Egenansvar.

Det här inlägget kommer förmodligen att provocera.
Det handlar om egenansvar nämligen.
Det brukar vara ruskigt provocerande och få igång folk lite till höger och vänster.
Det är inte meningen och heller inte syftet med inlägget, däremot lär det hända likafullt.

Jag möts ibland av orden att ”operationen blev… ja blev inte så lyckad kanske”.
De orden hör jag i Gastric bypassoperations-diskussioner.
Den operation jag själv gjort.

Det som åsyftas med att operationen inte blev så lyckad, det är som regel att
personen inte gått ned i vikt på det sätt som planen var.

Det kan utan tvekan också vara andra saker som syftas på.
Exempelvis att magen blivit totalt opålitlig, inte tål speciellt många råvaror
längre, att man drabbats av tarmvred eller gallbesvär.
Eller att man fått brister av olika sorter då tarmen inte klarar att ta upp
näring som den ska.

Absolut.

Men oftast, enligt min erfarenhet, syftar man på att viktnedgången inte blivit
den väntade. Den snudd på utlovade.

Jag tänker då, allt som oftast, att jasså du… den blev inte lyckad, säger du.
Eller är det du som inte gjort det du ska. Inte dragit ditt lass.

Låt oss nämligen vara lite krassa med varandra här.
Ändrar vi inte våra vanor med såväl mat och motion, då kommer vi inte att nå de
mål vi hade när vi ansökte om operationen.

Så är det bara.

Och det handlar inte om att ändra för ett tag, utan det handlar om förändring
resten av livet.
Annars är risken överhängande att operationen inte kan kallas lyckad.
Att vi inte gick ned i vikt på det vis vi avsåg, önskade och ville.

Eller att vi stannar på en vikt långt högre än den vi ville stanna på.
Tröstar oss med att visst, vi är fortfarande lite runda än, men det är absolut inget
mot hur tjocka vi var för två år sedan.
Så det är ju egentligen okej. Jag är nöjd ändå, men skulle gärna gå ned lite till.

Jag har hört och läst en hel del sådana ord.

Folk som nöjer sig, fast de egentligen inte är nöjda.

För vad handlar det om egentligen?
Rent och skärt arbete.
Att dagligen vara uppmärksam på sig själv.
Att följa en plan.
Att ha målet klart i sikte.
Och framför allt, att vara ärlig med sig själv.

För let´s face it, går vi inte ned i vikt som vi ska, beror det i de allra flesta fall på oss själva.
Att vi inte gör det vi ska göra.
Så enkelt är det. Den osminkade och oförskönade sanningen.

Japp, jag lär uppröra en hel del människor med mina rader nu.
Utan tvekan.
Men rent allvarligt, låt oss titta lite ärligt på oss själva.

Givetvis köper jag att många formulerar om sina mål under resans gång.
Det kan visa sig att de mår alldeles toppen på en lite tyngre vikt än de tänkt sig
från början.
Och det är ju tveklöst ett väldigt bra beslut att sluta sträva efter att
gå ned mer i vikt då, när man hittat energi och trivsel med sig själv.
Vikten är trots allt endast en siffra.
Det finns ingen magisk formel för vad den ska stå på för att just jag ska må mitt bästa.
Utan det är ett testande hit och dit, det tar ett tag att ta reda på vart man mår bäst.

Själv har jag haft tur i oturen.
Nämligen att 3 av mina absolut sämsta egenskaper visade sig hjälpa mig ordentligt
på den här resan.
Egenskaper som jag gör allt för att arbeta bort, men som fortfarande fanns kvar
precis när jag behövde dem som bäst.

Mitt sätt att vara följsam och ta instruktioner.
Mitt behov av att visa att jag är duktig.
Samt mitt antingen/eller-tänkande.

De egenskaperna i sig, gör denna resa betydligt enklare än den annars skulle vara.

Själv gör jag utan tvekan avstickare.
Jag är helt medveten vart jag gör dem också.

Ibland äter jag varma mackor, toasts eller någon baguette.
Vilket är ett no no, jag ska inte längre äta mjukt bröd.
Piggelindrinkar. Glassen är bara socker, samt drickan är både fylld
av kolsyra och dessutom proppad med sötningsmedel.
Vilket också är stora no no, jag rör dock ut kolsyran, för att minska felet.
Sötningsmedel är förbjudet.

Det finns garanterat fler saker jag gör avstickare ifrån, jag kommer bara
inte på dem nu i skrivande stund.
Jag får fylla på listan eftersom.

