Jag inser imponerat (snudd på förfärat) att jag har 168 vänner
på min Facebook.
Jag tycker det är enormt många människor.
Nyfiket tittade jag in på min vänlista.
Ser att det är en salig blandning av känt och halvkänt folk.
Folk från förr i tiden, folk från min ungdom och min skolgång.
Folk från nutid.
Folk jag lärt känna på djupet. Folk jag endast hälsar på
i verkliga livet, när vi passerar varandra på stan.
Jag tycker det är kul att läsa om andra människor.
Allt från en postad bild av dagens middag,
till en incheckning som visar att någon just ska klippa sig,
eller bara en rad om vad som gjort någons dag till en bra sådan.
Eller till en dålig sådan.
Det roar mig på ett märkligt sätt att ta del av andras liv.
Det kanske är något sjukligt över hela grejer.
Det här med att själv posta inlägg i realtid om vad jag gör, till att
läsa om andra människors liv, i realtid.
Sedan finns det en helt annan kategori på min vänlista.
De som finns, men inte syns.
De postar inga inlägg. De varken gillar eller kommenterar några
av mina statusar. Någonsin.
Antingen finns de inte inne på Facebook, det är fullt rimligt
att folk ledsnar på att vara där inne.
Eller så är de där inne likafullt, men visar sig aldrig.
Utan läser vad andra delar med sig, utan att dela något tillbaka.
Ibland funderar jag på att rensa ut dessa från min vänlista.
Vissa gånger har jag också gjort det.
Å andra sidan gillar jag tillgängligheten.
Att ha tillgång till att maila människor. Om jag skulle känna för det.
Det är anledningen till varför jag behåller många av dessa osynliga vänner.
168 namn finns alltså på min vänlista.
Svindlande många för en antisocial människa som jag.
Varför antalet är så högt förklaras enkelt.
Jag har kommit fram till att det räcker att vi är bekanta.
Eller bekantas bekanta.
Eller helt okända, som av en eller annan anledning har kommit
att korsa varandras vägar.
Möten mellan människor är helt enkelt spännande.
Och i denna värld, där det är text som förenar människor,
där känner jag mig som hemma.
Text tycker jag om. Jag förstår den.
Den kräver mig på ett sätt jag kan svara upp till.
I verkliga livet är jag långt ifrån lika social.
Jag är reserverad och iakttagande.
Orolig över att göra fel i det sociala samspelet.
Inte konstigt att jag gillar Facebook, mail och sms.