Sitter bekvämt tillbakalutad i soffan, här i stugan.
God lunch värms i skrivande stund i ugnen.
Helgen är här.
Allt borde kännas härligt, med andra ord.
Men istället sitter jag här med en smulans irriterad känsla.
En lite besviken känsla.
Innan Golfen tryggt förde mig till stugan gästade jag Coop, för inköp av kvarg.
Jag strosade i godan ro inne på affären, då jag såg ett bekant ansikte en bra bit framför mig.
Det var en kille jag hade en snabb fling med för många år sedan, som
kom gående mot mig.
Våra blickar möttes för en millisekund, innan jag vek av bland hyllorna.
Det gick så fort att jag inte ens är helt hundra på att det var han. Det kunde rimligtvis även vara någon som bara hade den goda smaken att likna honom.
Väl i kassakön kände jag hur irritationen spred sig.
Jag gillar nämligen den här killen.
Eller, förr när jag kände honom, då gillade jag honom.
Under årens lopp har vi sprungit på varandra någon gång sådär.
Vi brukar stanna till och växla några ord.
Jag har flera gånger denna sommar tänkt att det skulle vara kul att springa på honom.
Prata några ord med honom.
Här dök alltså chansen upp, och jag dök in bland hyllorna.
Cicci, det modiga lejonet!
Jag blev uppenbarligen nervös, på den där millisekunden jag såg honom.
Hann komma ihåg att mitt hår kanske inte såg så bra ut, och att
mina ögonbryn kanske inte var så fint borstade.
Så jag vek av.
Och missade två minuters pratstund med honom.
Nåväl, helg är det likafullt.
Fredagen spenderas här, i föräldrarnas stuga.
I morgon, lördag, bär det av till Kåge, där jag grillar och dricker vin med Patrik och Anna.
På papperet är det en väldigt bra helg som går
av stapeln precis nu.
Oavsett att jag, så modigt, pep iväg bland Coops hyllor.
För att undvika den jag egentligen ville träffa!