Dietisten på Ersta sjukhus var mycket tydlig i sina direktiv.
Hon kallas inte för intet drak-Gunnel på ett gbp-forum på nätet.

Hon pekade med precis hela handen.
Kompromisslös så det sjöng om det.
Och det hon sa, fastnade hos mig.
Hon sa nämligen att det är vi själva som bestämmer hur lyckad operationen ska bli,
och hur mycket ork och energi vi ska ha.

Jag köpte det, rakt av.
Jag hade redan bestämt mig för att lägga om mitt liv, så jag varken kämpade emot henne eller provocerades av hennes ord.

Jo, en sak jag också tullar på förresten, är mattiderna. Jag missar ibland att hålla klockslagen.
Ibland missar jag morgonens första mål, då jag hellre ligger och sover ett tag till.
Jag korrigerar det under kvällen, men det skapar energilöshet, så det är verkligen
inte ultimat.

Många är fullkomligt nöjda med att följa direktiven med sin egen tolkning.
Jag blir galet provocerad när det pratas om på forumen att ”jo visst är det det sagt
att jag inte ska äta det och det längre, men det är ju min kropp, och jag känner
vad som är bäst för mig.”

Absolut.
Ingen känner min kropp så bra som jag själv.
Å andra sidan viskar jag gärna lite ljuva lögner till mig själv, då jag
behöver rättfärdiga något jag vet att jag gör fel.
De gör inte sjukvården.
De utgår inte från individualism.
De utgår från tusen och åter tusen som jag.
Ibland har de fel, utan tvekan.
Men för det allra mesta har de rätt.
Irriterande men sant.

De vet precis vad som händer när vi börjar improvisera.
Därför försöker de få oss att undvika det, och följa föreskrifter.

För till sist har vi troligtvis improviserat så mycket att vi är tillbaka
där vi startade, i mångt och mycket.

Många av oss äter godis, fika, snacks och annat mumsigt.
Det är självfallet helt okej. Det är upp till var och en givetvis.
Många vill ju nämligen kunna leva ett ”normalt” liv, med normalt mycket mat,
normalt med efterrätt och normalt med godis.
För innan operationen åt vi inte normalt. Alls.
Därför blir det drömmen för många av oss. Att få hjälp så vi ska kunna äta som ”normala” människor.

Jag menar, du väger inte 100 kilo som jag gjorde, till mina 165 centimeter genom att
okynnesäta en extra kaka till fikat.
Man skaffar sig inte 40-70 kilos övervikt utan att ha andra problem än
endast lite för mycket gott på semestern.
Jadå, jag har hört det förr, kraftigt överviktiga människor som bedyrar att de absolut inte äter mer än vanliga människor.
Det mina vänner, är sällan sant.
Tyvärr, men så bistert är det.
Däremot har vi överviktiga en förmåga att liksom inte förstå varför vi väger som vi gör, när vi pratar om det med andra människor.
För dem berättar vi att vi äter ju visst normalt, vi rör oss en hel del också.
Och ändå är vi så kraftigt överviktiga.
Ekvationen går inte ihop. Vi skakar på huvudet och säger att vi har haft otur
i genlotteriet.

Inom oss vet de allra flest av oss att vi ljuger.

Vilket gör att det sannerligen är dags för en realitycheck.
Egenansvaret börjar där, genom att våga vara krasst ärlig med sig själv.
Att sluta skämmas så förbannat att vi hellre ljuger för oss själva än ger oss
en ärlig chans att ta tag i det.

Kanske är jag bara sur över det faktum att jag själv inte fixar det.
Att ta tag i det alltså.
Jag är utan tvekan matmisssbrukare, ingen operation i världen kan förändra den saken.
Tyvärr.
Därför håller jag mig på den nivå jag är på nu.
Nog så nära nolltolerans, förutom piggelindrinken jag dricker nu och då.
Samt vin utblandat med lightläsk.

Om jag är nöjd med mitt upplägg?
Nej, jag hade också velat äta som ”normala människor”.
Men då jag inte fixar det, så har jag skaffat mig ett annat upplägg.
Vilket fungerar väldigt bra för mig.
Om det är trist? Nej, jag tänker inte i de banorna. Efter ett år och fem månader med
nya vanor är det inga problem. Heller inte trist.
Jag kan skämta om det, hur sugen jag är och hur trist det är.
Men sanningen är att det inte är trist. Det är så jag lever, varken mer eller mindre.
Jag har hittat goda saker på ställen där jag förr inte skulle ha letat ens.

