Tyst trivsamhet.

Jag är med i ett gäng som regelbundet besöker ett av stadens café.

När man, som vi, är där med viss regelbundenhet, lär man
sig strax känna igen de som har en liknande rutin som vi.

Förutom ett helt gäng från Bravida finns där också två herrar.
Två killar i 75-års åldern.
De sitter alltid vid samma bord, på givna platser.

Det riktigt fascinerande är att de inte pratar med varandra.
De sitter och njuter av sitt morgonkaffe och smörgås under tystnad.

Jag, som funderar på de mest olika saker när jag iakttar, brukar ibland
undra lite över dem.

Hur har de träffats?
Är de barndomsvänner, har de arbetat ihop, har de träffats via gemensamma
intressen, är deras fruar den gemensamma nämnaren eller är de släkt
på något vis?
Eller har de faktiskt träffats på just detta café?

Deras gemenskap är tyst.
De verkar trivas förträffligt med varandra i sin tysthet.
Drickandes gott morgonkaffe.

De är mycket prydliga, och jag blir alltid glad när jag ser att de
är där.
Är de inte där kan jag inte låta bli att undra vad som fått dem att inte
njuta av morgonen där den dagen.
Är de sjuka, eller har de någon krämpa som kändes extra jobbig just denna
morgon, eller ännu värre, har någon av dem slutat finnas bland oss?

Jag blir lite extra glad nästa gång jag ser dem då.

Det som fick mitt hjärta att bli lite extra varmt var den gång jag faktiskt
hörde dem tala till varandra.

Den ena fråga den andra om han brukade gå dit när han själv inte var där?
Nej, svarade den andra, nej, det gör jag inte.

Och helt plötsligt blev mitt hjärta väldigt varmt och jag började gilla dessa
två 75-åriga killar om möjligt ännu mer.