Utan det ni läser kommer att vara min sanning.

Är vi med än så länge?

Det kommer att kännas mycket ovant att skriva om detta.
Jag har gjort det jag kunnat för att mörka det.
Mina närmaste vänner, Katta, Stina, Erika, Linda, Vickan och mamma känner till det här.
Några andra också, genom att ha varit nära vänner till mig tidigare eller varit
involverad i samma familj.

Men på det hela taget har jag mörkat det hela.
För att jag är en pinsam djävel. Och inte vill att folk ska tycka att jag är
patetisk och får skylla mig själv.
En ren försvarsmekanism helt enkelt.

Jag fick frågan igår från min vän jag maratonpratade med igår, hon frågade varför
det var så viktigt för mig att visa upp en bra fasad. En yta.
Vi pratade kring det.
Och jag fortsatte att fundera på det länge efter att vårt samtal var avslutat.

Svaret är enkelt.
Jag vill inte framstå som en fuck-up i folks ögon. Som en förlorare.
Jag vågade heller inte äventyra att det skulle komma fram till J,
han skulle nämligen inte gilla det. Alls.

Det har därför varit så mycket enklare att prata om de sexuella övergrepp jag utsatts för.
För de hände för länge sedan.
Eller ja, ett gäng övergrepp även i vuxen ålder, men ändå.
Det är inte känsligt på samma sätt.
En gång i tiden var det känsligt. Något som jag på inget sätt någonsin skulle
ha pratat om.
Men något förändrades. Jag fick ett behov av att prata om det. Bearbeta det.
Fick chansen av mitt Lag. De fick mig att prata om det, många, många år efter
att det hänt.
Vilket varit förlösande.
Det har fått mig att äntligen kunna börja bearbeta. Förstå. Lära mig. Gå vidare.

Jag är i en liknande situation nu.
Omständigheterna har förändrats.
Mitt behov av att läka är enormt. Mitt behov av att förstå är enormt.
Jag kan äntligen börja bearbeta.
Ihop med mitt Lag.

Och här på bloggen. Uppenbarligen.
Jag hade kunnat skriva det för mig själv, utan att lägga ut det inför allmän beskådan.
Det har jag gjort. Jag har skrivit mycket. Sådant som gör fruktansvärt ont att läsa.
Det är bra att läsa. Det påminner mig om det jag helst av allt velat glömma om mig själv.
Låtsas att det aldrig ägt rum.
För då slipper jag inse allt jag gjort mot mig själv.
Hur jag gång på gång svikit mig själv.
Tills det inte blev något kvar av mig.
Ingenting med värdighet, åtminstone.

Jag stänger på det här viset den sista dörren till de senaste 11 åren av mitt liv.
Även åren innan det.
De åren kommer givetvis att finnas kvar i mitt minne.
De många underbara, roliga, stabila och härliga stunderna.
Även de andra stunderna.
De kommer att finnas hos mig. Jag vill ha det så.
De är vad som gjort mig till den jag är idag.
Både det jag tycker om med mig själv, och det jag tycker mindre om med mig själv.

Kanske är det någon av er som sitter och sväljer lite förfärat.
Och undrar vad i hela friden jag ska berätta för er om här framöver.
Med den här typen av inledning borde det vara något i hästväg.

Vilket det inte kommer att vara.
Det blir en inblick i mitt liv. Det jag inte velat låtsas om.
För några av er kommer det som en total överraskning.
För en del kommer det inget nytt alls.
Och för andra kommer det en bekräftelse på vad de redan märkt eller haft en känsla av.

Låt mig igen påminna oss alla, särskilt mig själv, om vikten av respekt.
Jag ska berätta det mjukt. Så mjukt jag kan.

Kom alltid ihåg att den största blottningen ändå alltid kommer att handla om mig själv.
Om vad jag blivit.

Jag ska berätta för er hur det är att leva med någon som har ett behov av att dominera.
Vad som blir av den personen som domineras.
Det kommer alltså att handla om mig.
Och parallellt kommer alltid en annan människa att finnas med.
Oundvikligen.

Det är viktigt att komma ihåg att jag prata om J utifrån ett förhållandeperspektiv.
Väldigt få av er kommer att kunna relatera till honom på det viset eftersom den J ni
känner är er kompis, er bekanta, er granne eller er släkting.
Jag förstår det.
Och jag tar inte bort er kompis och bekanta.
Den glada, galna, påhittiga och hjälpsamma killen ni känner, han existerar.
Han är precis den personen. För er. Utan tvekan!

