Det här med insemination.

1. Jag har en dröm om att bli mamma.
2. Jag är 40 år.
3. Jag är singel.
Tre alldeles ypperliga skäl till insemination. Enligt mig.
Min dröm om att bli mamma är för dyrbar och för tidsbegränsad för att önska
mig att göra det på ett förhållande-regelrätt sätt.

Jag funderade på insemination efter det att J:s och mitt förhållande tog slut.
Jag gjorde dock inget av de tankarna.
Dels för att jag behövde läka, men framförallt för att jag var bekymrad över hur
min omgivning skulle reagera.
Japp, nu ska ni få höra något generande märkligt.
Jag bekymrade mig över vad folk i allmänhet skulle anse.
Människor som inte betydde något i mitt liv.
Där fanns min oro.
Är inte det väldigt märkligt?
Mina nära och kära visste jag givetvis att jag skulle få stöd från, de människor
som är ens trygghet, vars åsikter betyder något.
Men den där grå massan, som jag är bekant med, säger hej till men inte umgås med,
där undrade jag hur pratet skulle gå.
Nu när jag tänker kring det är det ju helt vansinnigt.
Att jag liksom brydde mig om huruvida någon skulle ha en åsikt om det hela.
Jag skäms fasen för det nu i efterhand. Att jag ens tänkte tanken.
Nåväl.

Samma tankar hade jag i och för sig att brottas med när förhållandet med F inte höll.
Och jag till råga på allt var gravid.
Jag undrade vad folk skulle tycka och tänka.
Nu hann graviditeten inte så långt att det blev aktuellt dock.
När jag avslutade förhållandet hade jag bestämt mig för att behålla barnet trots
att han och jag inte fungerade som par.
Det enda jag väntade på var KUB-testets resultat. Det var det som skulle vara avgörande.
Jag visste redan direkt det visade sig att jag var gravid att jag ville ha barnet.
Helt oväntat var det, och helt överrumplad blev jag när jag insåg att jag var gravid.
Och rädd som satan, ska också skrivas. Helt ny mark. HELT NY MARK väntade mig.
Vilket skrämde mig paralyserad vissa gånger.
Men likafullt, jag visste mycket väl att jag ville ha barnet.
Men jag låg lite lågt med det, fast mina allra närmaste visste att jag skulle behålla barnet.
Till andra som visste var jag lite mer vag.
Och när det stod klart att pappan till barnet, efter att han ändrat sig fram och tillbaka
ett antal gånger, sa att han på inget sätt ville ha något med barnet att göra så spelade
det ingen roll alls.
Jag ville bli mamma, fastän han inte längre ville bli pappa.
Jag gjorde mig redo att bli förälder själv.
Med stöd från min familj och från mina vänner givetvis.
Jag funderade som sagt en hel del på hur snacket skulle gå när jag väl gick ut helt
offentligt med att jag var gravid. Och det alltså var klart att jag skulle bli ensam
förälder till det.
Nu hann det, som ni vet, inte till det.
Men likafullt, funderingarna var klara.
Folk fick tycka vad de ville. Tanken om det störde mig inte längre.
Att bli förälder själv var det rätta för mig likafullt.

Det är förövrigt märkligt att jag ens hade så mörk syn på folk.
Jag brukar ju liksom alltid bli bemött på vänligt sätt, omgiven av roligt och
trevligt folk.
Jag förstår inte alls vart funderingarna om eventuellt skvaller kom ifrån.
De var ju på inget sätt förankrade i något.
Folk pratar inte om mig på något sätt.
Det finns synnerligen lite intressant i smaskighetsväg kring mig.
Haha, jag menar jag lever ett anonymt liv. Jag gör inget väsen av mig.
Det finns liksom inte tillstymmelse till smaskighet i närheten av mig.
Men likafullt funderade jag på vad folk skulle tycka och tänka och
på hur pratet skulle gå.

Det var nyttigt för mig att förbereda mig för att bli ensam förälder.
I den processen kom också lugnet angående potentiellt prat.
Oron kring det försvann till stor del. Inte helt, men jag kände mig betydligt lugnare.

Det är nog därför jag i det här läget, då det handlar om insemination, inte har några
rädslor kvar för eventuellt prat.
Fiffigt folk i min omgivning uttrycker sig väl i att; vem tusan bryr sig?

Kanske är det också på plats att skriva att jag givetvis förstår alldeles tydligt att
insemination inte på något sätt garanterar en graviditet.
Ännu mindre en graviditet som resulterar i ett barn.
Men samtidigt är insemination den väg för mig att ens ha en chans till att bli förälder.
Därför tar jag den.

Men visst, det är ett annorlunda beslut.
Det är en stor känslomässig berg och dalbana att kasta sig ut i.
Vilket känns, om jag ens låter mig själv känna, stort.
Enormt, för att tala i klartext.
Men i slutändan handlar det om att våga för att vinna.
Så är det bara.

Jag är glad att Danmark har en lagstiftning betydligt vänligare än Sveriges på
den här fronten.
I Sverige är det nämligen inte tillåtet för ensamstående kvinnor att insemineras.
Det stör mig något fruktansvärt att Sverige är på ett fossilstadie i den här utvecklingen.
Vår lagstiftning kommer givetvis att ändras, det är bara en tidsfråga.
Men jag har inte den tiden på min sida att vänta ut Sverige.
Därför tar jag tacksamt chansen till vårt grannlands mer generösa lagar.

Men det leder till en jäkla stress.
Alla tjejer som är någorlunda insatta i det här med ägglossning, vi vet hur
tidsperspektivet ser ut.
Det är ett rätt litet fönster, om man uttrycker sig som så.
Ni förstår då också det besvärliga med att bo här uppe i Skellefteå, då
ägglossningsstickan visar plus.
Japp, jag ska alltså fort som tusan ta mig ner till Köpenhamn.
Liksom släppa allt och fara.
Givetvis kommer jag att veta ungefär när i månaden ägglossningen borde inträffa.
Om den är någorlunda punktlig.
Men likafullt. Den kan med lätthet flytta sig en dag hit eller en dag dit.
Vilket gör själva resedelen till ett klart stressmoment i sig.
Det hade sannerligen varit betydligt enklare om en klinik för mig funnits i Stockholm.
Men nu är det Köpenhamn som gäller.
Tack och lov för det!

Däremot har jag mycket kvar att lära mig om språket… 😉