En del riktigt varma, oväntade, roliga och härliga saker händer mig.
Jag har nyligen blivit bjuden till ett bröllop.
Som den obotliga romantiker jag är, så är bröllop riktigt trevliga tillställningar.
Den här gången känns det extra roligt.
För inbjudan kom som en överraskning.
Vi umgås nämligen inte.
Vi känner inte varandra heller.
Vi är bekanta, just så pass.
Likafullt får jag äran att närvara på deras stora dag och kväll.
Av den anledningen att vi klickar fenomenalt bra.
Det finns en ömsesidig värme och hjärtlighet de gånger vi träffas.
Det har även visat sig att vi har en hel del gemensamt, som ytterligare förenar.
Vi träffas ibland två gånger per år. En halvtimme per gång.
Ibland går det tre år mellan att vi ses.
Men värmen och känslan som infinner sig då är liksom både direkt och total.
Det är Julia som gifter sig med sin kärlek Robert.
Hon är den skickliga piercare som jag nämner varje gång jag är i sådana tankar.
Jag har beskrivit henne i väldigt varma ordalag tidigare.
Utan att veta att hon känner varmt för mig.
Eller, jag har tänkt att hon kanske känner varmt mig, eftersom jag själv
känner det så starkt.
Styrkan i den känslan brukar endast uppstå när den andra responsar.
Vilket alltså denna inbjudan, och det samtal vi hade visar.
Jag är glad ända in i hjärtat över inbjudan.
Och nervös, eller inte nervös än, men det kan tänkas att jag kommer att kunna bli det.
Jag ska nämligen gå helt själv, jag har ju som bekant ingen J att luta mig mot eller
gömma mig bakom.
Det blir sannerligen spännande, jag har ju ingen aning om jag känner eller är bekant
med en enda levande själ på deras inbjudningslista.
Än har nervositeten inte slagit till, och om den gör det, hoppas jag den håller sig
i hyfsad styrka, så jag kan njuta av tillställningen.
Klänningen är redan provad, den sitter perfekt.
Frisyren är redan bokad, den kommer att bli vacker.
Jag är alltså väldigt redo.
Och jag kommer att gå. Jag tvekade aldrig att tacka ja.
Det är sannerligen nya tider.
Himmel, händer såhär bra saker verkligen mig?
Att bli bjuden på något, där jag vet att man sållat bland inbjudningarna,
gallrat bort människor som egentligen borde bjudas, till förmån för de som
de verkligen vill fira sin dag med.
Jag, Cicci, är en av dem.
Som tack vare att Julia och jag klickar så totalt de få gånger vi ses, kanske 20 gånger
på 14 år, alltså platsar i den skaran.
Det gör mig lycklig.
Och det gör mig förvissad om att jag kan bygga relationer till andra.
På det sätt som jag tycker om.
På det sätt som andra tycker om.