Min relation med honom är av en annan karaktär.
Eftersom vi var ett par.
Det är enkelt egentligen.
Jämför er själva, dels med den ni är med er partner, och del den ni är med vänner.
Så, enkelt va?
Vi är olika personer beroende på vilken roll vi har.
En partnerroll, en kompisroll, en föräldraroll eller en arbetsrelaterad roll.
Inget konstigt med det.

Så skulle ni känna att jag måste ha tappat konceptet helt, eftersom jag pratar om
honom med ord ni absolut inte kan relatera till honom, då har ni förklaringen i
vilken typ av relation vi har/har haft till honom.

Likadant kan tänkas hända när jag beskriver mig själv.
Kanske kommer ni inte att känna igen den Cicci jag ska prata om alls.
Men det är jag. Tyvärr.
Jag har bara valt att inte visa den för er.

Det som gör mig tveksam i detta läge är att jag sviker en lojalitet, som sagt.
Den J och jag har mellan varandra.
Den lojaliteten är stark. Mycket starkt.
Det finns inget jag inte skulle ha gjort för honom.
Och jag menar det. Varenda ord. Tyvärr.
Det gör mig smulans illamående att veta att jag kommer att berätta vad jag blivit.
Vissa episoder som etsat sig kvar i mitt minne. Hans roll i det hela.
Man går inte över den gränsen. Han förlitar sig på att jag håller den gränsen.
När jag bryter den stänger jag också för alltid dörren till oss, till han och jag.
Vilket jag egentligen inte vill.
Jag vill hålla den delvis öppen. För att kunna fortsätta mitt liv med honom, om
han skulle ändra sig och vilja ha ett förhållande med mig.
Efter inläggen jag kommer att skriva om oss, så är det utan tvekan över.

För jag bröt lojaliteten.

De sista dagarna har jag alltså känt så. Som jag beskriver just ovan.
Att jag börjat tänka på honom som jag gjorde när jag blev kär i honom för hundra år sedan.
För en minut här, och en minut där har den känslan och de tankarna dragit iväg med mig.

Innan förnuftet tacksamt återkommit till den Degermanska hjärnan.

Jag skrev, som jag visade er, till K i mitt Lag.
Ville ha en tid hos henne, för att få tillbaka fokus, vrida perspektivet rätt.
Få en förklaring på varför jag håller på att lura mig själv med det hela.

Väl där idag frågade hon hur jag mådde, vart jag befann mig.
Jag berättade.
Hon började skratta. Hon SKRATTADE åt mig!
Hon sa, ursäkta Cicci, men du har aldrig beskrivit J som en sådan person.
Helt plötsligt skrattade jag också. Jag förstod precis varför hon reagerade så.

Den J jag just beskrev, den glada, positiva, hjälpsamma och snälla killen,
det är knappast han jag har berättat för mitt Lag om.
Jag har nämnt det, absolut, men inte i sammanhang med mig.
Utan med hur han är mot vänner och bekanta. Hur han är på fest,
på träffar och i alla tänkbara sociala sammanhang.

Vi satt och flinade lite, K och jag.
Jag sa, herregud, nej alltså. Nej, den personen var det länge sedan han var med mig.
Det är många, många år sedan.

Jag frågade varför jag tänkte på honom i de banorna.
Det djävliga är att jag glömt bort vad hon svarade.
Kanske svarade hon inte, utan frågade mig om något. Så att jag så att säga fick svara
på min egen fråga.
Jag minns inte.

Det jag minns är att hon frågade hur han varit mot mig.
Vilket hon givetvis vet, men ville att jag skulle prata om
För att jag skulle få tillbaka den rätta känslan, det rätta perspektivet.
Hon frågade, jag svarade, pratade och mindes.
Vi pratade mest generellt, några få episoder, men mer det generella.

Jag sa, mitt i alltihop, att han varit en djävla skit.
Jag höjde rösten, och upprepade det med eftertryck.
Hon frågade på vilket sätt.
Jag hörde mig berätta.
Nämna på vilka sätt. Jag hade höjd röst hela tiden.
Jag kände eftertrycket i hela min kropp.