Galet sugen kan jag absolut bli, men det betyder inte att jag tullar på min väl
inslagna väg.

Och resultatet jag ville ha, det har jag.
Vilket gör mig glad och tillfreds.
Jag gjorde inte operationen för att gå från kraftigt överviktig till mullig.
Mitt antingen/eller-tänkande var redan aktiverat.
Jag skulle bli smal. Det var ett av målen.

Givetvis har jag fått massor med hjälp och peppning.
Annars vet jag inte hur jag skulle klarat det.
Det gäller att skaffa sig ett eget Lag.
Med människor som förstår, peppar, tröstar och lyssnar.
Jag har det otroligt väl förspänt på den fronten.
Min familj och mina vänner är helt ombord på min resa.
Samt mitt Lag, K och L på Kliniken.

Mitt råd är att se till att omge sig med stöd.
Fungerar det inte med ens omgivning, vilket nog ofta kan vara fallet,
finns det många bra forum på nätet.
Man mår väldigt bra av att ha sig ett eget Lag.
Se till att ordna ett sådant, det är ovärderligt.

Å andra sidan är jag helt på det klara med att detta är ett livslångt engagemang.
Börjar jag schabbla, då blir min operation strax en inte så lyckad sådan.
Så enkelt är det.

Relativt hög procent, har tyvärr inga exakta siffror, kommer att gå upp i vikt igen.
De flesta ett antal kilo, några få allt och lite till.
Däremot är jag fullt övertygad om att jag inte tillhör den procenten.
Jag har aldrig tänkt på mig själv som en av dem.
Utan jag har alltid vetat att jag skulle lyckas med detta.

Däremot förstår jag allt om beroendegrejen, som måste brytas för att lyckas.
Mitt matmissbruk var galet, utan tvekan hade jag platsat i ”Du är vad du äter”.
Jajamän. Så levde jag mitt liv.

Och gör fortfarande idag.
Insåg jag med skrikande klarhet igår kväll.

Jag upprepar precis samma mönster nu som för ett år och fem månader sedan.
Då var det godis, fika, skräpmat och snacks.
Nu är det tuggummi.
Haha, ja ni kanske skrattar nu, vilket är helt okej.

Men för mig, som tuggar i mig mellan 2-3 påsar tuggummi per dag, skrattar inte.
Utan känner igen mig själv, den jag var innan operationen.

Precis samma mönster omkring införskaffandet av tuggummit.
Samma mönster där jag vill vara ifred när jag tuggar i mig dem.
Samma mönster när jag varenda kväll lovar mig själv att sluta upp med detta,
bara för att fortsätta dagen efter.

Det är lika pinsamt som förfärande.

Och jag vet att jag måste sluta.
Min kropp, mitt tarmsystem far otroligt illa av min last.

Jag har bara ersatt en last med en annan.
Jag bröt inte mönstret.
Under första året som opererad bröt jag mönstret.
Då höll jag inte på med någon tuggummilast eller någon annan last heller.
Så smaka på den, efter ett år trodde jag att jag var safe.
Att jag lyckats bryta mönstret. Nu vet jag betydligt bättre än så.

Det är absolut nödvändigt för mig att bryta det.
Jag både vill och måste.
Det är mitt förbannade ansvar mot mig själv.

Så jajamän, jag lägger i stort sett hela ansvaret på oss, då det gäller att göra
denna operation till en lyckad sådan.

Jag är varken hjärtlös eller saknar empati.
Jag är också på det klara att vi sätter helt olika målbilder för oss själva.
Vilket är helt i sin ordning.
Utan det här inlägget handlar om egenansvar.
Fördelarna med att våga vara ärlig med sig själv.
Fastän det är fyllt med skam och besvikelse.

Det kanske låter som jag slår på mina egna genom det här inlägget.
Det kunde inte vara mer fel.

Det jag egentligen vill säga, som kanske inte är så tydligt
eftersom jag gått bananas här ovan, är nämligen något helt
annat är att slå på oss allihopa.

Egenansvar är nämligen i mina öron något otroligt kraftfullt och positivt.
Det betyder att jag är den som styr och påverkar hur jag ska ha det.
Och fixar jag det inte själv, utan det visar sig att jag behöver hjälp av andra,
ja då ser jag till att söka den hjälpen, i vilken form den än är.
Men det är likafullt jag som styr skutan själv.

Är inte det underbart hoppfullt?
För mig är det sannerligen det.