En check-in funktion som gör smygandet smulans komplicerat.

Idag när jag var på Kliniken hade jag lite dötid över.
Surfade i godan ro på mobilen. Kollade Facebook bland annat.
Jag tryckte på symbolen som gör att man kan ”checka in”.

Såg till min förvåning att Psykiatriska Kliniken fanns med.

Min svarta humor fick mig att trycka på check-in på just den.

Helt plötsligt blev det officiellt.
Jag befann mig på Psyket. Kliniken, som jag kallar den.

Alltid annars har jag ett enormt behov av att smyga mig dit.
Blir irriterad om jag träffar någon bekant där, som jag måste
hälsa på, eller ännu värre, prata med.
Jag är alltid glad när jag hunnit uppför trapporna till våningen över,
där minskar risken att stöta på bekanta.

Jag vet att man från psykiatrins sida runt om i Sverige har jobbat
väldigt hårt med att få bort det tabubelagda med att
träffa psykolog/kurator/terapeut.

Kämpat för att få det mer rumsrent.
Accepterat.

Jag förstår precis vad de kämpar för.
För jag själv tycker det känns oerhört pinsamt att jag går där.
Tills för inte så länge sedan.
Nu tycker jag att det är ett toppenställe att vara på.
Fast jag pratar inte ofta om det inför mina vänner.
Egentligen aldrig.

Jag vill inte göra dem obekväma.
Att jag i egenskap av deras vän alltså skulle vara i sådant skicka att
jag behöver professionell hjälp.
Det hörs på människors röster när de blir lite ställda, kanske
till och med beklämda eller obekväma.
Det vill jag inte utsätta någon för.
Samt att jag vill skydda mig själv från att riskera att ses som ett
hopplöst fall.

Vi är väldigt accepterande då det pratas om psykiatrin.
Att det är oerhört bra att den finns och kan erbjuda människor hjälp.
Absolut.
Så länge det rör någon annan.
Själv har folk inget som helst behov av att berätta sitt
hjärtas funderingar och oro inför någon främmande människa.

Jag är där några timmar i veckan.
Jag valde, i och med denna blogg, att bli öppen med det.
Det arbete jag gör där. Det jag får hjälp med.
Det är alltför omfattande och har en alldeles för viktig
del av mitt liv för att inte låtsas om.

Jag är övertygad om att klimatet kring att må dåligt (säger man
psykisk ohälsa finns viss risk att framkalla associoationer till
vadderade rum och tvångströjor, vilket absolut inte är meningen)
kommer att lätta.
Fast jag kan tänka mig att det kommer att ta tid, krävas duktigt folk,
och en hel del pengar för att få det dithän.

Det är djupt rotat i oss svenskar tror jag, att man inte har psykiska
problem.
Mår man dåligt, ja då jobbar man lite hårdare, dricker ett glas vin extra,
äter hälsovådligt mycket choklad, sover bort ett dygn, eller pratar
med någon vän.

Självmedicinerar vi inte så kan vi på sin höjd tänka oss att gå till
vårdcentralen för att få stämningshöjande tabletter utskrivna för att
ta oss ur det tunga och slitsamma.

Men att gå till någon psykolog, nej, nej!
Vad kan de hjälpa mig med?
Det går snart över det här, försäkrar vi, inför de vänner och familj
som undrar vad som står på.

Om någon ens undrar. Ens ser att något är fel.

Jag trivs på Kliniken.
Jag trivs med K och L.
Jag har träffat många innan dem, det har funkat allt från sisådär till
inte alls.

Jag är liksom glad att jag fortsatte söka hjälp där, trots alla vändor.
Annars hade jag aldrig träffat K och L, och fått ett oslagbart tillfälle
att ta tillbaka kontrollen över mitt liv.
Göra det till det jag önskar.
På rätt sätt och med rätt verktyg.

Skammen har lagt sig.

Idag var dagen då jag med lite krass, svart humor checkade in på ett av
stadens mer skrämmande och skamfyllda platser.
Kanske för att driva hejdlöst med mig själv och mitt allvar, och med de rådande
klimatet, det tabubelagda med att söka professionell hjälp.