Jag sa alltså orden som man inte får säga.
Att man tycker att någon är en djävla skit.
Utan att vara ett dugg diplomatisk.
Utan att vara ett dugg politiskt korrekt.
Utan att vara vuxen och moget censurerande.

Jag sa det liksom med ett barns innerlighet.
Med ett barns brist på censur, mogenhet, korrekthet eller diplomati.
Jag sa det jag kände.

Jag sa att jag helt förstår min egen roll i det hela.
Jag, och absolut bara jag har gjort detta möjligt.
Jag satte inte gränserna som behövde sättas.
Utan mig hade inget av detta varit möjligt.
Min roll i det hela kommer jag inte att förminska eller blunda för.

Men oavsett, OAVSETT, om jag inte satt gränser, har ingen annan
någon rätt att vara djävlig, taskig eller elak mot mig, eller någon annan.

Felet blir mitt. Jag förstår varför.
Men oavsett mitt fel så har verkligen ingen rätt att behandla mig som skit.

Det här sa jag med eftertryck och med hög röst till K.

När jag sagt det fick jag lust att skratta.
Som om jag just tappat förnuftet totalt.
Det kändes så skönt att få vara så barnslig och bara spy ur mig.
Att kalla någon annans handling mot mig för skit.
Så djävla skönt.

Jag pratade om hur det kunde se ut.
Hon har hört allt förr.
Men jag bara pratade och pratade.
Om respektlösheten. Om maktspelet och härskarteknikerna.
Om sättet att förminska mig tills jag blev osynlig.

Nu när jag tänker på vad vi pratade om idag, minns jag inte ens hälften.
Det kan tänka sig att dyka upp de närmsta dagarna.
Det händer mig ofta, att det blir så intensivt att jag liksom glömmer efteråt.
Men det finns inom mig. Någonstans.

K blev känslosam när jag pratade, det kom en försiktig tår i hennes ögonvrå.
Jag pratade helt utan egen koppling till mina känslor.
Jag berättade om episoder som gjort så ont, men som jag nu helt kapat känslan till.
För att jag hellre vill glömma.
För att jag hellre vill låtsas att jag inte blivit sårad på ett sådant vis.

Fast jag vet att det är viktigt att jag kommer ihåg.
Jag kan frammana känslan. Jag vet att jag endast behöver tänka på några
av situationerna, och känslan kommer att infinna sig.

Jag ska göra det, och skriva ned hur det kändes.
Det är så otroligt viktigt att komma ihåg.
För att aldrig mer upprepa.
Glömmer jag, trycker jag undan det, då kommer jag att upprepa det, gång på gång.

Nu pratade jag om det, liksom utan känslor.
För det är så det varit, att gilla läget. Acceptera. Gömma de sårade och
ledsna känslorna djupt, djup inom mig.
Det handlar om att överleva.
Och det är inte möjligt att göra det med den typen av känslor som blir
när man behandlas som luft. Som osynlig.
Det knäcker det mest grundläggande inom oss.
Behovet av att få höra till blir grymt snedvridet när
man blir behandlad som osynlig, som om man inte finns.

Till slut blir man som jag, som gör allt för att höra till.
Som gör allt för att vara medräknad.
Även om det betyder att jag följer med in som skiten under skorna.

Det är jag, mina vänner.
Det är den Cicci jag ska berätta för er om ett tag fram över.

Om det väcker känslor hos er, föraktfulla, empatiska eller ledsna,
behåll dem för er själva.
Jag kan inte hantera det i nuläge.
Just nu skriver jag för min egen skull.
Inför stor publik, absolut.
Men på ett oförklarligt sätt skriver jag för min egen skull, just nu.
Med er på första parkett.
Ni gör skillnaden.
Inför er blir detta början på ett avslut. Som jag behöver göra.
Utan er skulle inte avslutet bli, utan det skulle stanna vid mina egna tankar,
som det så många gånger förr gjort.

Men ändå, jag kan inte hantera några känsloyttringar från er.
Tror jag.
Behåll dem för er själva, åtminstone i nuläge.
Om jag ens väcker några känslor alls hos er, vill säga.

Jag säger till om jag blir redo att ta emot något sådant.
Överenskommet?

Puh, det känns som jag sprungit ett maraton.
När jag sitter här i soffan med datorn i knäet.

Det här är början på ett avslut.